Jag tror att du kanske spårade lite fel där du skrev "då har man en oskärpecirkel".

Oskärpecirkeln är inte en funktion vare sig av brännvidd eller bländare, utan den är en relativt godtyckligt vald storhet, som man relaterar till bildstorleken, vilket linjärt mått man än använder i den. Oftast brukar man använda bildens diagonal som mått för att bestämma största godtagbara oskärpecirkel.

Oskärpecirkeln är alltså lika, helt oavsett bländare och brännvidd, men den skiljer sig mellan olika storlekar på bildrutan.

Vi tillåter alltså en oskärpecirkel på ett par hundradels millimeter vid ett visst sensorformat, som är 24x36 mm. Om vi i stället använder formatet 6x9 cm, så tillåter vi en mycket större oskärpecirkel, eftersom rutan är större, och på en liten kompaktkamera som bara har några millimeter stor sensor, måste vi ha mycket mindre oskärpecirkel för att anse att det är skarpt.

Oskärpecirkeln är en vald konstant för bildformatet man använder.

Jaha, så om man använder en FF-kamera och har ett objektiv på 50 mm och bländare 8.

Då gångar man alltså 8 med 0,02 = 0,16

Och sen delar man 2500 (50 upphöjt till 2) med 0,16 = 15625

Och då får man alltså ett hyperfokalavstånd på ca 15,6 meter.

Vilket innebär väll i sin tur att man har skärpa från 7,8 meter till oändligt om man fokuserar på 15,8 meter?

Men det är ju klart då om man fokuserar på 15,8 meter.

Men hur skärpedjupet blir om man fokuserar t,ex på 3 meter på bländare 8 med ett 50 millimeters objektiv är en annan fråga.

Jag nämnde att det är ett relativt godtyckligt värde för vilken oskärpa man godtar. Så beroende på precis hur oskarpt man tillåter det att vara för att betraktas som skarpt, kan den där cirkeln vara olika stor. Olika personer kan ha olika uppfattning i den frågan. En kanske tycker att tre hundradels millimeter är okej, medan någon annan tycker att det inte är riktigt skarpt om oskärpecirkeln är större än en hundradels millimeter.

Det är alltså en fråga om lite fritt tyckande. Tycke och smak. Och det kanske inte alltid är lika. Kanske beror det också lite på motivet man har valt och hur stor kontrasten är, eller om motivet innehåller väldigt mycket små detaljer.

Så ett motiv med stora detaljer och rejält med kontrast, kanske inte behöver lika liten oskärpecirkel som ett motiv som innehåller massor med detaljer som inbördes har hygglig kontrast, men där helheten har rätt låg kontrast.

Hyperfokalavstånd är egentligen något som användes främst på lådkameror. När vi har AF och när vi kan ställa in skärpan, brukar vi välja att ställa skärpa på precis det som vi vill ha skarpt. Och om man verkligen vill ha skarpt över en större yta som sträcker sig bort från kameran, då är det inte hyperfokalavstånd som är grejen, utan då använder man kanske i stället tilt.

Här finns det också en del att läsa om detta:

http://www.dofmaster.com/charts.html

http://www.dofmaster.com/digital_coc.html

Har lite problem att lägga in länkarna, texten verkar vara rätt, vet inte om dom går klicka på bara..

Problemet med den otroligt stora mängden information är att sovra och sortera ut vilken information som är värd att ta till sig.

Om man läser igenom Don Flemings hemsida (DOFMaster), med materialet han har publicerat, kommer man att finna att det är rätt stor variation i hur stor oskärpecirkel man vill godta. Leitz har använt 0,025 mm för småbildsformatet, men Don Fleming har längst ner på en av sina sidor en "kalkylator" för att beräkna oskärpecirkeln för olika format med utgångspunkt från en viss vald oskärpecirkel för ett annat format.

Och oskärpecirkeln, respektive hyperfokalavståndet, är lite en strid om påvens skägg. När man använder kalkylatorn på DOFMaster, får man tämligen exakta siffror för skärpedjupet, ofta med tre siffrors noggrannhet, men ibland med upp till fyra siffrors noggrannhet. Och så har vi inte ens en avståndsskala på våra objektiv, och när det finns en, så kan vi inte uppskatta noggrannheten till mer än möjligen två siffror, men oftare nättopp en siffra. Och visst kan man ha med sig ett måttband och mäta upp avståndet, men inte blir man mycket klokare. Den där cirkeln var ju ändå ett värde man kan välja, med lite marginal hit eller dit.

Det enda egentliga värde som jag ser i att använda en ganska noggrann kalkyl, är om man vill stacka bilder för att få skärpa genom ett större område, medan man vill ha oskärpa utanför det området, för att man ska veta hurdana mikroförflyttningar man måste göra för att få det önskade resultatet med minsta möjliga antal tagningar. Men inte ens då har det något egentligt värde, om man inte lyckas åstadkomma en intressant bild.

Så diskussionen om skärpedjup fjärmar sig från det som egentligen är intressant, det enda skälet till att ta bilder överhuvudtaget. Visst är det fördelaktigt att tillägna sig tekniken, när den kan stöda innehållet i det man gör, men om man aldrig kommer fram till målet i sina ändlösa grubblerier kring formler och tekniska spetsfundigheter, då kanske man har en helt annan fotohobby än den som är mer intresserad av att ta bilder som säger något, bilder som väcker känslor, bilder som berör och som kan föra ett budskap över tid och rum, mellan den som skapade bilden och betraktaren.

Jag håller med dig där Inkanyezi, jag satt själv för ett bra tag sen och läste och försökte mig på att förstå allt det där, och även om jag i princip förstod vad det gick ut på så kände jag efter en tid att visst, det är kul att veta hur allt hänger i hop men i slutändan så inte orkar jag sitta och räkna ut exakta skärpedjup o dyl varken i huvudet eller datorn. Eller appen i mobilen som jag laddade ner. Har aldrig använt den sen dess.

När jag fotar så kör jag mest på känsla i alla fall… 

Så det känns för min del som värdelöst vetande, det är som du säger kanske inte det som gör bilden för gemene man.

Jag läste för en del år sedan en artikel i en fototidning som hade rubriken "Vem tar bilderna" eller något liknande. Artikel beskrev en man och en kvinna i ett förhållande. Mannen hade en dyr systemkamera med flera objektiv som han bytte stup i minuten. Kvinnan hade en relativt enkel pocketkamera. (Det här var nog på den huvudsakligt analoga tiden. När paret var på promenad eller på fest, när barnen fyllde år eller när man var på semester så var det kvinnan som kom hem med bilder. Inte så där fullkomliga bilder men av och till blev det riktigt bra och framförallt blev det bilder.

Kvinna kunde inte mycket om fototeori eller fotografering medan mannen kunde allt om Kromatisk och Sfärisk abberation. Alla hans kompositioner grundade sig på tredjedelsregeln eller i värsta fall Gyllene snittets olika figurer. Hyperfokalavståndsberäkningar kunde han göra mitt natten om kvinnan väckte honom. Kort sagt han var en vandrande uppslagsbok i fototeori, men tog sällan några bilder.

När han någon enstaka gång tog en bild så ägnade han timmar åt att analysera bilden efter sina teorier och försökte förklara för kvinnan vad han menat men inte fått till riktigt eftersom teorin sällan stämde med bilden.

Sensmoral, den bästa bilden är den som blir tagen.

Därmed har jag inte sagt att teori är värdelöst vetande, det har Inkanyezi med all önskvärd tydlighet visat. Men om inte teorin övergår i intuitivt fotograferande så, förlåt uttrycket, skiter det sig redan i starten.

Tycker nog att det var det bästa som skrivits på ett bra tag om "tekniskt perfekt fotograferande" som jag läst.

Precis så, att ibland lägga ner all tid på att få perfekta bilder innebär att man fastnar i det tekniska. Jag säger inte att det är oviktigt, men, att gräva ner sig i hyperfokalavstånd och liknande känns mer som en ursäkt för att inte bara ta kameran och gå ut och klämma av ett par hundra bilder. De kan man sen sitta och analysera efter konstens alla regler och se om det som är tagna efter gyllene snitt och tredjedels-regler är bättre än de som inte är det när motiven är snarlika.

Visst måste man kunna grunderna (jag har mina egna brister där, helt klart), men om man bara läser så blir det inget gjort i alla fall. Och en del av medlemmarna här har otroliga tekniska kunskaper som de välvilligt delar med sig av till vår andras stora gagn. Det är jag tacksam för.

Men man får inte fastna där, man bör se djupdykningarna som en fikapaus på vägen mot målet (vad det nu kan vara).

:)

#3 "Hyperfokalavstånd är egentligen något som användes främst på lådkameror. När vi har AF och när vi kan ställa in skärpan, brukar vi välja att ställa skärpa på precis det som vi vill ha skarpt."

Jo, men sen kan man ju komma i sådana situvationer när man inte har något att ställa skärpan på. Då kan man ju ställa in objektivet manuellt, och har man då räknat ut olika hyperfokalavstånd, så kan man väll bara ställa in objektivets avståndsinställning därefter och få det skärpedjupet man vill ha.

#9

Är det inte lättare och framför allt snabbare att ställa objektivet/huset på manuellt och kolla i sökaren/LV medans man letar skärpa?

För att laga en god soppa behöver man inte veta HUR ingridienserna tillverkas.

#10

Men ställer jag en FF-kamera på 24 mm bl 8 (och om jag kan utgå från en oskärpecirkel på 0.02 mm).

Då vet jag att hyperfokalavståndet ligger på ungefär 3,5 meter, och ställer jag då objektivets avståndsinställning på 3,5 meter, då har jag, om jag förstått detta rätt ett skärpedjup från ca 1,75 meter till oändligt, och då behöver jag inte söka efter någon skärpa.

Fast går det inte snabbare att ställa skärpa m autofokusen iaf? Om du skall ställa manuellt, måste du ju ta ner kameran från ögat och kolla var på ringen du är? Låter väldigt bakvänt.

Om det är sådana motiv som där du inte hittar skärpa kan man ju alltid luta kameran lite åt sidan så sensoren kan ställa skärpa, eller fokusera i marken där man vill ha skärpan?

Har aldrig riktigt saknat det, förutom i de extrema ögonblickssituationerna, och då funkar det iaf inte att kolla på ringen. Snarare då högt iso och minsta bländare samt fokus på 2 m eller så och höfta det. Lite åt det håller du far efter, men om du kör m dagens objektiv tycker jag personligen att det är enklare m autofokus än manuellt eftersom ringen är så känslig känns det som.

Vi får väll ut och prova, övning ger ju färdighet.

Jag har också läst en hel del om hyperfokalavståndet, men när jag väl står där på fältet så är det inte så lätt att uppskatta t ex 9,16 meter. Det går inte att ställa avståndsmätaren exakt på objektivet efter det heller. Det absolut enklaste är att fokusera ca 1/3 in i bilden. Det funkar i dom allra flesta fall om man vill ha skärpa genom hela bilden. Att använda LV och zooma in underlättar också väldigt mycket. Så här jobbar jag alltid när jag tar landskapsbilder. Om jag använder M eller AV beror lite på motivet.

Det är kul och bra att veta hur allt hänger ihop så jag tycker inte det är värdelöst vetande att förstå hyperfokalavståndet, men man ska inte bli en slav under tekniska termer. Fotografering ska vara roligt!

Det finns ett par saker som man kanske inte tänker på när man börjar fundera över att få mesta möjliga skarpt genom att ställa på hyperfokalavståndet. Den kanske mest avgörande biten där är att storleken på föremålen på bilden har väldigt stor inverkan på hur skarpt man uppfattar dem. Någonting som är nära kan alltså synas ganska bra utan att vara alldeles skarpt, medan det som är väldigt långt bort inte har många detaljer kvar, bara för att avbildningsskalan är så liten där borta.

Tänk dig till exempel en strand, där du har lite fotspår i sanden, och du vill se fotspåren tydligt. Det allra närmaste fotavtrycket kommer man att uppfatta att det är ett fotavtryck också om det inte är alldeles skarpt. Inte heller nästa behöver vara helt skarpt, men om skärpedjupet täcker tredje, fjärde, femte, sjätte och sjunde fotavtrycket och därefter avtar så att man bara ser dem som fläckar, och den avlägsna udden och motsatta stranden inte är helt skarpa, så kommer man ändå att uppfatta bilden som skarp för att de där näraliggande elementen faktiskt är skarpa.

Och ställer vi in hyperfokalavståndet, kanske femte fotsteget och bortåt är någotsånär skarpa, och några fler av fotspåren än i den första bilden också är skarpa, samtidigt som den bortre stranden också kommer att vara skarp, men vassruggen där, och träden, kommer inte att vara tillräckligt stora på bilden för att synas med någon detaljering. Hyperfokalt ja, skarpt, nåja, men tydligt, nej.

Och det är något som man alltid upptäcker när man tar med vidvinkel, att de skarpaste bilderna får man när man går nära och de näraliggande bildelementen är riktigt skarpa. Att få skärpa längre bort, mot oändligt, blir genast mindre intressant. Faltiskt ser man det nästan smärtsamt tydligt när man kan tilta, eftersom det är gränsen för upplösningen av detaljer i bilden som avgör var skärpan tappas, inte objektivets inställning.

Det kan hända ibland att skärpan inte går att ställa in. Och så kan det ju bli på dagen om man inte har något att ställa skärpan på, men det problemet kan nog vara vanligast vid mörkerfotografering. Så det kan uppstå situvationer som det är bra att kunna ställa in skärpan manuellt. Och vet man då att man har ett hyperfokalavstånd på t,ex 3,5 meter, då ställer man ju bara skärpan manuellt på 3,5 meter så har man skärpa.

Men visst har man något som det går att fokusera på så kan man ju ställa skärpan uppskattningsvis en tredjedel in i bilden.

Om man använder manuell fokus och LV så är det inga problem att ställa fokus där man vill. Ställ den fyrkantiga fokuspunkten 1/3 in med hjälp av rutnätet.

#17 Hur får man in skärpan just på en tredjedel med rutan och rutnätet, kan du förklara hur man gör med 5D Mark II så vore det bra?

Jag kanske uttryckte mig en aning otydligt, uttrycket "värdelöst vetande" var kanske fel, lite opassande.

Som jag skrev så tycker jag oxå att teori om fotograferande är jätteintressant, försöker läsa allt jag kommer över. Både om oskärpecirklar o hyperfokalavstånd, bildkompositionering och skärpedjup, om hur t ex studioblixtar funkar fast jag inte har för avsikt att införskaffa någon etc. etc. Jag vill i största möjliga mån veta hur allt hänger i hop.

När jag läser bl.a här på forumet så imponeras jag av dem många här som har såna enorma kunskaper. Och har man hållit på i flera år,som en del över 50 år, så kanske det skulle fasta för mig oxå, men när jag läst nåt så har jag oftast glömt det i en handvändning.

Så därför menade jag att när jag fotar försöker jag att hålla mig till de "enklare" regler som tredjedelsregeln och fokusera ca en tredjedel in i bilden. Dom sakerna är ju hyfsat enkla att ha i bakhuvudet. Alla matematiska uträkningar tycker jag för min del blir överflödiga, tycker att det funkar ändå.

Men faktaintresserad som jag är förstår jag om det finns personer som vill lära sig mer om sånt här. Och om jag uppfattat andras kommentarer rätt så när allt kommer till kritan så tycker nästan dom flesta ungefär likadant, fast jag kanske formulerar det hela annorlunda. Men jag kan ju ha fel.

Men jag menade inte att trampa nån på tårna eller att förringa andras kunskaper, tvärtom.

Bob Atkins, som faktiskt fotograferar, inte bara talar om tekniska spetsfundigheter, har skrivit en ganska väl beskrivande artikel om hur skärpedjup fungerar, vad det faktiskt är, och vad det inte är. Han har artiklar om bakgrundsoskärpan också, och jag gillar verkligen hans definition av skärpedjup, som skiljer sig lite från den mest vanliga.

Oftast kommer ju den där oskärpecirkeln med på ett hörn när man diskuterar skärpedjup, och den har någon slags förankring i sinnevärlden. Bob Atkins beskriver den ganska bra, som den "skiva" som är tillräckligt liten för att den ska uppfattas som en punkt, när man betraktar en bild i en viss storlek från lämpligt betraktningsavstånd med "normal" synskärpa.

Och den vanliga definitionen av skärpedjup är ju området inom vilket bilden är godtagbart skarp, medan Bob Atkins formulerar om det till att skärpedjupet är det omfång av avstånd som inom en utskriven bild inte är oacceptabelt mindre skarp än den skarpaste delen av bilden. Och han kommer också in med ännu en siffra för hur mycket oskärpa som kan godtas, där han landar på drygt tre hundradels millimeter för småbildskameran.

Så den godtagbara skärpan, eller den icke godtagbara oskärpan, kan vi tydligen mäta med gummiband. Den som har mindre skarp syn kan godta mer oskärpa än den som har mycket skarp syn och störs av minsta suddighet i återgivningen. Och till syvende och sist handlar det om den utskrivna bilden, eller bilden på skärm, dess storlek, och på vilket avstånd vi betraktar den. En stor affischtavla, som kanske är fem meter bred och betraktas från femton till tjugo meters håll, kan ha en oskärpecirkel på flera centimeter eller kanske bara en centimeter, beroende på vem som tittar på den. Ofta är de tryckta prickarna på en sån tavla i regionen omkring ett par centimeter.

Och oskärpecirkeln är alltså ett väldigt flyktigt mått, som bedöms med visst godtycke.

#18 I rutnätet har du två vågräta och två lodräta linjer. Om du sätter fokuspunkten ungefär på den understa linjen så är det 1/3 in i bilden. Den här bilden är en print screen för att jag skullle kunna visa min fokuspunkt. Linjerna kan jag tyvärr inte visa, men dom ser du i din kamera om du använder LV. Om du vrider på skärperingen på objektivet och zoomar in i LV läget så ser du exakt var skärpan hamnar. I den här bilden är det lite för stor bländare (f/14), jag borde haft f/16-20. Fokuspunkten mitt ligger här strax ovanför linjen.

Ok. Tack för det!

Om jag ställer den vita rutan så här på den nedersta vågräta linjen (se bild) så ställs alltså skärpan en tredjedel in i bilden?

Jag skulle sänka den lite till.

#21

"Om du vrider på skärperingen på objektivet och zoomar in i LV läget så ser du exakt var skärpan hamnar."

Har nog inte fotograferat någonting på det här sättet du beskriver.

Men det är ju inte lätt att se var skärpan hamnar någonstans i den lilla live-view-bilden om man bara vrider på objektivets skärpering.

Så du menar väll att jag får förstora upp den genom att trycka på +-knappen?

För då går det få 5 eller 10 gångers förstoring. Och då är det ju lätt att se var skärpan hamnar om man ställer in skärpan med skärperingen på objektivet.

Men då vill det ju också till att det är tillräckligt ljust så man ser var skärpan hamnar.

Det är därför jag menar att det är bra att veta att man t,ex har ett hyperfokalavstånd på 3½ meter. För då får man väll skärpa (om man ställer objektivets skärpering på 3½ meter) utan att behöva se var den är i bilden.

Den här metoden använder jag oftast vid landskapsfotografering där man vill ha hela bilden skarp. Och ja, du trycker på + för att zooma, då blir det lätt att se när det är skarpt. Är det helt mörkt är det såklart svårare.