Din fråga är ju omöjlig att svara på utan att se själva bilden. Och en fyraåring kan faktiskt ha ett bildseende som ligger klart utanför ramarna för vad de flesta av oss skulle tänka oss som en "bra bild" i ögonblicket när man tar den. Senare kan den ändå vara just den berättande bilden som säger mer än en skarp bild rätt upp och ner, som återger alla detaljer tydligt.

Jag tycker nog att i det "konstnärliga" ligger något i att ha en tanke bakom. Vad är det man vill förmedla med sin bild? Jag tänker mig att varje bild måste ha något hållbart skäl till varför man skulle vilja titta på den, eller varför man tänker sig att andra skulle ha utbyte av att titta på den. Sådana tankar finns alldeles säkert hos det fyraåriga barnet, och det är nog inte sällsynt att man längre fram förlorar den förmågan eller har svårare att ta fram den. Vi kan ju försöka jämföra med Picassos målningar och skulpturer. I mina ögon liknar de väldigt mycket det som ett barn skulle visa och de beskriver någonting som konstnären upplever, och den upplevelsen kan förmedlas, ibland på ett smärtsamt sätt, genom målningen eller skulpturen. Å andra sidan finns närmast perfekt avbildande konst, där det är stor detaljrikedom, men där mycket lite av känslor förmedlas.

Men hur man än vänder på det är det väldigt svårt att diskutera bilder utan att ha några bilder att hänga upp sina ord omkring.

Tja, vad som är konst och vad som bara är konstigt beror på betraktaren.

Ibland så kan det också vara lite som kejsarens nya kläder.

Jag kommenterad själv en nytagen bild, som många höjde till skyarna, med enligt mig, tråkiga färger, trist komposition och uttryck hos modellen och repor o tumavtryck med att när jag fotade på 60-talet kunde det bli en del sådana bilder men att jag då kasserade dem.

Det är DIN syn på bilderna som gäller, Jag själv är "allätare" på bilder, men jag har svårt för bilder som går mot det mer konstnärliga draget, samma sak när det gäller målad konst, när jag inte ser vad det föreställer eller kan relatera til bilden på något sätt då har jag väldigt svårt att tycka bilden är bra, vi ser ju saker och ting på olika sätt . Under åren har jag "lärt" mig ett sätt som funkar bra för mig, om jag tittar på en bild/tavla i mer än ett par sekunder så finns det något i bilden som jag reagerar på och tittar därefter lite närmare på bilden för att se vad det är som jag "fastnade" för, det kan då vara något helt annat än vad jag normalt skulle ha som måttstock på en  "bra" bild. Ett annat forum diskuterar ang bröllopsfotografi där en kund har betalat 10sek för 40 bilder, som är väldigt "artistiska"  avkapade leder ,sneda bilder, överexponerade respektive så underexponerade så att man inte kan se dom giftas ansikte, i mina ögon så långt en fotograf man kan komma men han tyckte säkert dom var bra eftersom han levererade dom, så…. vi ser på bilder på olika sätt, håll kvar vid din stil men försök att se/förstå vad dom andra ser i bilderna som du inte ser (om dom nu inte bara står och försöker att vara lite för "kloka")

Konst över huvud taget handlar verkligen inte bara om teknik utan väldigt mycket om känsla, tanke, budskap, träffsäkerhet osv. De allra största konstnärerna gör ju verk som många, rent tekniskt, skulle kunna göra lika bra - Men då handlar det om att de kommit på en egen idé och hittat något nytt som ingen annan gjort.

Det är ju omöjligt att säga vad som är bra konst eller dålig konst, men visst kan man, om man är intresserad, diskutera olika delar i ett verk och analysera vad det skapar för känsla osv. Självklart kan det ibland bli lite kejsarens nya kläder men jag tror att man ska akta sig för att förakta något bara för att man själv inte förstår vad som är bra med det!

Fotovärlden är just nu konstigare än någonsin och då skall du veta att den har varit konstig så länge jag minns Aldrig tidigare har så många haft tillgång till en kamera och aldrig har det varit så billigt att ta bilder.

Detta skapar enligt min mening mycket effektsökeri och eftersom de allra flesta inte har mycket kunskap om bildkomposition och bildelement så blir det många konstiga bilder med en strävan att vara unik. Att bilden konstnärliga värde ligger i betraktarens ögon är självklart men trender betyder också väldigt mycket.

Läs lite böcker om grundläggande bildkomposition sök lite på nätet, YouTube har många bra filmsnuttar om detta ämne. Skaffa dig sedan en egen bildstil och håll fast vid den. Trender kommer och går men när man väl kan grunderna hyfsat kan man alltid lägga in lite "trend" i sin bildstil. Det kommer alltid att vara betraktaren som bestämmer om dina bilder är bra eller ej och det kommer du aldrig ifrån såvida du inte blir riktigt berömd för då kan du producera vad skit som helst och ingen vågar yttra något negativt.

Ett gott exempel är Strindberg som på sin tid målade skräp men idag säljs hans tavlor för mångmiljonbelopp. Stå på dig och våga kritisera de bilder du tycker är dåliga, det kanske utvecklar de som tycker halva huvud är bra.

Jag tror att många attraheras av det enkla och avskalade. Form och ljus blir det viktigaste, och kanske det enda "rena" innehållet i bilden. Suddighet och sånt ger onekligen också en annan känsla och lämnar mer för tolkning av bilden, och kan göra en bild "öppnare" än en tekniskt perfekt bild.

Skarpa bilder har sin plats liksom oskarpa "konstbilder". Alla bilder som är omtyckta av någon, om ens bara fotografen själv, har sin plats. Ibland blir det förstås som Kickan säger lite kejsarens nya kläder över det, men absolut inte alltid. Ofta kan en suddig bild vara mycket intressantare än en skarp, tekniskt perfekt bild på samma motiv. Och ibland kvittar den tekniska kvaliteten totalt för mig, så länge bilden förmedlar nånting. Här är ett exempel på en sån bild, en ren och skär situationsbild: http://www.flickr.com/photos/magnusnordstrom/7810083314/in/photostream

Jag kunde knappast ha fått nån så mycket bättre teknisk kvalitet än jag fick på den bilden, utgående från det ljus som fanns till hands och de övriga premisserna (t.ex. publikhavet mellan mig och det dansande paret). Exif visar f/2,8 (max), 1/13s och iso 8000…

För det mesta vill jag ändå ha bra kvalitet på bilderna jag tar, men det är ingenting jag prioriterar väldigt högt, åtminstone inte för alla bilder jag tar. Mobilkameran kan vara helt tillräckligt bra för vissa typer av bilder, medan jag inte kunde tänka mig att ta andra bilder med mycket sämre utrustning än jag har idag och fortfarande vara nöjd med bilderna. Vill jag förmedla en känsla spelar kvaliten mindre roll än om jag t.ex. vill visa upp nån storslagen landskapsvy.

Jag drar mig till minnes en situation för många år sedan då jag jobbade i fotobutik. Det var så klart på den analoga tiden. Vi tog emot filmrullar och skickade till framkallning och sedan hämtade kunden sina foton i butiken. Då hade vi den regeln att vi frågade kunden om hon/han ville titta på bilderna. Man kunde returnera dåliga bilder och slapp betala för dem.

En kvinna hade varit på semester i Spanien och hon ville gärna titta på bilderna. En vanlig fråga var vad vi butiken tyckte om bilderna, kameran och inställningarna. Hon hade varit på tjurfäktning och tagit åtskilliga bilder på detta spektakel. Det enda jag kunde se på bilderna var något suddigt rött, något som kunde vara allt mellan en tjur och en skugga. Blurrigt, felexponerat och allmänt obegripligt. Eftersom kvinnan tyckte bilderna var fantastiska så hummade jag väl mest och försökte vara artig, men ärligt talat kunde jag inte uppfatta vare sig tjur, matador eller annat av intresse. Hon returnerade inte en enda bild.

Några år senare var jag på en stor fotomässa i Tyskland och besökte då en föreläsning som hette något i stil med "Fånga ögonblicket", jag minns tyvärr vare sig föreläsare eller de fotografer som presenterades. Men det var inga dunungar eller nybörjare. Det visades då några bilder från en tjurfäktning och tänk vad rätt kvinnan hade. Det kunde varit hennes bilder man visade. Så sammanfattningsvis, bilder är subjektiva och finns alltid i betraktarens öga. Bra eller dåligt finns egentligen inte.

#6 Den där bilden du länkar till ger SÅ mycket mer känsla än dom bilder jag syftar på. Tyvärr har jag ju ingen bild jag kan visa.

Någon skrev att man inte ska förakta det man inte förstår och det gör jag inte, om ni tror det har jag uttryckt mig slarvigt. Vad jag menar egentligen är ju vad är det som kan göra en så "misslyckad" bild så bra enligt dessa konstnärligt lagda som vanliga svenssons tycker är rent skräp. Vad är det "vi" inte förstår?

Jag tog upp denna diskussionen med ett par av mina vänner som fotar i dag och dom tar liknande bilder som jag tar. Och vi insåg nog att vi inte kan kallas konstnärliga för vi förstår inte alls hur dessa akademiskt uttrycksfulla fotografer tänker när dom öser lovord över en bild som ex är blek i färgerna (som när man kör auto inställning) bilden är rörig med en massa folk med halva huvuden, skräp, soptunnor och annan "bröte" är tex i ena hörnet av bilden och 65% av resterande bild är bara asfalt. En bild som 99% av dom jag känner, hade raderat direkt i kameran.

Om jag tänker tillbaka på bilder jag sett folk bedömma här på sidan så har jag inte sett en enda bild av den typen och bedömningarna man läser handlar ofta om att fotografen borde räta upp bilden, plocka bort nåt störande i kanten, fixa färgerna osv. Jag skulle vilja se hur en bild av den här typen skulle bli bedömd här eller på andra sidor. Den typen av bilder ser man ju aldrig som vinnare i fototävlingar i tidningar osv. Där är det ju mest den "perfekta" grenen av bilder man ser där skärpan ligger rätt eller där fotografen har följt fotokonstens alla regler och lite till.

Intressant diskussion. Har du ngra exempel som du kan länka till?

Men foto är ju så extremt subjektivt, alla tycker olika om olika saker.

Tyvärr har jag inga bilder, men jag kan se om jag kan hitta liknande bilder genom google.

Skillnaden anser jag ligger helt i akademisk konstutbildning vs. "inställnings-slavar" i mina ögon.

Jag började ta foton som var tekniskt bra. De var exponerade rätt, bra komposition och snygg bokeh osv osv osv. Snygga bilder helt enkelt.

Sen flyttade jag till England och studerade konstfoto och en helt ny värld öppnade sig! Jag lärde mig att en bra bild inte alls är lika med rätt skärpa, exponering och hur många megapixlar kameran har. En bra bild är en bild som berättar en historia - och just imperfektioner i den tekniska delen kan i vissa fall addera till den historien.

Ett prakt-exemplar är Richard Billinghams projekt "Ray's a laugh". Bilderna till boken är tagna med engångskameror, och estetiskt och tekniskt sett är de mer eller mindre katastrofala - men för att berätta historien så är det perfekt. Jag citerar från länken:
"Richard Billingham’s “Ray’s a Laugh”, published in 2000 by Scalo, is a bone jarring chronicle of the parts of life that shouldn’t… the life lived that wouldn’t, the dreams that simply couldn’t. It is a chronicle of everything that hurts… a cartoonish-nightmare jaunt through the land of alcohol-living, wet-smelly breath that stinks and simmers, chapped-lips that burn and crack, of space to live that shrinks and muzzles inward, of carpet that rots, of scratched linoleum that longs to escape, of paint that wants to peel away and go somewhere else, of childhood dreams that learn to stay in the closet and behave, that learn to stay in the clouds, far away, of love and devotion that exists but is trampled on by vice and forcefully dominated by earthly human-short-circuits. It is a photographic vision of magnificence… but, magnificence in poverty and pain, in tragedy, of brilliance in ugliness, an aesthetic tour-de-snapshot-force of voyeurism and realism. What should be repelling instead compels… photographs that would be thrown away instead are “limited editions”, a feast for the eye’s. It is a piece that is towering in it’s brute force and bloody brilliant in shear aesthetics and human-tragedy-magnetism. Like wine, over time one learns to love this ugly aesthetic… and when you do, oh the taste is sweet, oh so sweet. I have said it before and will say it again… where can something so tragic be at once so aesthetically magnificent? Where can hopelessness, failure and darkness be propped up to enjoy so voraciously… only in art."

Så det "ni" inte förstår är det som pågår bakom den fysiska bilden, det som bygger en historia, som förmedlar något mer än bara en snygg bild.
Jag har under många år försökt lägga ut mina konstnärliga projekt på diverse foto-forum, men de förstås sällan, utan folk stirrar sig blinda på ISO, bländare och slutartid och tappar helt konceptet, så jag har slutat med det. Bilderna får istället ses på konstutställningar och i konstpublikationer av de som förstår.

Jag är inte riktigt säker på hur jag skall förstå ditt inlägg, men jag köper till fullo ditt resonemang ang att en bild inte behöver vara tekniskt rätt men om inte bilden kan förmedla något för betraktaren så spelar det ingen roll om vem eller med vad bilden är tagen. Det är till 100% utan betydelse om bilden är tagen av Richard Billingham eller Tindra Nilsson 4 år . En bra bild får respons av ett flertal en mindre bra bild får helt enkelt inte samma respons, men börjar man nämna ett känt namn i kretsarna så plötsligt så "ser" många hans inre ångest fotograferat i en otroligt beskrivande bild eller något liknande, är för mig med all respekt för andras tycke rent dravel, ett måleri/ foto som skapar intresse/nyfikenhet för innehållet är en bra bild oavsett om det är tekniskt bra eller inte, man måste på något sätt fånga betraktarens intresse annars är bilden enligt mig endast en bild av betydelse för fotografen.

Jag har tittat på de bilder av Billingham som presenteras på hemsidan, och när det gäller just de bilderna kan jag omöjligt hålla med om att de skulle vara mer eller mindre katastrofala ur teknisk synvinkel. Men det bärande är ju ändå historien som han berättar. Det är en slags socialreportage, utfört av den som står allra närmast, den som hela tiden är drabbad av misären som växer fram ur faderns missbruk och övriga sociala tillkortakommanden.

Det är starkt gjort av Billingham tycker jag, att våga vika ut sig så hänsynslöst. Vi har några liknande exempel på människor som gör upp med sina föräldrar också här, även om ingen vad jag vet har dokumenterat det i bilder.

Jag tycker nog att hans bilder uppfyller alla anspråk som jag skulle kunna ställa på bilder av det här slaget, och jag tror att det finns all orsak att ta ett sådant dokument till sig. Det kan säkert vara smärtsamt i många fall, medan andra kanske mer rycker på axlarna.

Så ur bildkritikhänseende ger jag tummen upp för Billingham. Men det viktiga är inte estetiken, utan berättelsen.

Obs jag använde bara hans namn som ex inte som ett exempel på bra/dålig teknisk kvalite, vad jag menar är att bilden måste kunna väcka ett intresse för betraktaren inte bara för ett visst namn, om man behöver förklara att detta är en bild av Picasso och därför är den bra  …nej för mig funkar det inte, En bra bild talar för sig själv och i just detta håller jag med om att flera av bilderna väcker intresse hos mig , men det är bara för att jag kan relatera till bilderna och dom väcker en känsla, men jag kan inte påstå att dom för mig är speciellt konstnärliga eller tekniskt perfekta, det är vardagsbilder för många och för andra så är det starka bilder, men om man kan relatera till bilden så får den ju ett värde oberoeende vad det är man ser i bilden, det är det som jag menar med en bra bild.

Jag borde av flera skäl hålla mig borta från den här tråden eftersom den handlar om profetens skägg och två oförenliga synsätt på foto. Jag har en bok gjord av Eric Kroll i min ägo som heter "Fetish Girls" och den är lite samma härad som den för mig okände Billingham. Om jag gjorde experimentet att ta med Billinghams eller Krolls bilder till fotoklubben som mina och be om kritik skulle jag antagligen förlora mitt medlemskap eftersom jag tar dåliga bilder. Om jag i stället begav mig till ett ansett galleri som sysslar med foto skulle de troligen, men inte säkert, få beröm.

Jag skulle ärligt talat inte hänga upp vare sig Kroll eller Billingham på väggen och jag tror inte någon annan skulle det heller.

Om jag gett ut en fotobok bekostad av ett förlag aktar de flesta sig för att kritisera, likadant om du blir publicerad på något väl ansett ställe. Det går nog aldrig att komma ifrån att berömmelse eller bara en publicering har stor betydelse.

Sen var det upplyftande att "ni" (som väl jag tillhör) inte förstår vad som pågår bakom den fysiska bilden för att "ni" saknar akademisk utbildning och här är just vad jag menar med oförenliga synsätt. Om jag måste ha en akademisk utbildning för att förstå, och kunna ta en bra bild så har jag nog snävat in min publik om det nu är den jag söker.

En bild skall tala till mig och det kan en reportagebild som Billinghams göra, för mer än reportagebild blir det aldrig för mig. Men talar vi fotokonst så bör Billingham lära sig lite om komposition, tid och bländare till att börja med och även efter det återstår en hel del arbete. Möjligen är jag lite hård och det var av den anledningen jag borde hålla mig ifrån tråden.

Påminner mig om historien om Christer Strömholm, som efter ett par år sökte in till sin egen skola, men blev refuserad med en motivering i stil med att han inte var tillräckligt bra inom foto. Ni som är lite yngre får googla på honom.

Vet inte om det är sant dock.

Intressant tråd 

Mitt bidrag kommer från en som inte läst någon fokokurs mer än i gymnasiet och det var evigheter sedan  så jag tänker utifrån erfarenhet och det jag ser runt omkring.

Min tanke är densamma som kommit upp på flera ställen i tråden, att det är den förmedlade känslan, eller rättare sagt känslan som betraktaren får, som gör en bild intressant. Exempel på det har vi också sett i till exempel #6.

Det här får mig att dra paralleller till de människor vi tycker om. Vare sig det handlar om attraktion, romantik eller vänskap, så dras vi kanske inte till de människor som enligt samhälle och norm är perfekta. Människor kan vara snygga att titta på, men de som vi tycker är intressanta, de vi vill lära känna eller som vi attraheras av är ofta de som har en intressant historia, något att berätta, som har något för oss speciellt. Och så personkemi. Jag tror absolut att det fungerar på liknande sätt med musik, konst och liknande. Det är det som inte är perfekt, som man ofta dras till