Så ser jag dem igen, när hon pilar över bäcken mot andra sidan. Skärpan blev väl si och så, och det är på tok för lång slutartid med polfiltret på, men jag skjuter på måfå, för att kanske få någonting alls på sensorn.

Jag inser att polfiltret inte är rätt i halvdunklet under träden, så jag går och byter objektiv, för att kunna jobba lättare med AF. Fisken kämpar förtvivlat hela tiden, men helt lönlöst. När käkarna har slutit sig kring den kommer den inte loss, och den matas obönhörligt längre och längre ner i svalget.

Det är inte lätt att få ner en så stor munsbit, så det tar ett bra tag, och hon måste vila mellan varven, men millimeter för millimeter åker fisken in i gapet som vidgas för att ta emot den stora fångsten.

Till och med när bara stjärtfenan sticker ut, sprattlar den lilla fisken, men nu bär det inåt.

Och när fisken är nästan helt inne får jag ett leende ;-)

Nu är det dags att sova på maten, hej då!

Vilka bilder!  snacka om att vara på plats vid rätt tid. ++++++

Wow! Ja, det var verkligen bra tajmat!! :)

Oj oj oj!! Vilken serie! Det var verkligen att vara på rätt plats vid rätt tid för att skåda en rätt ovanlig händelse. Kanske inte ovanlig för snoken, men ovanligt att man ser bilder på situationer som denna, utom möjligen på tv! Suveränt fångat. Fast lite synd om fisken är det trots allt! 5 motljusskydd blir det från mig

Jo, och det tog ganska lång tid, vilket man troligen kan se på Exif. Hela tiden medan hon jobbar med att få in bytet är hon väldigt utsatt, försvarslös. Jag har sett tranor ta ormar, och jag har sett måsar ta byten i den storleken också. Några storkar har vi väl inte här, och jag vet inte vad hägrar kan tänka sig att äta. Hundar är väl inte heller ofarliga för en snok, och det är ganska gott om flodiller (mink) häromkring.

Hon föreföll inte nämnvärt störd av min närvaro. En gång gick hon i vattnet, när fisken var bara en bit inne, och sedan simmade hon med stor kraft mot den lilla fördämningen upprepade gånger och dunkade fisken i träväggen. Det var då skadorna man ser på fisken uppstod, där fjäll har släppt. Efter att hon hade dunkat till den några gånger kom hon upp igen och lade sig på stället där bilderna är tagna.

En helt fantastisk bildserie och jag vet inte om det är vanligt att snokar tar så pass stora fiskar… men det känns som en stor snok också?

10.44 är första bilden, 11.20 är bilden där bara stjärtfenan sticker ut enligt Exif! Gratulerar till en intressant upplevelse, och tack för att du delade med dig av den!

Häftigt! Den där bildserien borde du kunna sälja.

#11 Den är medelstor, och jag tyckte nog att fisken var i största laget, men jag kan tänka mig att en snok av den storleken skulle kunna få i sig ett ännu lite större byte. Den är ungefär sextio centimeter lång och grov som min tumme, men huvudet är mycket mindre, ungefär som min lillfingertopp. Jag undrade ett tag om den skulle lyckas gapa över bytet, särskilt när den bara höll i fiskens huvud.

Den här bilden tog jag medan jag fortfarande hade tiltgluggen på med filtret, när hon kom upp första gången med fisken. Jag misstänker att hon faktiskt såg ut den största fisken, för det fanns massor med mindre fiskar.

Magiskt! Sånt som händer en gång i ens livstid, och vi vanliga dödliga inte hade kameran med oss!:)

Grymt att få bevittna och dessutom kunna dokumentera en sån här händelse! Inte ofta man ser nåt motsvarande. Gillar speciellt bilden i inlägg #5.

Jag har varit nere vid snokstället flera gånger nu, och jag har kunnat bevittna lyckade fångster ett otal gånger, både av små och stora snokar. Jag har också sett den här honan igen, hon är lätt att känna igen, eftersom svanstippen är stympad. Alla andra snokar där har en lång avsmalnande svansspets.

På många ställen i svenskspråkig litteratur, och också på nätet, kan man läsa att snokens saliv skulle innehålla gift som förlamar bytet, men att den är ofarlig för oss, eftersom tänderna är för små för att tränga igenom vår hud. Jag tyckte att det verkade lite konstigt, eftersom jag inte hittar en motsvarande uppgift på något annat av de språk som jag kan, så jag bestämde mig för att pröva det. Den ursprungliga källan till uppgiften har jag inte lyckats hitta, men jag tror att det helt enkelt är en skröna.

När snoken tar ett byte måste det röra på sig för att den ska hålla fast, annars släpper den. Den verkar också föredra att bytet sprattlar hela tiden medan det sväljs ner, och jag har sett att fiskar sprattlar också när de är helt nersvalda, så att ingenting sticker ut ur munnen längre. Vid flera tillfällen har jag också sett att fiskar har dött under sväljningen, och även om den då är ganska långt ner i svalget, spottar snoken ut det. Bara en gång har jag sett en snok ånyo äta en fisk som den har spottat ut. Döda bytesdjur ratas. Ingenting tyder på att bytet skulle vara förlamat under sväljningen, och inte heller tar snoken ett byte som är slappt.

För att få veta lite mer om saliven stoppade jag in tungspetsen i gapet på en snok och smakade på saliven. Den har en frisk smak, inte alls unken, men inte direkt välsmakande enligt mitt tycke. Påminner om rå fisk mest. Den dövar inte tungspetsen, så jag har inte hittat något tecken på att den skulle vara giftig. Min uppfattning om uppgiften om gift är att det är en skröna och att ursprungskällan inte har undersökt saken.

Stoppade du in tungan i gapet???! Du var mig en hårding! Jag tror den tycker att det kittlar så gott i kistan om fisken sprattlar Skämt å sido! Kanske triggar det jaktinstinkten om fisken lever hela vägen? Eller så hjälper sprattlet till att det går lättre att få ner den?

En abborre glider säkert bättre framåt om den sprattlar, och den torde vara rätt svår att få ner bakvägen, bland annat med tanke på ryggfenan.

Jag är nyfiken Mona, och det här handlar ju lite grann om vetenskap. Jag har inte hittat källan till att snoken skulle ha gift eller att den förlamar bytet, men det jag har iakttagit är att bytena i regel sprattlar hela vägen ner om det går någotsånär fort. Det händer också att det tar så lång tid att det inte är mycket liv kvar i fisken, men vid flera tillfällen har jag sett snokarna spotta ut, och bara en gång har jag sett fisken röra sig när den var utspottad, och då den sprattlade visade snoken intresse för att äta den igen.

Å andra sidan har jag sett en snok vid ett tillfälle äta upp ett byte som hade spottats ut och som jag inte såg mycket liv i, så helt konsekvent verkar det inte vara.

Men jag var nyfiken på det där med giftet och att vår hud är så tjock att tänderna inte går igenom. Jag tänkte att tungan, som inte är hud, utan slemhinna, skulle känna av giftet, men nej. Det enda jag kände var en lätt fisksmak, ganska frisk. Ingen bedövning av tungspetsen. Den bet inte. Efter att jag hade smakat på den släppte jag den och jag såg den strax därefter ta en fisk och äta upp den, så jag utgår ifrån att den tog det med ro. Själv har jag inte märkt att jag skulle ha fått parseltongue. Ormarna är faktiskt helt ljudlösa vad jag kan höra. De varken hör eller utstöter ljud.

Snokarna här är mellan storlek som en penna ungefär och upp till 120 cm. Den första som jag fotograferade har jag sett igen, hon är lätt att känna igen på att svansen är stympad. Alla de andra har lång spetsig svans, men hennes är trubbig. Nu har jag också en bättre uppfattning om hennes längd. Hon är nästan en meter. Några av de här ormarna är längre, men ingen av dem är egentligen större.

De har ett par hålor på ömse sidor om bäcken under träd och stenar, och de kan ibland försvinna in under en sten, så det verkar som att de har underjordiska gångar som mynnar under vattnet. Idag såg jag vid flera tillfällen ett femtontal ormar samtidigt, men eftersom de hela tiden växlar och har väldigt olika storlek antar jag att det finns många fler.

Den stora mörka honan med stubbad svans verkar känna igen mig. Hon visar inte minsta rädsla och kommer ganska nära när jag sätter fram handen.

Grymt häftigt med en så bra ormlokal i sin närhet!

Tack för all info.

Jag har faktiskt inte sett uppgiften att snoken skulle ha någon form av gift/bedövning innan men efter att ha googlat runt ser jag att det står på flera ställen. Jag vet att en hel del ödlor har ungeför samma sak i sitt saliv. Visste inte heller att den har så små tänder att den knappt tränger igenom människans hud, men å andra sidan när jag tänker efter så har jag nog aldrig sett en bild med snoken och dess tänder så det stämmer ju säkert. Hur ser munnen ut, är det som en fiskmun då med småtänder eller vad kan man jämföra det med, du som haft den på nära avstånd!? :o)

WOW, snacka om bingo! ^^ Älskar bilden i #2:an.

#19

bjorsa har lagt en ganska fin bild av en snok som äter padda på Naturfotoforum. Precis som jag ifrågasätter han gift i saliven, eftersom paddan uppenbarligen inte var förlamad fastän den var nästan helt svald och förtvivlat försöker gripa tag i något för att dra sig ut ur munnen.

http://www.naturfotoforum.se/forum/viewtopic.php?p=122698

Där kan man se att kanten på munnen är helt slät, och att de ynkligt små tänderna sitter långt bak i gommen. De kan hjälpa till att mata ner bytet, men knappast mer. Den har inte mer tänder än de där två små bissingarna uppe i gommen, och de har ingen giftkanal.

Har inte läst så noga här. Var det 2 olika fiskar? Bild 13 ser ju ut som en mört och bild 16 som en abborre. Själv kan jag berätta när jag var ute och cycklade en gång så såg jag en kopparorm (kopparödla) som låg vid vägkanten och höll på att svälja en stor daggmask

#22 Det är taget olika dagar, och det är både en annan orm och en annan fisk. Som du har sett är den första en mört och den andra en abborre. Ormarna beter sig också helt olika efter fångsten. Den första äter lugnt upp bytet mitt framför ögonen på mig, medan den andra slingrar sig uppför banken, över vägen och ut till sjön, där den simmar en bit och lägger sig på ett undanskymt ställe för att äta upp fisken.

Jag har nu sett sammanlagt kanske ett trettiotal ormar på platsen och jag har sett ormar fånga fisk vid mer än tio tillfällen. Jag har fler bilder av orm med byte, och de jag har lagt upp här är bland de bättre.

Jag lyfter den här tråden lite med en bild till. Jag har flera gånger iakttagit hur andra snokar försöker ta bytet från en som just har fångat en fisk, och jag har sett vid ett par tillfällen att det också lyckas, alltså att fel snok får fisken, inte den som fångade den, utan en "bytestjuv", en rövare.

När snoken på bilden närmast före den här skulle äta sin fisk var det flera andra snokar som försökte komma åt fisken, och den var ganska störd av det. Då simmade den över till min sida av bäcken och kom i stort sett rakt emot mig och passerade mycket nära, så att jag kunde ta bilder på den på nära håll när den ringlade sig förbi mig på mindre än en halv meters håll. Jag hade god hjälp av kamerans vridbara skärm, eftersom jag lade ner kameran direkt på marken och stödde den med vänster hand.

Snoken ringlade ända upp till vägen, och sedan över den ganska tätt trafikerade vägen, där jag ställde mig ivägen för att den inte skulle bli överkörd av någon cyklist som passerade. Snokarna lever farligt ibland. Jag har flera gånger sett hur de ringlar över vägen i stället för att ta den säkrare passagen under bron.

Imponerande att dom kan få ner så stora byten. Roligt att få följa med på dina ormturer

När den hade kommit över vägen såg den onekligen mycket nöjd ut när den ringlade vidare i gräset med sitt stora byte.

Och så bär det av ner mot sjön, för att slippa alla närgångna snokar och snokande fotografer och farliga cyklar. Helt klart har de här ormarna väldigt god orienteringsförmåga. De verkar veta precis var de är och hittar tillbaka till sina favoritställen när de har dragit sig undan till någon lugnare plats för att få ro att svälja bytet.

Sådärja, nu ska man väl äntligen få käka sin lunch i fred.

Men fy, (lyfter upp fötterna i soffan) vilka jätteormar!! Visste inte att dom va så stora!? Tackar gudarna att jag aldrig stött på nåt liknande, hade troligtvis dött av hjärtinfarkt

Hur som helst är det ju fantastiskt fina bilder!! Kan tänka mig att det är en upplevelse om man inte har ormskräck!

Dom är inte väldigt stora. Den som finns i första bildserien har jag fått bättre koll på storleken på än från början. Hon är ungefär 120 cm lång, men svanstippen saknas, så hon skulle antagligen ha varit åtminstone 10 cm längre.

De flesta av ormarna som jag ser som stora är mindre än så, mellan ungefär 90 och 110 cm. Ormen i den senaste serien i den här tråden är ungefär 70 cm.

Många av dem uppfattar jag som små, och då är de oftast omkring 40-50 cm. Till exempel ormen som ligger på tvärslån till fördämningen är i det formatet. Den bilden är från en annan tråd om Fiske (orm)

Och ingen av dem är farlig på något sätt för djur som är större än en padda eller medelstor abborre. De håller sig undan från människor för det mesta, men snokarna på det här stället har varit så pass nyfikna på mig att de kommer fram och nosar. Det kittlar när deras tunga arbetar för att fånga upp lukter. De har inga tänder, eller i alla fall inga som är större än ungefär en halv millimeter, och de har inget gift.

Och jag är fascinerad av dem och tycker att det är intressant att studera deras olika teknik för att jaga, där en del ser ut att simma runt rätt planlöst med vidöppen mun, medan andra är mer målinriktade, som den som ligger och väntar nedanför det lilla vattenfallet och blixtsnabbt kniper en fisk när den dimper ner.