Olika storlekar på sensorn. FX = Fullformatssensorn, Dx = den mindre modellen (kan inte storlekarna). Alla objektiv funkar m alla kameror, men det förekommer viss croppning beroende på kombo (FX optik på DX kamera).

Det finns säkerligen ngn som kan detta mycket bättre än jag, men du kan testa i deras simulator om du vill: http://imaging.nikon.com/lineup/lens/simulator/

FX är samma storlek på sensonr som på kameror med film, 24x36 mm.

DX är ett mindre format, som är vanligare.

Det är olika på Nikon och Canon, hur objektiven funkar mellan de olika storlekarna på sensor och olika sätt att skruva in skärpan på objektiven. Nikons instegsmodeller kräver att varje objektiv har inbyggd motor. DX-objektiv går utmärkt att montera på FX-kameror, men bildcirkeln täcker inte formatet, så att det blir vinjettering.

Hos Canon är många av objektiven för den mindre sensorstorleken olämpliga att ens prova på en fullformatskamera, eftersom kameran kan skadas, då EF-S tränger så långt in i kameran att de slår i spegeln om man sätter dem på en fullformatare. Därför finns ett fysiskt hinder på de objektiven så att man inte kan sätta på dem på de kamerorna.

FX, eller "fullformat" är ett nära nog renodlat yrkesformat. Det finns amatörer som använder det, men grejerna är dyrare, och filerna kräver både mer lagringsutrymme och datorkraft. För de allra flesta av oss passar ett mindre format bättre. Det finns flera fördelar med mindre format: lättare och billigare optik och mindre jobb för datorn i efterbehandlingen, mindre lagringsutrymme för bilderna. Den stora fördelen med det större formatet är bättre bildkvalité.

Om man allvarligt funderar över att skaffa fullformat senare, gör man klokt i att tänka på det när man skaffar objektiv, särskilt när det gäller tele och makro. Normalzoomen som följer med DX-kameror är så pass billig, att det är inte särskilt smart att välja bort den. Om man sedan ska sälja kameran när man eventuellt skaffar fullformat, så kan objektivet följa med, eftersom det inte passar till fullformat.

DX är i dagens läge i vissa fall bättre på en del sätt än FX var för bara några år sedan, så det är inte något dåligt val att ta en DX-kamera. Exempelvis Nikon D7000 är DX, och den kan ge bättre bildkvalité än många äldre fullformatskameror. Det finns också kameror från Pentax och Sony som ligger i samma klass.

Nikons lite dyrare kamerahus har alla skruvdrift för AF, så att man kan använda äldre AF-optik som saknar inbyggd motor, men när man skaffar nya objektiv är det alltid bättre att ha optik med inbyggd motor, och de flesta av de nyare objektiven har det. Objektiv med inbyggd motor ställer skärpan lite fortare och tystare.

Kan tycka att om man inte skall jobba som fotograf, är kostnaden för huset överdrivet stort, bättre att satsa på en d7000/d90 och lägga mellanskillnaden på objektiv. Du tar inte bättre bilder för att det är en proffskamera. Skillnaden på den är bl a byggkvalitet, vädertätning osv, de klarar mer slitage helt enkelt.

Om man vill skryta funkar det ju, men då skall man kunna kameran, annars är det lite bortkastat tycker jag. :)

Så här tycker jag det är lättast att visualisera skillnaden mellan FX och DX:

Ett objektiv projicerar alltid en bildcirkel bakåt som kamerasensorn fångar upp när man tar en bild. Bildcirkeln ska lämpligen vara minst så stor att den täcker hela kamerasensorn, annars får man svarta hörn på bilden. Objektiv anpassade för småbildsformatet (FX, fullformat) måste alltså projicera en bildcirkel som täcker åtminstone en yta på 24 x 36mm, då det är storleken på en fullformatsensor eller småbildsfilm. Samma objektiv fungerar då naturligtvis bra på kameror med mindre sensor, som t.ex. DX (aps-c, halvformat, ca 16x24mm), men man får bara med mitten av bilden, därav använder man ordet cropfaktor och den felaktiga termen brännviddsförlängning.

Följdaktligen blir då objektiv som är anpassade för DX-formatet inte optimala för större sensorer, då bildcirkeln är för liten.

I övrigt tycker jag det här är de viktigaste skillnaderna mellan formaten:

- FX ger möjlighet till kortare skärpedjup. Eller om man ser det tvärtom; det är svårare att få långt skärpedjup på FX än DX, man måste blända ner ett steg mer för samma skärpedjup. Jag kan ge en utredning om varför, men tror jag ska bespara dig den teorin denna gång. ;-)

- DX är ett bättre val för makro- och telefoto. Man kommer dubbelt närmare med DX än med FX (rent bildmässigt) för en mycket billigare peng, och får större skärpedjup vilket ofta är välkommet speciellt vid makrofoto.

- FX fångar in 2,25 gånger mer ljus än DX på grund av att sensorn är precis så mycket större. Det gör att bildkvaliteten blir drygt dubbelt bättre på högra iso.

- Ser man på sensorstorleken som "ursprunglig bildstorlek" viket det ju är precis som ett filmnegativ, så måste DX-bilden förstoras dubbelt mer än en bild tagen med FX, om man ska visa bilderna i samma fysiska storlek (t.ex. A4). Det gör att eventuella optiska brister (dålig skärpa, kromatisk aberration mm) och brus syns dubbelt bättre på bilden tagen med DX än med FX.

- Som en följd av föregående punkt så har man inte lika stort behov av att blända ner för maxskärpa på FX som man har på DX. Mediokra objektiv på FX kan enkelt ge bättre resultat än dyra objektiv på DX.

- Objektiv anpassade för en större sensor än den man använder gör att man får mindre problem med vinjettering och distortion (bildfältskrökning) i och med att man bara använder mitten av bildcirkeln.

- Det lönar sig att använda DX-anpassade vidvinkelobjektiv om man använder DX-kamera och vill ha vidvinkel. (För hur kul är det att bara få med mitten av bilden om man fotar med ett vidvinkelobjektiv för FX på DX-kamera?)

Sen måste det ju tilläggas att mycket av skillnaderna i bildkvalitet är rätt teoretiska. DX räcker fantastiskt långt om det bara är bildkvalitet man vill åt. Men vill man ha de korta skärpedjupen också måste man ha större sensor helt enkelt.