Jag tycker 10-12 pixlar är fullt tillräckligt.. för min del i alla fall. Jag gör inte 5m*5m förstoringar och jag har inte obegränsat med lagringsutrymme :-)

Jag tror inte att det på kort sikt kommer att betyda någonting alls för hur vi fotograferar. Tekniken har använts tidigare för att göra gigapixelbilder, om än inte i en apparat som är hopbyggd för att kunna ta hela bilden på en gång, utan man tar ett flertal bilder, precis på samma sätt som när man gör ett panorama, och sedan syr man ihop dem i datorn.

Vi har sett riktigt rejäla nyheter på sista tiden, långt utöver gigapixelkameran, som exempelvis Lytros ljusfältkamera, där mikrolinserna framför sensorn har arrangerats för att skapa en bild av ljusfältet framför objektivet snarare än motivet som vi ser det, och där resultatet är en bild med litet skärpedjup, men där man kan fokusera om när man tittar på bilden. Jag tror inte heller att den tekniken kommer att nämnvärt förändra vårt sätt att fotografera eller se på bilder.

När det gäller megapixelracet är de senaste kamerorna, Alpha 77, Nex 7, Nikon D800 och mellanformatskamerorna redan uppe i närmast orealistiska pixeltätheter, som fullt kan utnyttja den optik vi har idag, och där gränsen slutligen sätts av diffraktionen.

Utan att förändra vårt sätt att se på bilder är kanske nästa stora framsteg att kunna ta HDR direkt i kameran i en enda tagning. De senaste sensorerna klarar upp till fjorton stegs dynamik, vilket är tillräckligt för att skapa HDR-bilder utan att gå över den klumpiga metoden att ta flera exponeringar. Problemet är att föra över det stora dynamiska omfånget till en bild som man kan titta på, och där behövs bättre algoritmer för tonseparation innan det kan bli verklighet. Det förändrar inte vårt sätt att se på bilder, men det kan förändra bilderna vi ser på.

Men så länge vi håller oss till platta bilder som vi gör papperskopior av eller ser på en bildskärm, så är presentationen på bildskärmen sällan större än att två megapixel räcker, medan papperskopian, som man ofta lusgranskar på nära håll, kan kräva kanske dubbelt så hög Upplösning, omkring åtta megapixel. Det är inte fel att ha fler än så i kameran, men det kommer inte att synas väldigt stor skillnad på bilderna.

I videon nämns inte att den relativt korta brännvidden, eller lång brännvidd med liten öppning, ändå inte medger starkt detaljerade bilder där man kan "zooma in" sådant som är långt bort med hög detaljrikedom. Tvärtom hävdas att det skulle gå, vilket exemplet som visas snarare motsäger. Fortfarande gäller att vi måste använda långa telen för att få detaljerade bilder på fåglar, och jag kan inte se vinsten i att ha en vidvinkelbild om jag är intresserad av ett litet utsnitt. En gigapixel tar ganska stor plats på hårddisken och kräver stor kapacitet också för att kunna bearbetas. Visserligen blir både datorhastighet och lagringsutrymme billigare, men att ta en gigapixel för att göra en bild på två megapixel ser jag som att skjuta långt över målet.

Hubble-teleskopet har 650 Mpxl har jag för mig.

På tal om megapixlar, här pratar vi om megarays; 11 Megarays har denna "kamera". https://www.lytro.com/camera

#4 Precis som pixlarna har en ganska tveksam definition, bygger "rays" på ett än mer luddigt koncept. Idén till ljusfältet är gammal, och holografin är den första tillämpningen. Precis som Lytros ljusfältkamera bygger hologrammet på ljusfältet, men de skiljer sig genom att hologrammet utnyttjar ljusfältet för att skapa en tredimensionell monokrom bild, medan Lytro skapar en tvådimensionell färgbild där man kan fokusera om medan man betraktar den.

Och elva megarays är en tämligen låg Upplösning, vilket man också ser när man betraktar bilder tagna med Lytro. För bilder på Facebook kan det säkert vara skoj ett tag, men genom att man måste använda en dator för att fokusera om, och det inte kan göras intuitivt genom att titta på bilden och fokusera på olika djup, faller väldigt mycket av idén platt; och det handlar ju fortfarande om en platt bild.

Eftersom en stor del av chipets Upplösning går åt till att separera de olika riktningarna från ljusfältet, sjunker upplösningen väldigt mycket från den som chipet har när man fotograferar på vanligt sätt utan att ta hänsyn till ljusfältet. Som det ser ut idag, har Lytro en Upplösning som närmar sig VGA, och där den bärande effekten av idén inte är att man kan ställa skärpa på olika delar av bilden, utan att man får oskärpa på alla delar av bilden som inte är i skärpeplanet för den aktuella inställningen. Så till skillnad från att fånga ljuset så som vi upplever det, fångas det så som man kan se det via ett objektiv med stor öppning, vilket är långt ifrån den naturliga djupskärpa man får när man betraktar verkligheten direkt med ögonen.

Lytro är en gimmick, men precis som iPad och andra produkter som marknadsförs hårt och skapar mode, kan konceptet vinna mark som en modegrej. Däremot skapas inga naturtrogna bilder eller intuitiva skulpturala "tredimensionella" bilder. Eftersom det likt stereobilder kräver att man använder en apparat för att betrakta dem, är det ett ganska klumpigt sätt för presentation, vilket kanske kommer att fälla produkten förr eller senare. I dagsläget får man större djupskärpa och bättre bildkvalité med en enkel kompaktkamera som kostar mycket mindre, och man kan printa ut bilderna och ha dem i plånboken eller sätta dem i en vanlig ram. Med Lytro kan man inte betrakta dem utan en dator, vilket är kostsamt, klumpigt, kontraintuitivt och inte heller fungerar när man inte har ström, vare sig datorn är en iPad, telefon eller någonting större.

Lytro och ljusfältet är ett koncept vars teori är intressantare än praktiken.