Det är digitalkamerans motsvarighet till filmrullen, den som alla bilder "fastnar" på. Utan sensor ingen bild.

Sen kan man komplicera det ännu mer, men det känns lite onödigt tror jag.

Men om du vill veta mer kan du läsa här;

• http://sv.wikipedia.org/wiki/Bildsensor
• http://www.nikon.com/about/technology/rd/core/optics/cmos/index.htm
• http://en.wikipedia.org/wiki/Nikon_DX_format
• http://en.wikipedia.org/wiki/Nikon_FX_format

tack :)
För kan se på olika kameror att sensorn är bättre än på andra.
Vad innebär det? Fler bilder eller?

#2 Bättre färg, kontrast och möjlighet att fotografera i mörka förhållanden.

Storleken och pixlarnas storlek spelar stor roll. De flesta systemkameror av billigare modell har SK crop sensor (1,3 - 1,6) vilket innebär att ett 50mm objektiv förstoras med detta. På en fullformat sensor 24 x 36 så händer detta inte.

Sensorns storlek har störst betydelse för bildkvaliteten, pixlarnas storlek spelar faktiskt mindre roll. Det ser man ju bl.a. i det faktum att den nya 36 MP sensorn i Nikon D800 fått tidernas högsta poäng av DxOMark:

http://nikonrumors.com/2012/04/19/dxomark-verdict-nikon-d800-95-canon-5d-mark-iii-81.aspx/

Däremot är jag hur nöjd som helst med min D700 och hur den presterar, trots att den "bara" har 12 MP. Den presterar över dubbelt bättre än min förra D90 som också hade 12 MP, enbart på grund av att sensorn är större. Bilderna ser helt enkelt skarpare ut när jag jämför med mina gamla bilder tagna med D60 och D90, trots att de också ger bra kvalitet i sig.

Angående objektiven och brännvidderna så ska man vara medveten om, som #4 säger, att objektiven ger olika bildutsnitt på kameror med olika stora sensorer. Bilden som objektivet projicerar bak mot sensorn är exakt lika med samma objektiv, skillnaden är att cropsensorn fångar upp endast mitten av bildcirkeln medan fullformatsensorn fångar upp en drygt dubbelt större area (om man jämför nikons cropformat med 1,5x cropfaktor mot fullformat utan cropfaktor). Det medför att bildutsnitten man får ser väldigt olika ut fast man använder samma brännvidd. Många talar felaktigt om brännviddsförlängning men det är fel. Man kan tala om en skenbar brännviddsförlängning eller snävare bildutsnitt, men brännvidden ändras inte av att man monterar objektivet på olika kameror. Det är viktigt att komma ihåg speciellt om man börjar fundera på hur mycket skärpedjup/skärpesläpp man får med det ena eller det andra objektivet på den ena eller andra kameran…

#5 Mja håller inte riktigt. Högre Upplösning är bättre men oftast hålls pixlarna nere på större sensorer av kostnadsskäl. En mobilkameras sensor är t.ex väldigt avancerad, liten och pixeltät och "egentligen" bättre medan fullformatssensorerna är sämre men de vinner på ren storlek. Tungvikt mot lättvikt typ. Sen medför den högre upplösningen att du kan croppa bilderna med bibehållen kvalité på ett annat sätt.

Svaren som har presenterats här är en aning luddiga och säger egentligen inte så mycket om just vad sensorn är. En jämförelse har gjorts med film, och det är gott och väl, men det förklarar ju ingenting alls om man exempelvis inte vet hur själva kameran fungerar. Därför tror jag att det är förvillande att börja diskutera "cropsensorer" och brännvidder när frågan gäller vad sensorn är, och varför en del sensorer är bättre än andra och vad det innebär.

Sensorn är en vital del av en digitalkamera, eftersom det är sensorn som fångar bilden och skickar den vidare till processorn, den lilla datorn som lagrar bilden i ett minne.

En kamera fungerar ungefär på samma sätt som ett öga. Framtill finns en lins som bryter ljuset så att det skapas en bild någonstans baktill. I ögat fångas bilden av näthinnan, och den skickas av synnerven till hjärnan som bearbetar den. På tiden då vi fotograferade på film skulle man kunna jämföra filmen med näthinnan, och filmen skickade vi till labbet för att bearbeta den så att vi fick bilder. Digitalkameran är lite kvickare i vändningarna, eftersom den har en processor som gör någonting som liknar det vår hjärna gör med ögats bild. Bilden som kommer från sensorn bearbetas av processorn, som sedan lagrar den i ett minne, vårt lilla minneskort.

Och precis som näthinnan sitter baktill i ögat, där ljuset bryts ihop till en bild, sitter sensorn en bit bak i kameran, där objektivet bryter ihop ljuset till en bild.

I en spegelreflexkamera sitter en sned spegel mellan objektivet och sensorn. Spegeln skickar ljuset till sökarskivan, som virtuellt sitter på samma plats som sensorn, om man tar hänsyn till hur ljuset vinklas av via spegeln. När man vill att sensorn ska få bilden, måste man fälla undan spegeln. Om man tittar framifrån in i en spegelreflexkamera som det inte sitter något objektiv på, så ser man sökarskivan, och när man trycker av fälls spegeln upp, och man ser sensorn på samma ställe som man nyss såg sökarskivan.

Precis som ögat har några miljoner synceller för olika färger, rött grönt och blått, har också sensorn några miljoner celler som kan fånga upp ljus. Vi kallar sensorns celler för ljusbrunnar, och i de flesta sensorer tar var och en av dem, liksom ögats synceller, bara upp en av grundfärgerna, grönt, rött eller blått.

En sensor har en viss ljuskänslighet som egentligen inte kan ändras, och ett dynamiskt omfång, som också är ganska låst, men som kan utnyttjas i högre eller lägre grad. Det dynamiska omfånget är skillnaden mellan det svagaste ljus som kan registreras och det starkaste. Sensorn ger lite sprak och annat ifrån sig också under de mörkaste intrycken, och det är vad vi kallar brus. Brus finns också där mer ljus har tagits emot, men där inverkar det inte så mycket på bilden. Nivån där signalen från ljus är ungefär lika stark som bruset, kallar vi bruströskel. Det dynamiska omfånget sträcker sig från det svagaste ljuset som bara nätt upp når över bruströskeln, till det starkaste ljuset som sensorn förmår registrera, där vi säger att den klipper. Ljus som är starkare kan inte registreras, eftersom vi har nått den högsta möjliga nivån, och under bruströskeln registreras inget ljus, utan där finns bara brus.

Små sensorer har litet dynamiskt omfång, och stora sensorer har större och därmed också högre känslighet. Det beror på att en liten sensor inte kan fånga lika mycket ljus som en stor sensor. Det dynamiska omfånget är en av de viktiga egenskaperna som avgör om en sensor är bra eller mindre bra, och det är också egenskapen som avgör hur mycket man kan "höja ISO", vilket egentligen inte påverkar känsligheten, utan är att man förstärker signalen (och bruset) mer, och därmed får sensorn att klippa tidigare, med mindre dynamiskt omfång. Man kan då exponera mindre, vilket kan upplevas som att man använder högre känslighet, men priset är mindre dynamiskt omfång och mer brus, eftersom förstärkningen minskar omfånget och också förstärker bruset. Systemkameror har i regel större sensor än kompaktkameror, och det är därför man kan få bättre bildkvalité med systemkamera än med kompakt. Nyare sensorer är också ofta bättre än äldre, så att en nyare modell kan ha bättre sensor än en äldre, med högre känslighet och större dynamiskt omfång. Exempelvis har instegskameran Nikon D5100 bättre sensor än Nikon D90, som bara något år innan var Nikons toppmodell.

Sensorn är den del i kameran som exponeras. Exponera betyder att man utsätter den för ljus, att man "visar" den. Exponeringen sker när man trycker av för att ta en bild. Det går inte att ändra exponeringen efteråt i bildbehandlingsprogram, även om programmet kan ha någon funktion som har fått namnet "exponering". Man exponerar sensorn under en tid som bestäms av slutaren, som hålls öppen en viss tid och sedan stängs. Styrkan på ljuset som faller på sensorn beror på hur starkt ljuset från motivet är, och storleken på ytan av objektivet som släpper in ljus. Den storleken kan ändras, på precis samma sätt som pupillen kan bli mindre i ögat, genom att bländaren kan göras mindre.

När vi säger att en sensor är bättre än en annan sensor är det flera olika saker som kan vara bättre (eller sämre). Viktigast är för det mesta känslighet och dynamiskt omfång, men en egenskap som också har betydelse är förmågan att fånga små detaljer. En sensor som har större förmåga att ta upp mycket små detaljer kan anses bättre av det skälet, medan en annan, genom större känslighet och dynamiskt omfång kan vara bättre av andra skäl, beroende på vad man eftersträvar.