Du är på helt rätt spår. Det finns sjukt många människor ute i världen som tror att största bästa kameran = bra bilder.

Sedan finns det proffsfotografer som Dave Black (typ världens bästa sportfotograf) som tagit några av sina mest kända och bästa bilder med Nikon Coolpix kompaktkamera.

Själv har jag en bit kvar till hans nivå men även jag använder min kompakta digitalkamera i stort sett på varje uppdrag jag är ute på och hävdar envist och bestämt att fota (då tänker jag mest i sportfototermer) handlar om att fånga ögonblicket där och då och ingenting annat.

Saknar man känslan för bilden kan ingen teknik i världen hjälpa till att rätta till slutresultatet.

Håller med. Men det är väl deras beskymmer om de väljer att lägga ner tusenlappar på någonting de inte kan hantera ;p

Själv har jag kommit till den punkt där min eos 450D och Tokina 70-300 börjar bli till åren och jag känner att jag inte kommer längre i min utveckling med den utrustningen. Tyvärr så har jag ju fått upp ögonen på vad jag vill ha härnäst och det var ju f*n inte billigt så min fotografering lär ju ligga lågt ett bra tag, hah.

Det finns en sak med bra utrustning som man inte ska förringa heller. Det är det att bra utrustning ofta ger en helt annan känsla och gör det roligare att fotografera. Det är inte lika roligt att fotografera om jag vet att jag kan få till samma bild i betydligt bättre kvalitet med bättre utrustning. För att inte tala om snabbheten och enkelheten med att jobba med bra utrustning. Eller prestandan i sämre ljus. Bra utrustning ger mycket bättre möjligheter till bra bilder också i svåra förhållanden.

Men hand i hand med bättre utrustning behövs förstås mer kunskap för att få ut mervärdet av utrustningen.

Har man råd med bra utrustning så ser jag ändå inget större fel med att skaffa sådan om man tycker det är roligt med bra grejor. Man lär sig förhoppningsvis hantera den med tiden. Men visst kan smått komiska situationer uppstå då någon satsat flera tiotals tusen kronor på topputrustning och sen i nåt forum eller så avslöjar att han inte har den blekaste blå aning om hur man använder den.

En dålig bild är alltid en dålig bild oberoende vilken kamera man tar bilden med, men smaken varierar alltid ganska mycket från person till person. Vad jag tycker är intetsägande eller tråkigt kan nån annan se ett mycket stort värde i. Och tvärtom. Vi är alla olika, det är viktigt att minnas. Därför ska man inte vara snabb att döma ut en person med bra utrustning, även om man inte själv tycker att personen presterar nåt vidare bra bilder.

Folk satsar stora pengar på både den ena och andra hobbyn, för att det berikar deras liv. Jag ser inte varför foto skulle vara nåt annorlunda än att satsa pengar på motorcyklar eller dyra stereoanläggningar. Ger det en nåt att ha bra grejor så är det bara attt tuta och köra tycker jag och strunta i vad andra tycker.

Det är inte direkt något alldeles nytt fenomen, att man föreställer sig att resultatet skulle bli bättre för att man har bättre utrustning. Så har det varit ända sedan jag började fotografera, och säkert fanns tendensen ännu tidigare. Den liknar lite grann det där att "byta upp sig" till en bättre bil eller något annat, där status är en betydande beståndsdel.

Det som har kommit till i och med att den nyare tekniken utvecklas ganska fort, är att det nu finns möjlighet att skaffa sig bättre grejer oftare, att "gradera upp". Förr var det mer begränsat genom att dels utbudet var betydligt mindre, dels genom att skillnaden mellan grejerna inte var väldigt stor. Men statusjakten fanns där i alla fall, och det sågs som "finare" att ha såna grejer som proffs använde.

Jag blir också aningen konfunderad när jag ser uttryck som i #2:"Själv har jag kommit till den punkt där min [kamera] börjar bli till åren och jag känner att jag inte kommer längre i min utveckling med den utrustningen"

Jag undrar vad det egentligen betyder, vad som ligger bakom. Jag kan fuller väl förstå att det kan finnas svagheter hos en viss utrustning som omöjliggör vissa saker, och där man behöver nya egenskaper hos utrustningen för att komma vidare, men jag har nästan aldrig sett konkreta uttryck för vilka förbättringar man förväntar sig med annan utrustning. När jag tittar på det som framförs i olika nätforum kommer det någon enstaka gång upp tekniska spörsmål, där det är klart att utrustningen är avgörande för att förverkliga en bildidé, men mycket oftare ligger begränsningen hos den som använder grejerna. Som exempel på bildidéer där man har särskilda krav på utrustningen ser jag fokusstackning av närbilder eller som i mitt eget fall, tiltning för att sträcka skärpan efter ett plan man själv väljer. Det är så klart också möjligt att bättre egenskaper i svagt ljus kan ha betydelse också för bilderna som man önskar att man kunde göra.

Men uppgraderingshysterin ligger som jag ser det på ett annat plan, den är psykologisk och social; det handlar om att bräcka grannen med finare villa, finare bil, finare kamera i större utsträckning än att kunna ta bättre bilder. En kamera är bling. En stor kamera som används av proffs är mer bling än en liten ynka kompakt, även om man inte tar en enda bild med den. Genom den snabba uppgraderingstakten i tekniken finns ett nytt moment i det hela; den som har råd kan ständigt ligga på framkant med själva apparaten.

Ett nytt moment som också har kommit till, och som jag aldrig någonsin hörde förr är det som finns i citatet jag tog: "jag känner att jag inte kommer längre i min utveckling med den utrustningen". Det är någonting nytt, som jag inte stötte på förr. När man graderade upp från att ha använt en småbildskamera till mellanformat, var det aldrig för att "komma längre i sin utveckling", utan det var för att få andra rent tekniska egenskaper, och de var ganska väl definierade. Man kunde se skillnaden, men så är det sällan nu.

Och min undran är fortfarande lika stor om vad man tänker sig att kunna "utveckla" i sitt bildskapande, genom att köpa på sig nya grejer som i grunden är samma som det man redan hade.

Vad jag menade var att min utrustning inte fungerar som den ska längre pga att jag inte tagit hand om den. Mitt eget fel, men känner ändå att det är mer värt att köpa ny utrustning som har vissa funktioner som Är bättre än att skicka in den jag redan har på lagning då det är funktioner som jag tycker är viktiga att ha i och med det jag vill använda min kamera till. Sen kanske inte utomstående skulle se skillnad på mina bilder, men det lär ju jag göra i alla fall.

Men visst, min fd chef köpte (min dröm-)utrustning för 40.000:- utan att knappt ha hållit i en kamera tidigare. Bara för att han har råd. Och det är ju självklart kul för honom. Men tittar man på hans bilder skulle han lika gärna ha kunnat ha en kompaktkamera. Men det går ju inte att neka att det Är skillnad på kamerorna i olika prisklasser.

Har man intresse, kunskap, behov och ekonomi så kan det säkert finnas tillfällen då en uppgradering är motiverad och ger fördelar.

Men visst finns det åtskilliga som saknar en eller flera av de punkterna och ändå uppgraderar av mer eller mindre dunkla motiv.

En motsatt trend inom flera områden är ju att man avstår från kvalitetskrav för att i ställe få ökad mobilitet. T.ex kameran i mobiltelefonen, surfplattor istället för stationära datorer, ipod, spotify, mp3 o liknande för att lyssna på musik i LoFi i stället för HiFi där man kan höra mer nyanser . Se på film i ynkligt litet format på Ipad istället för en TV eller projektor.

Jag är inte så förtjust i att man drar upp ordet "status" så fort det blir tal om lite dyrare grejor som man kanske inte behöver. Hur mycket av det vi köper behöver vi egentligen? Som jag sade ovan, jag ser inget större problem i att satsa pengar i det man tycker är kul, och har man råd med en kamera för femtiotusen och tror man kommer får mycket glädje av kameran är det väl bara att köra på.

Sen kan man ju bli lite avis på dem som har det bättre ekonomiskt ställt och som utan att blinka kan köpa dyra grejor man själv bara kan drömma om. Men jag skulle nog påstå att de flesta inte gör det för statusens skull. Varför skulle jag gå in i en kameraaffär och köpa det billigaste om jag anser mig ha råd med bättre grejor och känner att jag får ut nåt av det?

Det är också fråga om prioriteringar. Jag har t.ex. aldrig varit på södernsemester, jag kör med en ganska gammal bil från förra seklet, och bor i en relativt enkel lägenhet en bit från centrum. Men jag har skaffat på mig en hel del musikinstrument och bra fotoprylar, som jag tycker berikar mitt liv. Ser inget fel med det. Men nu när jag har skaffat det mesta som jag tycker jag velat ha i fotoväg, så kanske jag småningom får möjlighet att satsa på lite annat istället, kanske en fotoresa nånstans…

Ibland får man känslan av att man ska skämmas för att man skaffar sig fin och dyr utrustning bara för att man inte är proffs. Själv älskar jag att fotografera och har skaffat mig en del dyra och bra grejer för att det ger mig större möjligheter till bättre resultat. Att använda grejer som hindrar min frihet gör mig frustrerad. Jag skiter fullständigt i vad grannen har eller inte har, det är oviktigt. Däremot tror jag det är bra om man börjar på en låg nivå och känner efter vilka behov man har och vad som känns viktigt. Har man råd att gradera upp sin utrustning, så why not?

#7 Bra skrivit och jag håller med dig helt.

Har man några större intressen och har råd så får det kosta om man tycker sig få ut ett mervärde och det handlar då ofta inte så mycket om status hit eller dit.

Själv har jag lagt mig på en för mig "lagom" nivå när det gäller foto, HiFi och hemmabio.

#7 Det handlar ju om prioritet. :)
Vi hade lätt kunna åka iväg på fina resor om vi ville. Istället har vi 5 katter som förgyller vår vardag. Katter som kostat många pengar.

Jag har ju också en 450D, och planerar uppgradering. För jag känner att den inte riktigt räcker till. Det är inget fel på den och den har gett mig många fina bilder, och kommer ge. :) Men det är några saker som gör att den känns otillräcklig. ISO t.ex. Försökte fota i en kyrka, gick upp i bländare så långt det gick, så lång slutartid som möjligt (handhållet dock), samt så högt iso det gick. Fortfarande på tok för mörkt och mycket dåligt resultat.

Jag nämnde "status" av det mycket enkla skälet att det i så många fall handlar om just det, mer än hur bra grejerna faktiskt är för det man ska göra med dem. Det hänger också ihop lite med rubriken, eftersom detta att förlita sig på att kameran ska sköta jobbet är något som i högre grad gäller de förment "enklare" kamerorna och i mindre grad de avancerade.

När jag använder en enkel kompaktkamera, som den första digitalkameran jag hade, är jag tvungen att i väldigt hög grad förlita mig på att kameran ska ge resultatet jag vill ha. Mina skäl till att byta, de två gånger som jag skaffade kameror som jag kunde styra lite mer, var just att jag ville ha större möjlighet att påverka resultatet, att inte behöva förlita mig på att kameran skulle klara det som jag kanske kunde göra bättre själv.

Och det kanske är på just den punkten några kanske skjuter sig i foten. Man kan skaffa dyrare och förment bättre utrustning, och ändå få ett resultat som man inte är nöjd med. Vi har sett exempel på det bland deltagare i forumet, och jag tycker faktiskt att det är ganska tydligt att det finns en övertro på att "uppgradering" av utrustningen ska lyfta fotografin till en högre nivå. Om inte annat verkar det i alla fall så på många frågor som kommer upp.

Och visst rann snålvattnet emellanåt på mig också i yngre dagar, när jag såg hur min granne med "stabil ekonomi" kunde köpa på sig betydligt dyrare utrustning, som jag bara kunde sukta efter. Jag är lite i samma läge nu, eftersom min pension inte räcker särskilt långt och jag är lite för lat för att skaffa mig ett jobb som ger ett stadigt tillskott. Men jag saknar helt tro på att grejerna ska göra jobbet åt mig när det gäller att ta bilder. Jag vet vilka medel jag kan arbeta med, och jag vet vad jag skulle kunna vinna eller förlora på att skaffa andra grejer. Jag har till skillnad från en del av mina grannar inte råd att skaffa ny bil eller den allra dyraste kameran, och jag accepterar det. Däremot har jag tagit mig friheten att resa ganska mycket, och det har jag gjort sedan sextiotaet. Hemmavid är cykel mitt transportmedel, men jag har haft bil tidigare. Aldrig någon ny eller dyr bil, utan mer en som har kunnat klämmas in under mitt ekonomiska tak.

Reklamen för fotoprodukter är fylld av överdrifter, och den som är nybörjare har väldigt lätt att ta utsagorna som sanningar. Man kan lätt förledas att tro att resultatet skulle bli bättre av fler pixlar, fler fokuspunkter, ljusmätning på esoteriska sätt, som påstås ge "perfekta bilder". Det är ju faktiskt inte sällan någon först köper en ganska avancerad kamera, men sedan kommer hit och frågar varför bilderna inte blir bra.

Det finns också ett genuint inslag av prylglädje i fotointresset, där man tycker att det är kul att fingra på grejerna, där det är roligare med en systemkamera att bara kunna plocka med den, sätta på och ta av objektiv, med samma nyfikenhet och envishet som ett ettårigt barn kan plocka i timtal med små askar som man kan lägga in i varandra och sätta locket på. Fler prylar, särskilt såna som har mycket rattar, kranar och spakar, är roligt, och många av oss finner nöje i att skaffa nya prylar. Jag är faktiskt med i en kameraklubb, som faktiskt heter så, och inte fotoklubb, där en punkt i verksamhetsplanen är att "pilla på våra kameror" (http://kkk.ufs.se/%C3%85rsm%C3%B6tesprotokoll_2011#Fastst.C3.A4llande_av_verksamhetsplan). Naturligtvis tas det bilder också och diskuteras teknik, teknik som inte bara är begränsad till prylar, utan som i väldigt hög grad handlar om hur man kan åstadkomma önskat resultat. Bredden på prylvalet är också ganska stor, och det är också väldigt stort spann i vad grejerna vi har kostar. Men jag tror inte att det är någon i kameraklubben som har övertro på vad tekniken kan göra; vi undersöker tekniken och anpassar oss till den eller tvärtom.

Kan man inte hantera dom "verktygen" man har i dagsläget så finns det ingen anledning att uppgradera sig, det blir liksom inte mycket lättare. men hur man än vrider på det så i varje fall för mig så köper jag den utrustningen som ger mig möjlighet för bättre bilder, då jag fotograferar en del inomhussport så vill jag ha så snabb optik jag kan få och ett hus som ger mig bra bilder vid höga Iso.

Det kan man inte få för typ 5000:- visst kan man ta "bilder" i den miljön med en sådan utrustning men inte i den kvaliten som jag vill ha. så för mig blir det svindyrt, då det jag anser mig behöva kostar så mycket mer än vad jag lägger på semestrar och diverse fordon sammanlagt. Att ta en bild i A3 format i en sunkigt belyst ishall med en slutartid på ca 640/s som  skall användas i porträtt syfte utan en massa brus , hmmmmm det blir dyrt! och nästan samma saker gäller för innebandy, handboll och liknande inomhus sporter. fotografering kan vara ett billigt intresse men kan visa sig blir betydligt dyrare än vad man hade tänkt från början.

#12  Håller helt med dig! Man kan inte ta lika bra bilder i alla situationer med den enklaste utrustningen. Så är det bara. Olika sorts bilder kräver olika sorters utrustning. Fotograferar man sport, flygande fåglar mm så kan man inte använda t ex ett 50mm objektiv, då krävs det snabba och tyvärr dyra objektiv, iaf om man vill ha bästa kvalitet. Vill man minimera bruset så krävs det en bra kamera som kan hantera det. Det finns en anledning till att viss utrustning kostar mer.

För mig handlar det inte om att köpa dyra och bra grejer för att få högre status eller bara för att jag ska äga dem, utan för att jag vill ha möjlighet att kunna ta dom där bra bilder. Om jag lyckas är en annan sak, men då är det iaf inte utrustningen som har begränsat mig. Jag använder precis all utrustning jag äger. Jag skulle aldrig köpa något för att ha det liggande i väskan som trofféer.

Nu har jag inte läst alla svar. Men jag anser att en svin dyr bra kamera kan ta bättre bilder eller ge mer möjligheter än en billig som inte är så avancerad OM man kan hantera den. Man har inte samma kvalité och inte heller samma snabb funktioner på en billig kompakt kamera som med en fullformatare/proffskamera tex. Vissa kompakt kameror kan du inte gå under 200 iso, saknar bulb läget osv osv. Så visst skiljer det från kameran till kamera! Men är man inte super duktig eller har stora ambitioner på att bli det snabbt så behöver man heller inte ha ett kamerahus värt 35 000:-

Tyvärr tror jag att många amatörer köper systemkamera för att det ser proffsigt ut. Men det är ju deras huvudvärk! Kan man inte visa upp några bra bilder faller det ju.

Träffade en fotograf igår som pluggat länge och hade en dyr kamera utrustning. Men herregud, hon hade lika gärna kunnat köpa sig en kompakt kamera på rusta :-( Men som sagt, vill man lägga flera tusen på bra grejer så visst, ingen annans problem egentligen.

Jag tycker inte man ska skämmas över att man köper en dyr kamera om man är en glad amatör.

Däremot finns det ganska många ute i världen som överskattar sin egen förmåga som fotografer och där spelar nog bristande ödmjukhet en större roll än teknik och förmåga.

Själv tar jag hellre landskapsbilder med min kompaktkamera än med min Mark III.

Jag skäms verkligen inte för min utrustning, men den svenska avundsjukan lyser igenom väldigt tydligt inom det här området. Om man seriöst vill satsa på att bli en bättre fotograf så krävs det tyvärr också dyrare grejer. Om jag någon gång kommer att ha råd att köpa den dyraste proffskameran så kommer jag att göra det, men inte för att skryta eller jaga status, utan för att jag helt enkelt vill ha möjligheterna. Sen må en och annan ruska på huvudet, men det skiter mitt glada hjärta i

Alla har vi olika hobbies i varierande kostnadsläge. En del samlar på dyra sportbilar, en del båtar och motorcyklar. Och att samla på frimärken och gamla mynt kan också vara kostsamt, men då är det ingen som höjer på ögonbrynen. För att inte tala om konst! I den jämförelsen är fotoprylar billigt!!

Oj Mona, jag vet inte om jag riktigt tror dig där; de dyraste proffskamerorna är ju inte särskilt väl lämpade att plåta fåglar med. Jag känner en som har en verkligt dyr proffskamera, och hon tar ju mest bröllop och andra familjehögtider och en del reklam. Men jag har svårt att föreställa mig att du skulle satsa på en sån. Småbildskamerorna (FF) är ju ändå rätt mycket smidigare och snabbare, och det finns mycket större objektivutbud. Däremot tror jag nog att jag själv Kanske skulle ha skaffat en mellanformatskamera om jag hade haft ekonomi för det, men jag är ganska bra på att rätta mun efter matsäcken.

Hur man än vänder på det så gör vi alltid kompromisser, och jag förstår mycket väl att den som lever på sitt fotograferande söker de mest ändamålsenliga verktygen. Jag ser det också som att jag själv försöker hitta de verktyg som passar mig bäst inom de ramar min ekonomi sätter. Jag är inte beroende av att sälja bilder, och det ger en stor frihet, men den ringa pensionen räcker inte heller till stora utsvävningar, och det gör att jag får nöta på grejerna jag har så länge de håller. Min Canon G7 har redan börjat visa tecken på att vilja säga upp sig, och jag håller inte för otroligt att den dagen snart kan vara här. Men jag har faktiskt under senare tid haft en helt annan kamera i midjeväskan, en som mer liknar min första digitalkamera, om än något mer avancerad med större möjligheter att påverka resultatet. Bilden av vintergäck har jag tagit med en Nikon Coolpix 5600, och jag trivs rätt bra med den. Den är mer avancerad än många andra i en del avseenden, med både möjlighet att mäta egen Vitbalans och använda Nikons D-Lighting för att jämna ut hög kontrast.

Och om någon tog åt sig för det där med "status", så menar jag faktiskt inte de som skaffar en FF-kamera för att de vill ha en och kan använda den, utan det gäller nog mer många unga personer och en del äldre som skaffar en mer avancerad kamera än de klarar att hantera, de som väljer systemkamera men inte förstår hur den ska användas för att ge det bättre bildresultat som den faktiskt kan prestera.

#17 Instämmer med dina tankegångar. 
När jag först skaffade min 450D, så hade jag inte en susning om hur man faktiskt fotade. Bländare och slutartid var ord jag knappt hört. Körde mest på auto och var glad åt att bilderna var så mycket bättre än min gamla kamera.
Men så lärde man sig, blev intresserad och började mixtra med inställningarna.
Har jag velat stanna där jag är idag, nöjd med de resultaten min kamera ger, så hade jag lugnt haft kvar den. Men jag vill utvecklas mer, och det känns som att kameran håller mig tillbaka.

Och status är det absolut för endel! Mycket bland yngre, gärna tjejer. Ser det ofta bland bloggar etc man kikar runt på. De köper/får en dyr systemkamera och tror de kommer bli mästerfotografer sådär över en natt. Och visst, endel lyckas ju. ;)
Såg en gång en tjej som åkte buss (satt bakom), hade en 7D, tror jag, körde på auto, med blixt, och försökte ta bilder ut genom rutan där det var mörkt.. Tyckte lite synd om henne och hade velat ge lite tips.

#17 Jag kanske skulle varit tydligare. Jag lever ju i min lilla canonvärld och det jag närmast tänkte på som proffskamera var 1D. Även en 5D är en proffskamera för mig, men den har jag redan och den funkar inget vidare för snabba bilder på fåglar, sport mm. En Hassleblad kanske inte lämpar sig får fåglar, jag vet faktiskt inte eftersom jag aldrig varit intresserad av den eller utforskat den vidare. Fast det är klart, dimper det ner en massa pengar (knappast troligt) så kanske jag blir intresserad

(Har inte läst längre än till inlägg 4, orkade inte mer efterosm alla inlägg är så långa, men kommer nog läsa dem nästa gång jag läser tråden)
Hur som helst:

Min uppfattning är att folk köper en systemkamera för att de tror att eftersom det är en systemkamera kommer bilderna (av sig själv) att bli mycket bättre. Och vissa av dess männsikor köper även extremt dyra prylar och kamerahus och tror att pågrund av priset kommer bilderna att bli perfekta (av sig själv).
Själv så blir jag inte särskilt imponerad av folk som springer rundor med en kamera för flera tusen lappar, när dem ändån inte fattar hur man ska använda den. Jag vet till och med flera stycken som inte har en aning om vilket märke eller modell deras kamera har… (?) För mig är det som att man köper en bil och inte kan köra, och att man inte tänker lära sig det iheller.
Det som imponerar mig är när folk kan använda sin utrustning/kamera, vad utrustningen kostade spelar inte lika stor roll. =)