Jag tycker förklaringen på Wikipedia är ganska bra, särskilt med de två bilderna på blommor, som visar effekten ganska tydligt.

Det som kan vara knepigt när man inte har någon indikering i kameran, är att gissa sig till ungefär hur stort skärpedjupet kan bli. Ofta har kompaktkameran mycket större skärpedjup än man skulle vilja ha. Därför är väl stalltipset att sikta på att använda största bländaren när man tar porträtt, för att dämpa skärpan i bakgrunden så mycket det går. I Canons G-serie finns ett gråfilter i kameran som man kan använda om ljuset är starkt, för att kunna använda stor bländaröppning.

Det finns en kalkylator på nätet som visar hur stort skärpedjup man får med olika bländare och brännvidd med olika systemkameror

På de allra flesta vanliga bilderna vill man kanske ha större skärpedjup, och då väljer man mindre bländare. Det är speciellt för porträtt som man ofta vill sudda ut bakgrunden, men också på andra närbilder. När man tar mycket nära är det inte något större problem att få huvudmotivet frilagt, eftersom skärpedjupet alltid är ganska litet när man jobbar på mycket nära håll.

I CHDK för Canon PowerShot finns ett skript för att ställa kameran på hyperfokalavstånd, och det kan kanske vara bra vid landskap, men min erfarenhet är att det brukar funka bra ändå. När man använder kort brännvidd och kameran bländar ner lite så får man jättestort skärpedjup. Den knepigaste situationen är kanske när man vill ha väldigt stort skärpedjup, som när man vill ha strandstenarna som man har alldeles framför fötterna skarpa och skärpa bort till oändligt. Jag brukar i de lägena prioritera skärpan i förgrunden och acceptera att det kan bli mindre skarpt långt bort, men om man ställer in hyperfokalavståndet med en liten bländare i vidvinkelläget, så kan man få skärpa igenom hela bilden.

Inkanyezi har gett dig en förklaring. Jag hjälpte en kompis dotter med hennes fotografi för skolan och för att göra det lättare så skrev vi ner lite riktlinjer för vilket skärpedjup hon fick på olika bländare och avstånd för sina två objektiv. Hon tyckte att det var en stor hjälp i början.Vi hade det utskrivet på en bit papper och inplastat.

Du kanske kan göra något sådant i början. Gå in på den kalkylatorn som nämndes här ovan. Där får du siffrorna och sedan kan du göra en liten egen tabell.

Sedan får du själv avgöra vilket skärpedjup som passar för olika motiv. Om du är osäker så ta flera foton med olika bländare.

Tack snälla för era svar.

Igår när jag läste instruktionsboken igen så hittade jag på en knapp som sitter under objektivet fast på kamerahuset, där man enligt boken skulle kunna se innan i objektivet hur djup skärpan blir.. har inte provat detta ännu men förstår faktiskt inte hur detta skulle gå till.

Superbra länkar glömde jag säga, speciellt kalkylatorn och jag ska definitivt göra som du, mingdie gjorde. Skriva ner

Knappen är till för att blända ner objektivet till den öppning som ska användas när man tar bilden. Då ska man, åtminstone teoretiskt, se hur bilden kommer att bli, ungefär hur mycket oskärpa det blir i bakgrunden. Tyvärr fungerar det på de flesta kameror inte fullt så bra i praktiken, eftersom sökarbilden blir mörk när man använder en liten bländare, och då blir det svårt att se något alls av hur skärpan blir i bakgrunden.

På en digitalkamera är det lite enklare än på kamerorna som fanns förr, eftersom man helt enkelt kan ta en bild med bländaren som man väljer, och sedan kan man titta på bilden direkt efter och bestämma sig för om man borde blända ner mer eller öppna bländaren, för att få effekten av skärpedjup som man vill ha.

Objektiv med fast brännvidd har ofta en skärpedjupsskala, så att man lätt kan uppskatta hur stort skärpedjupet kommer att bli. På moderna zoomobjektiv saknas den skalan oftast, en del av dem har inte ens en skala för avstånd. Då får man i de flesta fall använda metoden att ta en bild med sån bländare som man tror ska funka bra, och så tittar man på bilden och ser om det duger.

När man tar porträtt och vill ha oskarpt i bakgrunden har man i regel bländare 5,6 eller större (större = lägre siffra). Om objektivet man har kan öppnas till 2,8 så kan skärpedjupet bli lite väl kort också för porträtt om man har en kort telebrännvidd, som omkring 50 mm på APS-C sensor. Det är bra om skärpedjupet kan räcka åtminstone för hela ansiktet, med kärnan av skärpa vid ögonen.

Om man tar landskap med vidvinkel på mellan 14 och 18 mm, vill man kanske ha skärpedjup från kanske knappt en meter till oändligt, och då letar man upp med kalkylatorn vilken bländare som ger ett hyperfokalavstånd som täcker det området. Det kan vara bra att veta att när man använder liten bländare på så korta brännvidder, så minskar skärpan lite grann på grund av avböjning av ljuset i bländaröppningen, eftersom hålet blir så litet. Ofta är det olämpligt att blända ner mycket med vidvinkel. Om man kan få tillräckligt skärpedjup vid omkring bländare 5,6, så blir bilden skarpare än om man bländar ner mer. Vid bländare 22 ger en vidvinkel ganska mjukt resultat utan att man upplever att det finns en kärna av riktig knallskärpa. Såna bilder behöver oftast en uppskärpning i bildbehandlingen.

#5 Inkanyezi. Du är verkligen en tillgång för "foto i fokus"!

#6

Kan bara skriver under

Här är mycket och läsa.

Vet inte om den här frågan har ställts: Jag undrar om det finns någon skärpedjupstabell för digitalkameror, dvs vad man får för skärpedjup med olika brännvidder och olika bländare.

Och då menar jag att man kanske har ett skärpedjup på t.ex 5 meter till oändlighet med en viss brännvidd och en viss bländare?

Det kan ju vara intressant att veta om man vill fotografera manuellt

#8 Säkert kan man hitta en eller annan sådan tabell om man letar. Jag har sett tabeller över hyperfokalavstånd vid olika bländare och brännvidder, och jag kommer ihåg att det fanns en sån tabell med i bruksanvisningen till en del kameror, bland annat Olympus Pen D.

Det är också precis vad man kan få fram med DOFMaster, som har länkats till här emellanåt. Det här är andra gången i den här tråden.

Vad man däremot inte får veta med skärpedjupskalkylatorn är hur oskärpan renderas vid olika brånnvidd, avstånd och bländaröppning. Det är oskärpan i bakgrunden som man har viss möjlighet att uppfatta när man tittar på mattskiva eller skärm med nedbländning, och oskärpan är ofta mer intressant än skärpedjupet.

Skärpedjupet är området inom vilket man uppfattar godtagbar skärpa, när oskärpecirkeln är så liten att man uppfattar den som en skarp punkt. Och när man vill frilägga sitt huvudmotiv är det i stället oskärpan som man vill ha kontroll över, man försöker få oskärpan att hjälpa till att isolera huvudmotivet, så att det är det enda som framträder skarpt.

Det finns också appar som man kan använda i en del telefoner eller en iPad eller annan handdator, för att se hur stort skärpedjupet är, men det är samma svaghet när det gäller oskärpan. Alla objektiv renderar inte heller oskärpa på samma sätt, det finns objektiv som har så risig boké att man hellre skulle vilja se bakgrunden skarp.

http://www.dofmaster.com/dofjs.html

Däremot ska man ta det här med en nypa salt och se svaren som endast riktgivande. Rent teoretiskt så finns det skärpa endast i ett oändligt tunt plan, men vi uppfattar ett större område som skarpt p.g.a. av bland annat upplösningen som visserligen ofta är riktigt hög men ändå begränsad. Dessutom påverkar storleken på bilden hur vi uppfattar skärpedjupet. Visar man en riktigt liten bild på långt avstånd så ser det mycket skarpare ut i ett större område än om man visar samma bild i jättestort format på kort avstånd.

Ofta sägs det att med samma avbildningsskala och bländare får man samma skärpedjup. Det betyder att så länge t.ex. ett ansikte (som är i fokus) är lika stort på två porträtt tagna med samma kamera men med två olika brännvidder (alltså man har tagit bilderna på olika avstånd från ansiktet) och med samma bländare, så kommer skärpedjupet vara detsamma. Men så uppfattar man ändå inte saken. Tar man porträtten med t.ex. 50mm och f/2,8 respektive 200mm och f/2,8 så kommer bakgrunden se avsevärt mer utsuddad ut i det andra fallet trots att skärpedjupet teoretiskt sett är detsamma, och då ser också skärpedjupet tunnare ut.

Brännvidden påverkar mest hur det som inte är i fokus ser ut. Med kort brännvidd ser ett större område skarpare ut än med lång brännvidd.

Detta har en viss koppling till optik/sensorer och pixelpeeping också.

Om man tittar på en förstorad bild (så att varje pixel på skärmen motsvarar en pixel i bilden) från en kamera med ett högt antal pixlar kombinerad med riktigt bra optik så kommer skärpedjupet att kännas kortare än om samma operation utförs med en sämre optik alternativt sensor med färre pixlar.

Detta är, tror jag, ett av skälen till att många lurar sig själva när dom jämför bilder från olika kameror genom att just förstora upp bilden för mycket. Skärpedjupet är såklart inte bättre på dom "sämre" grejorna men eftersom den "bästa skärpan" på dom sämre grejorna inte är bra nog att kunna visa så små punkter som avståndet från fokuspunkten tillåter så blir det ett större område med likvärdig (men egentligen sämre) skärpa.

Värst blir det när man hänger på ett halvtaskigt objektiv på en crop sensor med ett högt megapixel tal då det, lite överdrivet, gör att man använder flera pixels för att representera samma "punkt" i bilden. För att göra det hela ännu värre så använder crop sensorn bara en del optiken (om den är gjord för fullstorleks småbildskamera sensor) vilket även det minskar skärpan "per pixel" om man kan uttrycka sig så.

Det hade helt enkelt gett exakt samma bildkvalité om man använt en lägre CCD Upplösning, enda skillnaden är att bilden tar mer plats och upplevs suddigare när förstoringen närmar sig 100%. För samma förstoring (fysiska dimension på den betraktade bilden) så blir bilderna likvärdiga i Upplösning.

Eg att köpa en ny kamera med fler megapixels istället för att köpa bättre objektiv är lite som att förstora upp en redan lite suddig bild och tro att den ska bli skarpare.

(nu menar jag bara med avseende på skärpa, en ny kamera kan såklart ha andra fördelar som bättre ergonomi, dynamik, autofokus, vädertätning, hållbarhet eller whatever som är viktigt för den som köper)

Det blev många ord för att beskriva skillnaderna mellan olika format och pixeltäthet.

Egentligen är det ganska enkelt, om man ser till oskärpecirkeln när man betraktar bilden. Det har inget att göra med hur stor sensorn är, utan enbart med det fysiska måttet på öppningen som släpper in ljus, alltså hur stor bländaröppningen är i millimeter.

När man använder en kamera med liten sensor, så har man en kortare brännvidd för att få samma utsnitt. En jämförelse är att man vid mellanformat kanske har 75 mm brännvidd, men med fullformat har man 50 mm och med cropsensor 35 mm. Och om man har 4/3-format så är normalen på 25 mm. Kompaktkameran kanske har en normalbrännvidd i närheten av 8 mm.

Vid samma bländartal är öppningen i det kortare objektivet mycket mindre, och det som har längst brännvidd har ganska stor öppning.

En bild som är utskriven i samma storlek från alla kamerorna har större skärpedjup när den kommer från kameran med minst sensor och kortast brännvidd, eftersom öppningen som släppte in ljuset var mycket mindre. Den betraktas i samma synvinkel, oavsett viken av kamerorna som den har tagits med. Det är det grundläggande skälet till att bilder som tas med större format har mindre skärpedjup. Oskärpecirkeln är en funktion av bländaröppningens projektion sedd från skärpeplanet i motivet. Den vinkeln varierar i proportion med brännvidden när man förutsätter objektiv med samma bildvinkel.

I praktiken betyder det att man nästan alltid får skärpa över hela bilden när man tar med en kompaktkamera, medan en kamera med större sensor har ett mer definierat skärpeplan, som är allra tydligast vid stort format.

Vad jag försökte få fram var helt enkelt att man lite förenklat kan se det som att objektivet projicerar punkter (eller egentligen små cirklar) på sensorn och att ju sämre Upplösning objektivet har ju mer flyter dessa punkter ut över omgivande punkter (vilket gör att det ser oskarpt ut) och eftersom en liten sensor med ett högt pixeltal har fler "pixelsensorer" på samma yta som en stor sensor eller lägre pixeltal så ser det värre ut. Så länge som dom punkter som objektivet teckna på sensorn är mindre än sensorns pixlar så är det sensorn som begränsar bildens Upplösning och när objektivets projicerade punktstorlek på sensorn överskrider sensorns pixelstorlek så är det objektivet som är enda begränsingen för skärpan.

Att se på en film när någon förklarar något om t,ex en kamera tycker jag kan vara ett bra sätt att lära sig saker. Här handlar det om skärpedjup:

http://www.fotoguiden.se/sa-hanger-blandare-slutartid-och-iso-ihop-1.498809.html