Jag har alltid älskat att fotografera, ända sedan jag fick min första kamera när jag var 4-5 år.
Vart jag än går såg jag alltid saker jag ville ha på bild.

För mig är det mer eller mindre en medfödd passion, kan inte sluta tänka på det eller sluta fotografera.

Målet och drömmen är att en dag kunnat spara ihop till en fotograutbildning och riktig utrustning.
Helst skulle jag nog vilja jobba som husdjursfotograf,, det är väl min dröm i livet skulle man kunna säga, porträtt på människor tilltalar mig inte riktigt.

Men än har jag 2½ år kvar på en historieutbildning på högskola så mina fotografdrömmar lär väl få ligga på is rätt länge *suckar*

För mig är fotograferande ett sätt att iakta världen. Spelar inte så stor roll vad jag gör, men jag blir mindre rastlös om jag har kameran med mig. Det är som att jag har lättare av njuta av stunden om jag funderar på vilka bilder jag kan ta.

Det bilderna som jag tycker mest om att ta är landskap och att dokumentera ett ögonblick. Tycker bättre om att ta bilder när ingen märker och när personen på bilden är helt naturlig än arrangerade bilder. Är inte så förtjust i att regisera andra, men jag iaktar dom gärna på håll och fryser ögonblick ur deras liv.

Jag "hänger" här på foto.ifokus för jag tycker det är intressant med fotografering, gillar alla häftiga bilder ni lyckas ta hela högen :)

Kanske kommer ägna mig åt foto mer i framtiden, vem vet… Det är helt klart intressant!

Det är ju något speciellt med att ta en riktigt bra bild. Som vi alla vet är det ju inte något man "bara gör" utan den kräver hårt arbete och kunskap. Att just få till den där lyckade bilden, som nästan överträffar orginalet, (för mig naturbilder) är ju en otrolig kännsla, nästan av en kick. Man är ju som ett barn ibland när man kommer hem med digitalkameran och ska kolla dagens "fångst"

Grunden till mitt fotointresse kommer nog från mitt naturintresse, gillar att vara ute i naturen och uppskattar väldigt mycket fina landskap/vyer etc. Om man tar en bild över en vacker vy så har man med sig ett minne. Jag vet inte hur många bilder jag har i huvudet som försvinner allt eftersom åren går, dom skulle jag vilja ha på bild istället.

Sen är det förbannat kul att fota

1, Nått slags intresse för bilder form o färg samt att skapa. tycker också om att måla och teckna mm, gör det för avkoppling men gör mig tyvär väldigt sällan tid med det. Det är väll grunden.

2 Dokumentera, familj o barn, och händelser vardag och fest. Framförallt skulle jag vilja fota mer vardag som man jämt glömmer för man tycker inte det är nått att speciellt med den, just därför borde man fota den mer.

3  Teknik intresse, och bearbetning i datorn kul att lära sig nya saker. Har vid ett par tillfällen i livet gått kurs i att framkalla bilder i mörkrum men det har varit för krånligt och slaskit för att jag skulle gilla det. Men med datorn och digitalkameran blir det kul.

4 Internet och sidor som denna gör att man håller intresset vid liv och man får nya iderer och lär sig nått nytt. Tror också man lär sig mycker av att kolla på andras bilder. Förhoppningsvis blir jag lite bättre på att fota, även om jag inte har några ambitioner att bli fotograf. Har det som hobby och det skall för mig vara roligt och utan krav.

I bland funderar jag varför tog jag inte den bilden!! Eller varför har jag fotat detta? som inte säger mig eller någon annan ett skit. Vision vet inte men kunna förmedla en känsla eller budskap samt en egen stil. Men dit kommer inte jag, men man kan ju drömma om det.

Jag började att fotografera som ung när jag fick en kamera redan på 60-talet. På den tiden fick man vänta på resultatet av sina ansträngningar och på den tiden så knäppte man mest bilder på sina kompisar och inte naturbilder eftersom man knäppte svart-vita bilder och skickade in filmen för framkallning och kopiering till papperskopior i storlek 9 x 12 cm.

Kamerorna var inte några tekniska under precis och blixtbilder inomhus var med en blixtlampa med magnesium som dom flesta av er inte ens sett i verkligheten.  Förändringen kom i början av 70-talet när diafilmen i färg kom med bra Upplösning. Fortfarande knäppte jag porträtt och närbilder i svart-vit, oftast med en då högkänslig film som hett Tri-X (iso 400) som man i framkallningen kunde pressa till iso 1600. Jag har mellan 5000 och 6000 negativ från den tiden. För några år sedan köpte jag en scanner och tanken var att jag skull scanna in alla mina negativ, men efter tre kvällar så insåg jag att det var ett jättearbete så nu ligger det projektet nere.

Jag knäppte många diabilder under en tjugoårsperiod men problemet var att när man skulle visa bilderna så skulle man plocka fram en bildduk, en projektor och mörklägga hela rummet och då försrår ni att det inte var så roligt, många somnade i den mörka varma lokalen som man då skapade.

Efter det så knäppte jag familjebilder (bilder man sätter i fotoalbum som ingen tittar på förrän efter 15 år då man blir förstummad över hur ung man såg ut) i många år.

Därefter kom den digitala revolutionen och jag och många ur min generation fått ett nytt uppvaknande. Nu helt plötligt är det kul att fotografera och vi laddar batterierna och springer som galningar för att få "snygga" bilder ur alla möjliga vinklar.

´Jag har nog alltid varit intresserad att få bra bilder och på 80-talet så "fixade" man dessa bilder i mörkrummet med olika trick. Ibland kunde man hålla på med en enda bild i 4-5 timmar innan man var nöjd. Men i och med den digigtala revolutionen så är allt så mycket lättare och därmed ibland mycket roligare. Den här bilden som jag bifogar krävde två kvällars jobb. Man kallade en sådan bild på den tiden för en tonseparering. Man var tvungen att göra tre olika kopieringar till negativ film, framkalla dessa och sedan göra en kopiering med dessa tre olika negativ på en papperskopia, Nu fixar jag en sådan bild i PS på några sekunder med funktionen posterize. Fast jag vet inte om jag tycker det är roligare. Ju mer jobb man lägger ner på en bild desto nöjdare blir man.

Till syvende och sist är det nog själva komponerandet av bilden som jag tycker är roligast och för mig blir det nog då mest naturbilder. Det är lättast att "styra" naturen eftersom den inte rör sig så snabbt som djur och människor. Studiofotografering har tyvärr inte varit min starka sida utan jag gillar att ta bilder med tele från håll utan att personen vet om det. Jag gillar att knalla runt i en stad och bara ta bilder av personer och hus och stränder och allt möjligt helst utomlands…..

Den här bilden är också från 80-talet och tekniken kallas för solarisering. Först gjorde man en "positiv"kopia och sedan en "negativ" kopia. Sedan satte man ihop dessa och belyste i 45-graders vinkel runt om med en film bakom och då fick man ut konturerna. Ett sjuhelvetes jobb för att få fram en enda bild. Numera är det sk-tenkelt att göra det digitalt…..