Jag har inte sett hur bilderna från de personer du räknar upp ser ut men jag kan tänka mig att många av de som visar upp sina bilder här fotar mer på hobbynivå. Sen kanske man inte väljer att lägga ut sina bästa bilder på ett forum?

Googlar "JH Engström" och får fram s/v bilder med hög svärta och kontrast. Motiven är mestadels nakna.

Googlar "Anders Petersen" och får fram en snarlik typ av bildstil, men där man dessutom har vinjetterat kraftigt på nästan varje bild. Motiven är även här mycket naket, men flertalet skildrar personer i till synes negativa miljöer eller tillstånd. Vissa ser mindre arrangerade ut än andra.

Googlar "Malin Hellesö", hamnar på hennes blogg och får fram svartvita bilder, även mycket naket.

Man kan kanske sammanfatta de tre som abstrakta och svartvita foton på människor?

För mig är svaret ganska enkelt här; Nej, den typen av bilder tilltalar mig inte mycket, och därför fotograferar jag inte den typen av bilder heller.
Jag skapar sällan svartvita bilder, tvärtom är jag den typen av person som älskar starka och extrema färger (ej utfrätta eller orealistiska). Jag vill att betraktaren ska förstå direkt vad det är jag vill visa med mina bilder och att känslan jag vill formedla i de flesta fallen ska sitta där direkt.

Jag tror dessutom knappast att någon av mina uppdragsgivare skulle bli särskilt nöjda om jag levererade sådana foton åt dem.

Alla har ju sin smak, jag plåtar uteslutande hundar och det gör att många inte ens är intresserade av mina bilder utan att ens ha tittat;););) www.acattledog.se Likadant är det med mig och sportbilder typ tennis & fotboll…;);)

Personligen (vilket inte på något sätt innebär att andra behöver tycka likadant) gillar jag inte alls deras bilder. Det är mörka, svartvita bilder med väldigt hög kontrast som visar nakna och/eller deprimerande motiv och rent allmänt helt enkelt känns efterbearbetade för att vara så deprimerande så möjligt.

Ärligt talat tror jag inte bilder av den karaktären hade varit särskilt lyckade här.

Ketang den typen av bilder passar inte i detta forum, då vi har många mycket unga medlemmar här. Varför kan du nog utläsa av #2 och #4. Om sen nån visar nån enstaka liknande bild här så är det okej, men här ägnar vi oss i första hand åt att visa bilder som endast är lätt bearbetade.

Jag har ju vuxit upp lite tillsammans med bildstilen som Anders Petersen representerar. Den var populär under senare delen av sextiotalet och under sjuttiotalet, och den byggde på en ganska stereotyp hantering av såväl motivval som teknik. Tongivande var Christer Strömholm, och som jag ser det ledde hans verksamhet vid fotoskolan till utarmning av fotografin som uttrycksmedium. Det kan finnas många med annorlunda uppfattning, men jag gillar definitivt inte stilen som Christer Strömholm, Anders Petersen, Irina ionesco och ett otal andra fotografer odlade på den tiden. Och naturligtvis faller den mig inte i smaken nu heller när nya fotografer tillämpar samma bildsyn.

Men smaken är olika, och andra kan se det som "kreativt" - medan jag ser det som härmande när man tar efter stilbildarna. Det fanns fotografer under epoken som avvek något, kanske mest genom att de valde sina motiv annorlunda, men också genom att de i högre grad tillät mjukhet i återgivningen, en mer spridd tonalitet i själva mediet. Jag är ganska glad över att epoken underexponerad och överframkallad Tri-X är över.

Så visst kan frågan om bra bild vara motiverad. Vi har idag en överlägsen teknik när vi vill närma oss vårt motivområde, och tekniskt kan vi åstadkomma mycket bättre resultat än vad Anders Petersen och hans lärare Christer Strömholm gjorde till sitt sätt att se på världen. Jag tycker alldeles uppriktigt att visst visade de miljöer som säkert var värda diskussion, och de avbildade en mänsklig misär som annars säkert hade varit mindre känd. Men är bilderna "bra" som bild betraktat? Skulle jag till exempel vilja hänga någon av dem på en vägg, på kontoret eller hemma? Nej, jag tycker inte att de är särskilt bra som bilder. Tyngden i dem ligger i vad de berättar när de är sammanställda som en helhet. Deras tekniska brister är en svaghet, även om den bristen inte kan förta berättelsen.

Det här forumet är mer välkomnande mot nybörjare än många andra fotoforum, och här finns väldigt lite av attityden att höja vissa till skyarna och ge andra mindervärdeskomplex. Visst kan man dra upp de här fotograferna som exempel för diskussion, och visst kan man tycka att bilderna från dem som har hängt här längst inte sticker ut lika mycket. Men vi lägger inte upp bilder här för att de ska sticka ut på det sättet. Stilen som odlades av Christer Strömholm är en av alla strömningar inom fotografin, och det finns många andra fotografer som är värda att ta en djupare titt på, som exempelvis Sune Jonsson (som också har bildat stil).

Den stora skillnaden mellan ett sånt här forum och framställningen av fotograferna du nämner är väl snarast just att det här är ett forum med många deltagare, där det förekommer ett utbyte av tankar, idéer, visning av bilder för att få andras respons, men att forumet också just genom mängden av deltagare har väldigt stor spridning när det gäller kvalité, och att det inte i någon stor utsträckning presenteras portföljer eller utställningar. När forumet startade fanns några artiklar av den karaktären, och de var mycket bra, och det har funnits mycket fina exempel av skickliga fotografer emellanåt. Forumet drabbades också under en tid av stagnation, som jag tycker har lösts upp på ett ganska bra sätt.

I början fanns en hel del intressanta artiklar om olika fotografer, och det kanske skulle vara bra att samla dem i en egen grupp. Den som jag närmast tänker på och som jag själv har inspirerats lite av är Tammy Bergström, och den som närmast anknyter till samma stil som de tre som är nämnda i inledningen är Magnus Fröderberg. Kanske skulle någon kunna ta på sig att skapa liknande artiklar om andra fotografer än de som redan finns bland de artiklarna?

Men i de vanliga trådarna tror jag ändå att vi har en ganska hygglig mix, som ger våra mer nytillkomna besökare möjlighet att visa upp sig utan krav på att följa en viss stil eller att vara lika duktiga eller duktigare än de som har fotograferat länge och bildat sin egen stil. Samtidigt är ju stilbildarna goda exempel. Jag tänker särskilt på Pellepiano och Peter Wemmert, men det finns fler.

Och diskussionen om bilder har varit uppe förr, men den brukar snart självdö. Jag tror att man bör inse att det här är ett forum där de flesta medlemmarna är nybörjare, och där det inte finns mycket prestige. Det har funnits de som har dragit åt annat håll, men som det är nu välkomnar forumet också vanliga hemmaknäppare och kan ha mycket att ge för den som har frågor att ställa, så som devisen i iFokus antyder, svaret på dina frågor. Nivån är inte upphaussat hög, och spridningen bland deltagarna är mycket stor.

Och jag tycker nog att det har presenterats en del mycket bra bilder här, till och med bland de trådar som har placerats i kritikklasserna. Men man får självklart pussa några grodor innan man hittar en som förvandlas till prins.

Jag blev nästan lite besviken för att den här tråden inte drog fler svar. Frågan är ju väldigt relevant i ett sånt här forum. Jag har funderat över den ganska mycket själv, och många fotografier som har höjts till skyarna genom åren har ibland framstått som obegripligt att de kan ses som så "bra". Här har vi ju också fått ett par ganska rejält olika bedömningar av några fotografer som kan ses som tongivande.

Jag har fler exempel, och jag lägger in en liten provokativ parafras här. Irving Penn var en känd fotograf, som fotograferade för magasin som Vogue, och han gjorde flera uppmärksammade utställningar med olika teman. Ett var feta damer, fotograferade med storformatskamera och kopierade med platinatoning. Ett annat var infödingar på exotiska platser, och ett tredje var fimpar som han samlade in på gatorna och fotograferade av i ateljen och printade med platinatoning. Många av hans bilder var inte särskilt tekniskt bra om man ser till möjligheterna som mediet erbjuder, men han var under lång tid tongivande.

Bilden här är alltså en parafras, där jag har härmat Irving Penns motiv genom att fotografera två fimpar rätt upp och ner med min reproutrustning. Den liknar lite grann bilderna som han gjorde, och min mening är att det är ganska pretentiöst att kalla det konst. Min bild på fimpar får vem som helst ta och hänga på väggen som ett konstverk; om man vill ha en äkta Irving Penn får man räkna med att punga ut med ett minst femsiffrigt dollarbelopp för ett par fimpar.

Och jag tycker att det är ett bra tema till en ny fotolek, att göra parafras på kända verk.

Inkanyezi nu gav du ett lysande exempel på det jag skulle vilja kalla för "ickekonst" Varför? Jo du visar att det med enkla medel går att göra en liknande bild. För mig är konst något mer än en bild rakt av på exvis 2 fimpar.. Å andra sidan vet jag att det finns en hel del stora konstnärer som blivit kända med hjälp av sådana "konstverk"!

För mig är det inte så komplicerat, om en bild ger mig någon form av reaktion, då är det en "bra bild"  sedan om jag tycker om den eller inte är en annan fråga, t,ex  reklam , om jag kommer ihåg den då var den bra. då lyckades den i mina ögon. Jag gillar den typen av konst som för mig är fantastisk, låt oss säga taket i sixtinska kapellet. vad jag inte gillar är den typen av konst som inte liknar någonting men "speglar" konstnären stävan efter det flyktiga i livet eller annat nonsens, ett bra foto kan vara tagen av Stina 6år eller Nisse 76år så länge jag ser något i bilden då är den bra för mig . Sedan gillade jag din bild Inkanyezi då den är som en symbol får en tid i mitt liv och kunde mycket väl ha hängt på min vägg.

Man kan så klart hävda att min bild kanske inte är lika konstnärlig. Dels var det ju inte jag som kom med idén, dels har jag inte använt lika esoterisk teknik. Penn använde en kamera i storformat (8"x10") och jag har använt digitalkamera i smått format. Han använde bladfilm som framkallades i tank, och han kopierade bilderna på fina fotopapper och tonade dem sedan, för att få djupare svärta och för att de skulle bli beständiga. Hantverket gjorde att bilderna kan hålla i mer än hundra år.Bilderna var också något vinjetterade genom att de troligen var pjattade vid förstoringen. Jag var lite slarvig och gjorde inte någon vinjettering, men det går att göra ganska enkelt när man tar bilden genom att hålla en mask framför objektivet.

Men är det en bra bild?

Och om min bild har brister i artistiskt hänseende, vad är det som brister? Borde jag ha arrangerat fimparna på något annat sätt? Eller är det tekniken som brister? Det mest uppenbara är väl att jag har knyckt idé och motiv, men jag har ju ganska tydligt deklarerat att det är en parafras. Jag ville inte heller att den skulle bli som en kopia av Penns verk, utan att själva motivet skulle tala för sig, så att man kan bedöma det utifrån sina förutsättningar.

Så den stora frågan står kvar: Vad är ett bra foto?

Beauty is in the eye of the beholder. Det är samma med en bild och annan konst. Vad en person ser som en bra bild kan uppfattas som dålig av en annan.

Vi pratar ofta om tredjedelsregeln och hur motivet ofta blir tråkigt om det är centrerat. Mina japanska kompisar ser det på ett helt annat sätt. För dom så är symmetrin det viktigaste. Dom kan se på en bild med ett centrerat objekt och tycka att den bilden är bättre än en som har följt tredjedelsregeln. Så vi är alla olika och tur är väl det.

Dom bilderna som TS pratar om kan vara väldigt bra och skapa känslor hos betraktaren men dom flesta passar nog inte på ett forum med många ungdomar och barn. Fotografer som tar liknande foton skulle nog inte trivas på FotoiFokus heller.

Så även om det är medlemmar som ibland tar liknande foton som från dom fotograferna som nämns så känner dom nog att det är fel forum att lägga upp dom i.

Många dissar Ken Rockwell men jag håller med honom i det mesta han säger. Bl.a. artikeln What makes a great photograph är väldigt bra. Fler läsvärda relaterade artiklar av honom finns här: http://www.kenrockwell.com/tech.htm

En bra bild för mig är en som väcker tankar och känslor, som har en ren och fungerande komposition utan störande element, och som man vill se på länge. Är det människor eller djur på bilden så är deras uttryck ofta det viktigaste. Tekniska detaljer är inte lika viktiga, men det kan vara väldigt störande om t.ex. skärpan ligger klart fel i en bild, eller om en bild är tydligt under- eller överexponerad utan uppenbar anledning.

#8 Jag håller i stort sett med dej DesK, men ändå inte helt. Det är mycket svårt att avgöra var gränsen mellan ursprunglig konst och pastisch går, och kanske ännu svårare att säga vad som är konst. Jag har tittat på den här fimpbilden några gånger och upptäckt att jag skulle vilja göra små förändringar, för att få kompositionen mer "hel".

Precis som Ken Rockwell säger är bildelementen där för att stärka bilden, inte för sin funktion i det verkliga livet. Och när det gäller Irving Penn, fanns ett genomgående tema, som han arbetade med under lång tid och presenterade i flera av stadierna medan verket framskred. Det handlar alltså inte om en enstaka bild av fimpar, utan det är ett mer omfattande, nästan systematiskt, verk, som får sin tyngd i både upprepningen och kvalitén i utförandet.

Jag gillar inte större delen av hans produktion ändå; de bilder som jag fastnar för av Penn är porträtten av vissa personer, som Truman Capote och Pablo Picasso. Bilden av Picasso skulle jag kunna tänka mig att hänga på väggen.

Under fyrtio- till sextiotalet jobbade han också mycket med den grafiska formen av människor som han fotograferade, och bilderna gör sig i många fall bättre på håll än om man går för nära. Helt klart hade han en egen stil, som utvecklades och förändrades genom hans bana. Det vore helt fel att inte inkludera Irving Penn bland de stora samtida fotokonstnärerna. Men många av hans bilder gillar jag inte alls, och det är väldigt få av dem som fångar min blick.

Till skillnad från Christer Strömholm och Anders Petersen kan man inte inordna Irving Penn i ett fack. Min parafras är så uppenbar, så att vem som helst som känner till Penns arbete ser direkt att det är Penn jag har parafraserat, men hans verk är mycket större än så. Fimparna är en del av historien, Vogue och modellerna en annan. Lermännen anknyter till fimparna, och de feta damerna saknar närmast motstycke inom konsten, bortsett från en del kroppsstudier som sällan visas. Om man ska bedöma Irving Penn som konstnär måste man se till helheten, och jag kan inte förneka att hans verk sedda i det perspektivet är konst.

Min fimpbild är en ganska slarvigt ihopkommen parafras. Jag lade in den för att lyfta upp ämnet och se om diskussionen kanske kan gå vidare och fler åsikter kunde komma fram.

Själv förstår jag mig inte på vad som gör att vissa är bra säkert i en tredjedel eller så av alla stora fotografer. Man är ju sin egen stil närmast och Brutus Östling har ju sagt att 20% gillar hans´bilder, resten är likgiltiga. Dvs smaken är olika;););)

Gud så intressant diskussion! För mig handlar det om att ta fram en kännsla, få en idè och sedan förmedla dessa två till ett fulländat verk. :)

Jag har ofta massa idèer i huvudet och kommer på en massa om dagarna.

Vill tillföra några ord till er diskussion om konst:

Konst måste inte alltid vara svårskapat, ibland är det idèn som är svårskapad och då är det idèn som räknas till en stor del av konstverket.

Har gått estetisk inriktning, bild & formgivning. Jisses vad detta är en bekant diskussion. Eltats många gånger i skolan. :)

Jag lyfter den här tråden igen, och tar in en bild till som delvis bygger på inspirationen från Irving Penn, men där jag har lagt in min egen stil. Här har jag inte flyttat in fimpen i studion, utan jag har tagit den precis där jag hittade den; jag har inte flyttat den, utan den ligger där någon har slängt den, eller där vind och vatten och fötter som passerar har förpassat den, bland torra löv, på en asfalterad skolgård. Jag har använt mitt 29 mm tiltobjektiv något lutat för att lägga skärpan utefter skolgården så att löven blir skarpa, samma teknik som man brukar använda när man tar med sådan storformatskamera som Irving Penn använde för sina fimpbilder, även om han inte gjorde på samma sätt.

Och jag undrade många gånger varför Penn inte någonsin så vitt jag kunde se utnyttjade alla de möjligheter som hans storformatskamera erbjöd. Han hade ju kunnat fotografera sina fimpar i rännstenen där de låg och åstadkomma minst lika stor konst. Jag tycker att miljön runt omkring föremålen som man fotograferar har en viss betydelse, och visst är det ett brott mot vad vi känner till om fimparna att lyfta fram dem som konstobjekt och placera dem i studion för att avbilda dem för framtiden. En form av dokumentation är det så klart, men vad är det man dokumenterar?

Och frågan om konst, och vad som är ett bra foto har väl ändå delvis fått sitt svar?

För att spetsa till diskussionen, måste foto vara konst? Givetvis är det ett skapande och genom det är det ju i någon definierbar form konst. Men jag tänker att alla pratar känslor och MajaL skriver väldigt beskrivande "För mig handlar det om att ta fram en kännsla, få en idè och sedan förmedla dessa två till ett fulländat verk." Just känsla har ju många varit inne på.

Och det är det väl när vi pratar mycket om den typen av foto som har diskuterats här i tråden, där tekniken är ganska väsentlig (många av inläggen förstår jag inte ens vad tekniktermerna betyder).

Jag själv har i dagarna köpt ny kamera och köpte ett allroundobjektiv, fullt medveten om att den inte kommer ge mig allt jag vill ha - men jag får fylla på kameraväskan med objektiv vartefter plånboken tillåter det. Det har gett mig en nykick i fotograferandet och jag har planer på olika fotoutflykter/motiv som jag inte brukar fotografera. Mer där jag tänker "rent skapande".

Annars har jag sysslat mycket med fågelfotografering de senaste veckorna och i vissa fall har det blivit bilder av mindre bra kvalitet rent tekniskt men tillräckligt bra för att kunna artbestämma fågeln. Är det då en bra bild eller en dålig bild? Såklart är syftet med bilden avgörande för om det är en bra bild eller inte.

Så jag vill nog trycka på det (jag har inte gett min åsikt om vad ett bra foto är innan såg jag) bifalla det som många sagt, att det beror lite på. Sen håller jag inte med som någon skrev att är man ointresserad av något är det inte ett bra foto. Jag kan mycket väl uppskatta en bra studiobild som är arrangerad och kanske hårt redigerad trots att det inte är något av mina intresseområden. Men syftet med bilden är för mig ganska viktigt om det är ett bra foto eller inte. Ett foto som är tekniskt korrekt och perfekt utfört behöver för mig inte vara bra om det inte förmedlar en känsla och det är det jag vill ha ut av fotot.

Bifogat foto tycker jag själv är misslyckat eftersom jag i det snabba läge jag fick missade att sätta skärpan rätt. Tjejen, som inte alls är intresserad av fåglar eller speciellt intresserad av foto överlag tycker att det är ett bättre foto än många av de fågelfoto jag har där skärpan sitter "rätt", för hon tycker att stämningen i bilden blir bättre.

Så sanningen är väl att att det finns ingen mall för vad som är bra eller dåligt, rätt eller fel. Det finns riktlinjer och allmänna föreställningar/regler (gyllene snitt osv) som är allmänt vedertagna och oftast ger bra resultat - men det finns såklart lika många foton som är bra (i mitt tycke) och som medvetet eller omedvetet bryter de reglerna.

Sist men inte minst: Jag gillar båda cigarettbilderna men den första gör mest intryck på mig, medan den andra ger mig mer intrycket av skada/förorening (vilket är mitt huvudintryck av cigarettrökning så normalt tycker jag att den sista borde ge mig mest).

Nej, inte behöver alla bilder vara konst, och inte heller kommer alla bilder som verkligen är konst att ses som konst av alla. Ofta är konst ett mer komplext skeende, där konstnären arbetar med ett tema under en längre tid, och det så småningom kristalliseras ut ett verk, men kanske lika ofta där konsten är själva processen. Det kanske inte är målet för resan som är det viktigaste, utan själva resan?

Och det gäller nog i hög grad när vi ser de här fimpbilderna. Min första bild på två fimpar var en parafras, där jag härmade ett motiv som Irving Penn jobbade med under ganska lång tid. Jag tog en bild rätt upp och ner med reproutrustning, där jag arrangerade fimparna ungefär så som Irving Penn hade arrangerat sina fimpar inför fotograferingen. Jag ser inte min bild som konst, bland annat för att den är det nära nog självklara resultatet av att lägga ett par fimpar under kameran och fotografera dem. Irving Penn jobbade under lång tid med fimparna, och han sökte sannolikt ett uttryck i förgängligheten som fimparna representerar; kontrasten mellan den pretentiösa framställningen i väldigt beständigt material och det alldagliga och förgängliga objektet är en del av konsten, och processen är kanske en större del av verket. Den som köper en fimpbild av Penn mutar in sig på en liten del av den konst som Penn utövade, och om man har flera verk av Penn, från olika epoker i hans skapande, kan de sammanställda vara ett dokument över hans verk.

Min andra fimpbild är i det avseendet också en del av ett större verk, där jag just nu och en tid framåt dokumenterar små ting nära marken, främst växter ur stadens flora och biotopen som skapas där inget är tänkt att växa. De bortslängda fimparna och de fallna löven är en del av den bilden, förgängligheten och förmultnandet och skapandet av ny mylla och nytt liv. Hur det späda gröna på nytt reser sig ur askan av det förgångna och naturen tar tillbaka det som synbart gick förlorat i stenöknen. I den metaforen har fimpen sin plats; många av mina närbilder på små blommor i stadsmiljön kommer också att innehålla fimpar i olika stadier av nedbrytning; fimpen är organiskt material på samma sätt som de torra löven. De hör ihop.

Och den enskilda bilden behöver man inte se som konst, men konsten innehåller också vägen fram till verket. Vilken konstart man än ägnar sig åt måste man lära sig hantera sina verktyg och sitt material och träna sina sinnen i att uppleva det man söker föra fram. I den processen kommer man kanske att göra mycket som man senare inte tycker blev så bra, men som ändå är en del av vägen fram till det man vill skapa, en del av den skapande processen. Den här hösten har jag lagt en hel del arbete på att försöka förstå min nya leksak som ger mig nya möjligheter till uttryck, och jag är väl inte riktigt framme än, men det är kanske resan som är målet.

• "Nog finns det mål och mening i vår färd
  - men det är vägen, som är mödan värd."
  Karin Boye, I rörelse,