Det finns många olika varianter. En del av dem har en visare som ställer in sig efter ljuset, och man vrider fram en följevisare tills den ligger mitt över, och då visar skalorna på ratten man vrider lämpliga kombinationer av tid och bländare. Andra är digitala och man får föra över ett nummer från displayen till ratten som visar tider och bländare, eller det kan vara en visare som pekar på en skala, där man får föra över värdet den pekar på. En del ljusmätare är gjorda så att man direkt kan läsa av lämplig bländare vid en viss tid och ISO.

De flesta mätare numera har en fododiod för mätningen och de behöver batteri för att funka. Tidigare var det vanligt med ett fotomotstånd av kadmiumsulfid, och de mätarna behöver också batteri. Ännu äldre mätare, och en del proffsmätare fortfarande, har en selencell, och då behövs inget batteri, det är ljuset som ger strömmen som mäts. De mätarna är inte lika känsliga som mätare med CdS-motstånd eller fotodiod, så de mäter inte lika svagt ljus.

Det finns i grunden två olika sätt att mäta; endera mäter man det ljus som faller in mot motivet, det görs med en opaliserad kupol över mätcellen, eller så mäter man ljuset som motivet reflekterar mot kameran. Vid filmning är det vanligast att man mäter det infallande ljuset. En del fotografer mäter reflekterat ljus från ett gråkort med 18% reflektion; det ger vanligen samma resultat som att mäta det infallande ljuset. Vid reproarbete brukar man ofta använda gråkortet som referens.

Om man använder Ansel Adams' zonsystem mäter man det reflekterade ljuset från olika delar av motivet, och då är det bra att ha en spotmätare som har mycket liten upptagningsvinkel. Den har en sökare, så att man kan rikta den noggrant mot olika partier i motivet. Sedan bestämmer man exponeringen för att kunna täcka hela tonomfånget i motivet. Det görs genom att man har provat sig fram till hur olika mycket exponering representeras på filmen man använder.

De flesta av de här metoderna har numera kommit ur bruk, eftersom vi ofta har en digitalkamera, där vi kan se på ett histogram på skärmen hur motivet kommer att exponeras.

Det finns också ljusmätare för andra ändamål, för infallande ljus som mäts i lux och spotmätare för reflekterat ljus som mäts i candela per kvadratmeter. De används av ljusplanerare och andra yrkesmän som i sitt arbete behöver avgöra hur mycket ljus arbetsplatser och andra utrymmen eller vägar och andra utomhusplatser har.

Och på de flesta mer moderna ljusmätare trycker man på en knapp på manicken. Det är mätarna med selencell som inte behöver knappen, men de har ofta en knapp som man kan låsa mätvärdet med.

Den här ljusmätaren är en klassisk mätare för infallande ljus, och typen har varit mycket vanlig i filmindustrin under flera decennier. Den övre delen, med kupolen, kan vridas för att mäta med kupolen i riktning mot kameran. I mitten av skalorna finns en knapp, som frigör mätarens nål när man trycker in den. När man släpper upp låses mätvärdet, så att man inte behöver titta på mätaren precis när man mäter, utan kan göra det bekvämt efter att man har mätt ljuset.

Mätning av infallande ljus är ofta mycket enklare för att bestämma rätt exponering. Mätaren kan inte bli lurad av att motivet är genomgående mörkt ellerr ljust, utan den mäter ljuset som faller in mot motivet. Man placerar mätaren vid motivet och riktar kupolen mot kameran, och den tar emot samma ljus som motivet får.

För filmning var det bekvämt att bara kunna läsa av ett bländarvärde direkt, och därför finns ett antal olika plåtar med hål, som man kan skjuta in i ett spår i mätarens huvud för att strypa ljuset som kommer in till mätcellen. Då behöver man inte läsa av först och sedan ställa in skalan på avläst värde, utan man kan se direkt vilken bländare som är rätt.