Det mesta är nog bara en smaksak, vilka som ligger bäst i handen och hur knapparna sitter. Samt hur menyerna är, för det finn inom alla märken en kamera som är lik en i ett annat märke =)

Som exempel brukar man säga att Nikon D7000 är som Canon eos 7D eller 60D.

#1 Oki dockie, tack för svar. ^.^

Självklart finns det skillnader, men de gäller inte främst, eller inte bara, märkena.

Det är helt enkelt olika kameramodeller från olika tillverkare, eller från endera av dem som du har angett här. Till en del handlar det om en smaksak, men det är också helt reella saker som man kanske kan se på bilderna i en del fall. Om man är mindre bevandrad och inte vet så mycket om fotografering, kanske grundläggande begrepp inte säger så mycket, men för den som är insatt i tekniken kring fotografering kan en del av skillnaderna vara avgörande för hur man väljer kamera.

En sak som ofta förs fram är utbudet av optik, hur mycket tillbehör som finns till kameran. När det handlar om en systemkamera, så är det ju inte bara en enda pryl, utan det är alltid minst två, kamerahus och objektiv, och när det gäller objektiv så betyder system att det ska finnas fler, och ett av de tyngre skälen till att skaffa en systemkamera kan vara att det finns objektiv som man vill ha, och att man kommer att skaffa ytterligare mer specialiserad optik än den som vanligen brukar följa med.

Ett stort objektivutbud gör självklart att det finns större chans att hitta något som är speciellt, men i sig är det ganska ointressant om man inte kommer att skaffa något av de alldeles särskilda objektiv som bara finns till vissa modeller. Om det man behöver finns, eller kommer att finnas inom en överskådlig framtid, så är det inte någon nackdel att välja ett märke med mindre utbud av objektiv.

Andra saker som kan skilja mellan kameror är sensorstorlek, sensorns antal pixlar och storleken på enskilda pixlar, vilken i stort avgör hur goda egenskaperna kan bli vid högt ISO. Det är faktiskt skillnad mellan olika kameror när det gäller sensorerna, och de kan ha mer eller mindre betydelse för olika användare. Sensorns storlek varierar mycket mellan olika kameror; exempelvis de små kompaktkamerorna har en sensor stor som en liten väl avbiten lillfingernagel, medan en mellanformatskamera har sensor stor som ett halvt kreditkort. De flesta systemkameror ligger någonstans däremellan, och det finns tre format som ofta kommer upp i diskussioner, 4/3, APS-C och "fullformat" 24x36. Det vanligaste på amatörkameror är APS-C, och fullformat är större, 4/3 är mindre.

Det är obestridligt att en större sensor är bättre om allt annat är lika, och lika obestridligt är det att allt annat inte är lika. Men som tumregel funkar det. En stor sensor ger i regel bättre resultat rent tekniskt än en mindre sensor. Det finns också andra aspekter när det gäller storleken, som att en liten sensor används med kort brännvidd, medan man med stor sensor har längre brännvidd, och därmed kan man med större sensor få saker i bakgrunden att suddas ut av oskärpa lättare, kort skärpedjup. Det är ibland en fördel att ha större skärpedjup, men ofta vill man kunna isolera det man fokuserar på, och det är lättare med en kamera som har stor sensor och längre brännvidd.

Sedan skiljer det också i ergonomi, och ergonomi innebär inte samma sak för olika personer. Det som för en är ergonomiskt tveksamt, kan för en annan vara precis vad man allra mest vill ha och god ergonomi. Drivna fotografer vill ofta hellre ha knappar att trycka eller rattar att vrida på för att snabbt nå önskad funktion, medan mindre bevandrade ofta föredrar färre knappar, och då döljs de mer avancerade funktionerna längre ner i menyer. En del kameror kan ha krångliga sätt att göra sådant som på andra är enkelt, och det finns så klart användare som inte bryr sig, helt enkelt för att de aldrig använder de funktionerna.

I ergonomin ingår också sökaren, och sökarna på olika kameror kan skilja mycket. De flesta kameror som har APS-C-sensor, dvs de flesta av systemkamerorna, har en ganska liten och ljussvag sökare, och det är i många av dem svårt att använda sökaren för att ställa in skärpan manuellt. Andra kameror, de spegellösa, kan ha elektronisk sökare, vilket har både för- och nackdelar. En fördel med den elektroniska sökaren är att man ser en större bild, och en annan fördel är att den visar bilden som hamnar på sensorn. En nackdel är att den uppdateras ungefär som en teveruta, så att bilden man ser är vad som fanns framför kameran för en trettiondels sekund sedan. Det kan vara olämpligt om man ska ta sport eller djur som rör sig fort, medan det är ganska bra när man tar mer statiska motiv. Om sökaren är optisk, som i spegelreflexkameran, finns ingen sådan fördröjning. Så det som är god ergonomi i ett sammanhang kan vara sämre i ett annat.

Till råga på allt detta är sensorer av olika årgång olika, så att nyare kameror i regel har bättre egenskaper än äldre. Det blir ofta vilda diskussioner om det på fotoforum, men för en vanlig användare har skillnaden ofta inte någon större betydelse, och egenskapen som betyder allra minst är den som oftast används som argument, pixeltalet. I runda slängar är det så att omkring sex megapixel, som systemkamerorna hade strax efter sekelskiftet, är fullt tillräckligt för de allra flesta, och skillnaderna mellan några megapixel hit eller dit är mycket små, så små att de ofta är försumbara. Men om optiken förmår teckna med så hög Upplösning, så har en sensor med fyra gånger så många megapixel som en annan faktiskt dubbelt så hög Upplösning. Sexton megapixel är alltså dubbla upplösningen mot fyra, och för att få dubbelt så hög Upplösning som sex megapixel behövs tjugofyra. Innebörden är att alla systemkameror har tillräckligt hög upplösning; skillnaderna ligger mest på andra plan när det gäller tekniken.

Sony är marknadsledande när det gäller kvalité på sensorer i storlek APS-C, och de gör sensorerna till Nikon och Pentax förutom till sina egna kameror. De sensorerna är snäppet bättre än Canons sensorer i samma storlek, och det är så stor skillnad att den kan synas. Den mest avgörande skillnaden är att de har större dynamik.

Proffskameror har oftast lite dyrare komponenter, och de kan ha större bitdjup i chipet som omvandlar analog spänning till digital signal från sensorn. Det betyder att man kan redigera bilder tagna med proffskameror lite mer än från kameror som har mindre bitdjup. De flesta av våra kameror har 12 bitars djup, några mer avancerade har 14 bitar, och kameror i mellanformat har 16 bitars djup på den digitala signalen. Det betyder att man med en proffsmodell kan lyfta mer i skuggorna utan att råka ut för bandning och posterisering.

Utöver allt detta kan det också finnas skillnader i hur kamerornas autofokus arbetar och hur många bilder man kan ta i snabb följd och hur fort det kan gå att ta bilder i serier. Också kamerornas rent fysiska uppbyggnad kan skilja. En del av dem är stabilare byggda, och en del kameror har tätats extra mot vatten.

Det finns också olika lösningar för bildstabilisering. Hos Olympus, Pentax och Sony har man stabilisering i kamerahuset, vilket gör att man kan få stabilisering med alla objektiv, medan de flesta andra märken kräver att objektivet har stabilisering.

Så det är ett helt gäng bollar att hålla i luften, jag har inte berört dem alla här, men det är en liten fingervisning om att det faktiskt finns skillnader, och att de kan vara ganska stora. Och att den minst intressanta är hur många megapixel kameran har.