Ett teleobjektiv typ Nikons egna AF-S 70-300/4,5-5,6 VR är säkert ett bra val. Det har fått lysande kritik jämfört med billigare versioner av Sigma och Tamron. Sigmas nya motsvarande med bildstabilisering lär dock vara bra men då det är i samma prisklass som Nikons egna är det smartast att satsa på original tycker jag.

För närbilder är dock ett makroobjektiv mer lämpat. På den fronten finns många bra alternativ, det är mest en fråga om vilken brännvidd (vilket arbetsavstånd) man behöver, och hur man vill att bakgrundsoskärpan ska renderas. Med längre brännvidd får man längre arbetsavstånd och (lättare) mer utsmetad bakgrund än med kort. Kort brännvidd är ca 60mm och under för makro-objektiv, och som lång brännvidd klassas 150mm och över. De flesta ligger där emellan. Ljusstyrkan i de flesta ligger på f/2,8 vid normal fotografering, men den brukar sjunka till f/5,6 vid närgränsen (1:1, som betyder att objektet du fotograferar avbildas lika stort på kamerans sensorn som det är i verkligheten).

Det finns också en del zoomobjektiv som har hyfsade makroegenskaper och namnet brukar då innehålla ordet "macro". Det är dock alltid fråga om "fuskmakro" i de fallen, och ger inte lika bra förstoring utan som bäst mellan 1:2 och 1:3. Det räcker långt om det är blommor man vill fotografera, men för insekter vill man ofta ha både lång brännvidd och möjlighet till 1:1 förstoring.

(Jag äger inget makro ännu men har läst på en del samt använt en del fuskmakron…)

jag kan inget om brännvidd, och ljusstyrkor på objektiv.

Men jag fick mig nyss ett  AF-S Nikkor 18-135 mm, (1:3.5-5.6 G om det nu är intressant) till min D60.

JTänkte bara tipsa om det, eftersom jag gillar det väääldigt mycke. Så mycke bättre än 18-55 mm engligt mig ;)

Nikons 18-55 (finns ett par tre versioner) är verkligen inga dåliga objektiv! Enda felet är att de har medioker ljusstyrka (samma som 18-135) och ganska litet zoomomfång.

Nu skrev jag mitt förra inlägg ur den synvinkeln att trådskaparen skulle komplettera med ett annat objektiv, inte ersätta det befintliga. Om det är tanken är Sigmas 17-70/2,8-4 DC OS HSM Macro ett utmärkt val förutom om man vill fotografera djur och speciellt fåglar på lite avstånd. Till det behöver man ett teleobjektiv. Superzoomar finns också men de presterar ändå bäst på kortare brännvidder, de är ljussvaga och har vad jag vet inte alls samma makroegenskaper. Sigmat ovan är ungefär ett steg ljusstarkare än alla kitobjektiv, har bra makroegenskaper (om än fuskmakro) och bildstabilisator. Stabilisator är jättebra att ha, speciellt om man fotograferar med längre brännvidder. Skulle absolut rekommendera skaffa ett som har stabilisator.

Mikkipucks: Brännvidden är fotografers benämning på bildvinklar, d.v.s. när du zoomar ställer du in olika bildvinklar och därmed brännvidder. Se på siffrorna på objektivet. Läs gärna på vad man avser med ljusstyrka på objektiv, det finns nån bra artikel här som handlar om det. Kortfattat så handlar det om hur mycket ljus objektivet kan släppa in genom sin bländare som mest. Dessutom kan man ju ställa in bländartal som är mindre än max. På det viset kan man påverka skärpedjupet, stora bländare (låga ta, t.ex. f/2) ger kortare skärpedjup än små bländare (höga tal, t.ex. f/16). En dubblering av bländartalet ger dubbelt större skärpedjup och fyra gånger mindre ljusinsläpp. Objektiv presterar också olika bra på olika bländare, ofta blir den tekniska bildkvaliteten (skärpa, vinjettering, kromatisk aberration mm) lite bättre av att man bländar ner lite grann från max, men helst inte mer än till f/11-f/16.

Det har en hel del att göra med hur lång brännvidd man har hur mycket som är lämpligt att blända ner. När brännvidden är kort förlorar man skärpa vid så små bländare son 11-16, medan en lång brännvidd kanske presterar sitt bästa vid de öppningarna.

Vid 18 mm, den kortaste brännvidden på normalzoomen, har man märkbar vinjettering och sämre skärpa mot hörnen med kromatisk aberration när man tar med full öppning, medan mitten av bilden blir mycket skarp. Optimal skärpa med minsta vinjettering och försumbar kromatisk aberration har man vid bländare 5,6 och när man bländar ner till 8 eller längre tappar objektivet skärpa genom diffraktion.

När man har zoomat till den längsta brännvidden, 55 mm, har objektivet bäst skärpa ett steg nedbländat till 8 och tappar skärpa genom diffraktion när man bländar ner till 11 eller längre.

Ett objektiv på 135 mm ger vanligen bäst skärpa vid 11, och tappar inte mycket vid bländare 16, medan man bör undvika bländare 22 eller mindre om man vill ha bästa möjliga skärpa. Skärpedjupet ökar visserligen vid nerbländning, men den maximala skärpan avtar.

Diffraktionen påverkar mer vid längre "snittvidd", dvs optikens utdrag från sensorn, och mer ju mindre öppningen är rent fysiskt. Ett kort objektiv, som de i kompaktkamerorna, kan ge god skärpa vid bländare 5,6 i vidvinkelläge trots att öppningen är mindre än 1 mm, eftersom avståndet mellan objektiv och sensor är kort. Ett längre objektiv, som 50 mm, måste ha en öppning på omkring 8 mm för att diffraktionen ska vara omärklig. Vid längre brännvidder påverkar diffraktionen kontrasten mer än skärpan, så att man ofta kan rätta till det i datorn genom att öka kontrasten lite. Vid 135 mm är öppningen mer än en centimeter vid bländare 11.

Så det är inte något riktigt bra generellt tips att använda liten bländare, eftersom det beror på vilken brännvidd man har. När man tar med vidvinkel bör man inte blända ner till mer än 8, och helst inte så mycket om man inte behöver det ökade skärpedjupet.