Det är inte lätt att reda ut när begreppen är så luddiga, men jag ska försöka låta bli att röra till det ännu mer.

DPI står för Dots Per Inch, punkter per tum, och det är ett mått på Upplösning vid utskrift, som inte har ett smack med kameran att göra. Det är den slutliga bilden som är ett antal tum bred och hög, och det är antalet punkter per tum i den färdiga bilden när den är utskriven.

Det kan ju vara bra om upplösningen i kameran inte är väldigt låg, om man vill kunna titta på bilden på nära håll och den inte ska upplevas som "öixlig". Kameran arbetar med pixlar, som visst kan jämföras med punkterna som skrivs ut, men egentligen är ganska väsensskilda från dem. Men om man har precis lika många pixlar längs en sida av bilden i kameran som det blir punkter längs motsvarande sida i den färdiga bilden, så blir det ju en pixel för varje punkt i den slutliga bilden. Det borde funka ganska bra, eftersom datorn inte behöver göra någon omräkning av bilden till skrivaren, utan kan skicka precis varje pixel till en viss punkt i skrivaren.

Canon EOS 450D gör vanligen bilderna i formatet 4272 x 2848 pixlar. Om man vill skriva ut dem i ett format som är 70 cm brett, kan man alltså få 4272 pixlar till 70 cm (28"), och om man dividerar 4272 med 48 blir det drygt 150. Det betyder att man kan skriva ut en bild som kommer direkt från kameran med 150 DPI på 70 cm bredd i kamerans Upplösning. Så hög Upplösning behöver man knappast på en så stor bild, men det går, om man tar i kamerans normala Upplösning.

Upplösningen i den digitala bilden är alltså inte några DPI, utan den handlar om antal pixlar på lång- och kortsida av bilden. Om antalet pixlar är större än antalet punkter man vill skriva ut på bilden så kan datorn räkna om så att det stämmer, men det kan bli lite förlust av skärpa om bilden räknas om, både om den ska ha färre punkter och om den ska ha fler. Utskrivtsrutinerna brukar ha algoritmer som ska ge hyggligt resultat när man gör en bild som har ett annat utgångsformat än det som skrivs ut, men lite förluster blir det alltid om pixlarna behöver tryckas ihop eller tänjas ut, och därför brukar man spara bilden i rätt format i bildbehandlingen, för att man ska ha  bättre kontroll över resultatet. Photoshop och andra bildbehandlingsprogram kan spara bilden för ett bestämt format i DPI om man anger hur stor bilden ska bli i centimeter eller tum.

Så man bör ha klart för sig vilka villkor som gäller för det som ska skrivas ut när man lämnar in bilden, så att man har den i rätt format. Man kan till exempel välja att den ska vara 40x70 cm med 72 DPI, och då räknar bildbehandlingsprogrammet om den till det formatet; det är ungefär hälften så hög Upplösning som kameran har.Till och med den lägsta upplösningen i kameran räcker till de ungefär tre megapixel som behövs för att få 72 DPI på en 70 cm bred bild.

Men jag tror att ni har pratat om varandra en hel del, så att det blev rörigare än det borde. Man behöver faktiskt  inte ha så hög Upplösning i bilden som de DPI som är möjligt att skriva ut; det beror helt på vad bilden föreställer och vad man ska visa med den. En så stor bild brukar man titta på på ganska långt håll, och den kan klara sig med mindre än 72 DPI.

TACK! Nu fatta jag bättre :)

Ursäkta ordigheten. Jag är lite dålig på att sålla. De fyra sista styckena är nog de mer praktiska tipsen; resten försöker sätta saker i sitt sammanhang. (Anm: och tydligen för långsam, då jag visst satt och skrev på detta en halvtimma efter att du var nöjd…)

Jag är lite förbryllad över hur inriktningen rörlig bild inte skulle relatera tillräckligt till digitalt foto för att täcka grunderna i tekniken. Som Inkanyezi nämner är PPI/LPI/DPI (pixels, lines respektive dots) hur tät bildstrukturen är; värdena är helt beroende på vad man väljer för storlek. Av ren tradition brukar man märka bilder som 72dpi, och det är värdet många bildprogram fyller i om de inte vet, fast tryck sedan länge använder högre upplösningar. Man kan dock helt sonika välja en annan storlek. Du kommer se de här enheterna på beskrivningar av bildläsare (scanners), skrivare, digitaliseringsbord (t.ex. Wacom) och liknande - men inte på kameror, där det snarare är pixlar per vinkelenhet som skulle gälla. Det kommer då variera med sensorupplösning, Upplösning man väljer att spara, och bildvinklar (som varierar med zoom och oftast anges i brännvidd, men då spelar även sensorstorlek roll).

Som jämförelse ligger en klassisk bildskärm (VGA på c:a 14 tums diagonal bildyta) faktiskt lite under det (c:a 60ppi), medan en full HDTV skulle behöva vara 30 tum eller större för att komma så lågt(!) i Upplösning. Då talar vi dock om PPI, där varje pixel har en egen färg - mellan en av 32768 (5 bitar per färg, t.ex. på handhållen Nintendo) och en av en miljard (10 bitar per färg, på dyra proffsskärmar som ibland används till medicin - RAW-bilder kan ha ännu mer). Mer typiskt är urval på 262144 (6 bitar per färgkanal, vad VGA kunde nå - används ofta på billigare skärmar) till 16 miljoner (8 bitar, som du typiskt får ut ur kameran). En punkt i tryck har typiskt ungefär en av fem färger (fyra olika bläck eller vitt).

I tryck talas det oftare om DPI. En av deras punkter är i regel antingen där eller inte; på sin höjd kan de ha ett urval mellan lite genomskinligt eller inte. Det innebär att man för varje PPI behöver rätt många DPI för att kunna visa färgdetaljer, så det är bara om man verkligen har svart och vitt - så kallad line art - som de två upplösningarna sammanfaller. För att komma upp i samma färgprecision som Nintendomaskinerna behöver man då någonstans omkring fem gånger så hög DPI som PPI (inte samma sak som färgdjupet i bitar), och då har jag bortsett från att vissa färger helt enkelt inte passar i båda (RGB och CMYK har olika s.k. gamut, om du vill slå upp mer). Högre Upplösning på bilden kan dock ge bättre definierade former, så man slipper suddighet eller blockighet. Ta en nämre titt på en tidning eller reklamskylt så kan du lätt urskilja färgpunkterna.

Det vanligaste misstaget man kan göra i bildredigering är att gå ned i Upplösning till en anpassad för bildskärm. Det händer typiskt om man t.ex. tar ett screenshot (som med Print Screen), eller väljer att spara för webb eller skicka via email. Vissa program gör sådant på helt eget initiativ, t.ex. Microsoft Word. När man sedan tar ut det i tryck blir det antingen suddigt eller rutigt. Kamerans egen Upplösning, som Inkanyezi beskrev, räcker till sådär 150ppi vid 70cm bredd vilket är fullt tillräckligt för en färgbild även på ganska nära håll.

Ett alternativ till att ha begränsat antal pixlar, även kallat rastergrafik, är att beskriva allt i former. Det kallas vektorgrafik, och används t.ex. i Inkscape och Adobe Illustrator. Vi kan inte fotografera med det, men det är utmärkt till animationer, loggor och typsnitt - precis vad du behöver om du skall göra t.ex. en skylt.

I slutändan landar vi alltså på att du har rätt; så länge kameran tagit tillräckligt god kvalitet (uppskattas ofta i megapixlar - HDTV är ungefär 2) är det i bildbehandlingen som man avgör alltihop, och hur många ppi (ofta kallat dpi fast de kan vara olika) är bara något du väljer när du sparar. Om du inte skalat ned bilden - dvs sänkt antalet pixlar - så skulle för lågt ppi faktiskt betyda att bilden är för stor, inte för liten! Om den å andra sidan är sparad för fysisk storlek, betyder för låg ppi att den ser ful ut - om man inte är på långt håll så man ändå inte kan urskilja detaljerna.

Om du har din ursprungsbild kan du alltid göra om jobbet, men det är en god vana att man alltid väntar med omskalningar till sist, och sparar en fil med så mycket information kvar som möjligt (t.ex. i PSD för Photoshop eller XCF för Gimp). Då är det bara att öppna den igen och "spara som" för den storlek som behövs. Ofta blir det bäst att inte ändra Upplösning alls utan lämna det åt utskriften. Vissa format, t.ex. vanlig JPEG, tappar lite varje gång man sparar, så man bör inte jobba i dem.