Svårt med skärpan i självporträtt
Jag ville se hur min Zeiss Planar 50 mm funkar för porträtt, och jag hade för tillfället inte någon annan att fotografera, så jag gjorde som jag har gjort några gånger förut. Jag tar ett stålmåttband och håller det invid kameran så att det pekar mot platsen där jag ska vara, och så ställer jag skärpan på änden av måttbandet.
När jag sedan tar bilden, sätter jag mig framför kameran och mäter ut med måttbandet från ansiktet till kameran och hoppas att det ska bli skarpt. När jag först provade med bländare 1,4 lyckades jag inte alls få ögonen att hamna inom skärpedjupet, så jag bländade ner till 2, och då gick det lite bättre, även om skärpan råkade hamna en bit bortom ögonen.
Det är definitivt inte lätt att få skärpan att sitta där den ska när man själv är framför kameran, det är ett precisionslir som är mycket lätt att missa om bländaröppningen är stor. Bländare 2 vid 50 mm suddar ut bakgrunden effektivt, och det här objektivet tecknar ganska fint. Jag vet sedan förr, att man kan använda det också på full öppning, men då måste man nog titta i sökaren och ställa in skärpan rätt.
Ljuset är från ett fönster, och det är gråväder utanför. Jag har ställt vitbalansen efter tröjan i råkonverteringen och låtit lite grann vid linningen gå över i helvitt. Jag håller på att lära mig hantera färgerna och ljuset med RAW, och jag har min skärm kalibrerad med pucken. Jag hoppas att den blev ungefär som jag hade tänkt mig, med hela registret från ljust till mörkt. Jag tänker mig att fönsterljuset ska funka lite som Rembrandt målade ansikten.
Jag förstår ditt dilemma och jag förutsätter att du testat kombinationen så att du varken har fram- eller bakfokus. Men varför så stor bländare? Den bakgrund du presenterar kan ju minst av allt kallas störande.
Sajtvärd för Foto
Sajtvärd för Fågelskådning
Jag ville ju bara se hur det blir på så stor öppning.
Den tecknar faktiskt ganska skarpt också på full glugg, men det är ju inte särskilt stort skärpedjup på så nära håll.
Och bakgrunden är rätt lugn, särskilt som den är rätt mycket mörkare. Det är en grön tapet med små krumelurer på, och det som syns i nedre vänstra hörnet är en nalle som sitter i soffan. Det blir rejält oskarpt i bakgrunden när man har så stor öppning.
Och så var det väl knappast bara optikens skärpa. Jag måste ha varit trött när jag gjorde det där, och jag är fortfarande inte vän riktigt med råkonverteringen. När jag tittar på bilden nu kommer jag närmast att tänka på Assars duvor. Råjobbet är ju faktiskt riktigt dåligt.
Jag upptäckte när jag tittar på den igen att det är ganska kraftig bandning (posterisering) i de ljusare tonerna, och jag har väl skäl att ta reda på hur och varför det blir så.
Det här är så klart en övning, och jag ville se hur gluggen kan förväntas teckna. Det verkar som om mina problem inte ligger på det planet, utan mer på hur jag ska fixa arbetsflödet när jag jobbar från råfiler.
När jag bländar ner ett steg till, till 2,8, så blir den helt skarp, nästan för skarp för att ta porträtt. Den kan knappast anklagas för att vara mjuktecknande; ljuset här är väldigt mjukt, även om kontrasten över bilden spänner över hela registret. Den här bilden tog jag från kamerans jpeg utan att mickla med färgerna.
Och det retar mig lite att jag inte såg felen i den första direkt.
Starta ny diskussion