Spotmätning med f/5 10s exponeringstid.

Centrumvägd mätning med f/6,3 och 5s exponeringstid.

"Metod" när man spotmäter, innefattar ju också att man väljer punkt att mäta mot, och att man väljer i vilken zon den mätta punkten ska falla. Jag tolkar resultatet som att mätpunkten har riktats någonstans i det mörka, kanske i mitten, och att ingen kompensering har gjorts.

Spotmätningen är ett sätt att kunna ta reda på det dynamiska omfånget i det som man ska fotografera. Om man mäter det ljusaste och det mörkaste så ser man hur många steg det skiljer mellan dem, och då får man veta om det ryms inom kamerans exponeringsomfång.

En enkel metod när man spotmäter är att mäta det ljusaste och placera det i zonen där man vill ha det och låta det mörka falla där det faller. Det sättet att mäta funkar bra när man har lärt sig vilken kompensering man ska ställa för att få högdagern i rätt zon, när det dynamiska omfånget inte är för stort. Det ljusaste i den här bilden är golvet till vänster.

När jag tittar på histogrammet för bilden, så ser jag att det är ett ganska stort gap mellan det ljusa och det mörka. Den låga delen är zoner som nästan saknas, medan topparna till höger och vänster visar att det finns toner i det mörkaste och det ljusaste. Jag skulle vilja ha golvet i zon VIII och det mesta av underredet i zon III. Zonerna mellan IV och VI finns nästan inte, så de kan man dra ihop för att tänja det ljusaste ner till zon VI för att få lite högre lokal kontrast i det ljusa.

Kameran kan i det här fallet fånga ett dynamiskt omfång på drygt tio steg, vilket kanske räcker för att ge en bild med mörk återgivning av de mörkare delarna av motivet utan att bränna högdagrarna i den mer belysta delen. Men den kan inte klara det med sin jpeg-framkallning, som bara klarar ungefär åtta steg. Den mörkare bilden av de två visar ungefär hur långt man kan komma med kamerans framkallning om man vill ha god gradation i bildens mörkare delar. Råfilen har mer att hämta i det mörkaste, men kanske inte i de ljusaste delarna av bilden. Min gissning är att man kan exponera ungefär ett steg mindre än den mörkare av de två bilderna och få lika god teckning i underredet genom att krumma kurvan.

Jag skulle spotmäta mot det ljusaste jag kan hitta i motivet och kompensera med plus två för att lägga det i zon VIII och bibehålla någon struktur där. (Det gäller så klart min kamera där jag har provat fram hur jag kan mäta med zonsystemet.) Sedan kan man dra upp det mörka genom att krumma kurvan uppåt i råkonverteringen.

Det är möjligt att högdagrarna i den mörkare av de här bilderna inte är brända i råfilen, utan att de blir för ljusa med låg kontrast vid den vanliga framkallningen som ger S-kurva. Om det är så, kan man göra en liten nerdragning intill högra änden av kurvan, så att den får en krok uppåt, vilket ger lite mer teckning i de ljusaste delarna av bilden. Om man gör det i jpeg blir resultatet kraftig posterisering i golvet till vänster, men man vinner lite i de ljusa delarna till höger.

Så spotmätningen är en knepig historia, som är otroligt värdefull när man har lärt sig vilket omfång kameran har och hur man ska kompensera för att spara högdagrar. Att använda den för att ta med automatiken rätt av, det funkar bara på porträtt, men det kan inte ge bra resultat när man har ett motiv som har genomgående mörka och ljusa toner, men i stort sett saknar toner i mitten av skalan.