Jag tvivlar på att någon här har en sån, men det finns en jämförelse på olika linser hos Lensmateonline.

http://www.lensmateonline.com/newsite/SigmaDP1macro.html

http://www.lensmateonline.com/newsite/SigmaDP1macro_flower.html

Nu är jämförelsen gjord med kort brännvidd, och bristerna i skärpa i mitten kan bli mer påtagliga när man använder en längre brännvidd, samtidigt som långa brännvidder är mer förlåtande när det gäller kanterna, eftersom de bara använder mitten.

När man tittar på bilderna är det ganska slående hur liten skillnaden är mellan olika linser, oavsett om de är korrigerade eller inte. Raynox är ju en trelinsig konstruktion.

Jag tror inte att det är någon idé att sikta på Raynox "macro converter" när man har en systemkamera. Tillbehöret är främst gjort för att användas till kameror där man inte kan byta objektiv, och den dyraste är mest tänkt till video. De här linserna fanns långt före digitaltekniken och de var rätt poppis till filmkameror, eftersom man kunde filma myror och sånt. De har fortfarande en given plats för den som vill göra video med små kryp.

Min egen erfarenhet är att vilken lins man än har får man ett skärpefall mot bildens kanter, mindre uttalat ju längre brännvidd man använder, och linser som är akromatiska är klart bättre när man har mer än +3 dioptrier. Att man behöver en ganska lång brännvidd för att ha glädje av en närbildslins hänger intimt ihop med att felen gör sig gällande främst vid större bildvinkel, och att normalzoomen, som ju är ganska vidvinklig, redan har ganska kort näravstånd utan lins, vilket svarar mot omkring +4 till +5 dioptrier. Man har alltså inte någon större glädje av att sätta en lins på kitobjektivet. En lins som ger markant större skala har så stora fel att det lätt blir onjutbart.

Raynox DCR-250 har styrkan +8 och man får ett arbetsavstånd på 12 cm framför linsen och något kortare, beroende på näravståndet på objektivet som man använder. Den är väl färgkorrigerad, så att det blir skarpt i mitten, men skillnaden mot vanliga linser är ganska liten. Skärpefallet ut mot kanterna är markant.

Som jag ser det är det Canons 250, 4 dioptrier, som ger bäst resultat av de provade linserna, när det gäller vanlig fotografering. Jag har provat linser som är okorrigerade och som är färgkorrigerade, och det är skillnad när man kommer till 4 dioptrier eller mer. Jag skulle inte satsa på Raynox, utan exempelvis Dörr +5 akromatisk är troligen ett bättre val om man inte vill lägga ut lite mer och ta en Canon. Bästa brännvidden för såna linser är ganska lång; jag brukar använda linser på +6 dioptrier med längsta brännvidden på min G10, vilket svarar mot omkring 90 mm på en systemkamera, och det ger hyggligt resultat. Kortare brännvidd ger mer oskärpa och större förvrängning mot kanterna.

Bilden som jag lägger här är tagen med Canon PowerShot G7 och två akromatiska linser om +6 dioptrier, alltså cirka +12 dioptrier. Det som syns i kanten av bilden är millimeterstrecken på ett stålmåttband. Brännvidden är kamerans längsta, och måttbandet är med för att visa att det både är skarpt i kanten och att distorsionen är försumbar. Skärpedjupet blir dock litet.

Tack för intressanta synpunkter! Jag har varit imponerad av Raynox bilderna jag sett på fotosidan och funderat på att skaffa denhär linsen.

Men från Cyberfoto rekommenderade de i stället Dörr linsen som du också föreslog.

Jag skaffade ingetdera i det skedet, jag har iofs ett macro-objektiv men tyckte det verkade praktiskt med en lins som man enkelt kan montera t.ex på ett zoomobjektiv.

Det är ganska praktiskt med en närbildslins till en telezoom, bara att skruva på, ingen risk att det hamnar smuts på sensorn, och om linsen är bra, får man ett resultat som närmar sig det man kan få med ett riktigt makroobjektiv, så länge man håller sig till blommor och småkryp.

Svagheterna visar sig främst om man försöker ta någon form av repro, till exempel ett frimärke. Det är omöjligt att få ett plant objekt skarpt från kant till kant med närbildsslins. Skärpeplanet är krökt.

Till och med billiga närbildslinser kan funka bra tillsammans med en telezoom. Om man har ett näravstånd på omkring en meter, så kommer man till en halv meter med en lins +2, och den behöver inte vara korrigerad för att ge hyggligt resultat. Det är först när man har linser med mer än tre dioptrier som det blir viktigt med färgkorrigering.

Och det är inte väldigt mycket mening med att använda närbildslins på en normalzoom, eftersom den ändå har så kort näravstånd, och eftersom den har så stor bildvinkel att felen hos linsen kommer fram mer. Alla linser ger ganska bra resultat i mitten, men när man har stor bildvinkel ger de rätt kraftig förvrängning, vanligen "kuddform", och skärpan avtar mycket mot kanterna. När man använder lins med ett tele, så är det bara mitten som kommer med på bilden, men för höga dioptrital blir det inte skarpt om man inte har en färgkorrigerad (akromatisk) lins.

Exempelbild där raynoxdiopter haft ett finger med i spelet.