När jag kom till Kuba förra året låg Karel på sjukhus. Han hade blivit rånad, och de hade slagit honom med tillhyggen tills han förlorade medvetandet och tagit hans cykel. Kanske de tänkte att han var död, de hade lämnat honom i mörkret på sidan av vägen, och han vaknade själv senare och lyckades ta sig hem. Hans käke var bruten och han hade förlorat flera tänder och hade flera stora sår i ansiktet. Bilden är tagen nära två månader senare. Man kan se något av ärren i ansiktet, på hakan och läppen, men han var i stort sett återställd när jag skulle åka hem.

En förort till Havanna är alltså en plats där man kan bli ihjälslagen för att någon vill åt ens cykel. Karel är dövstum, och troligen vet gärningsmännen om det; Calabazar är en plats där alla känner alla, men Karel såg aldrig vilka det var som överföll honom.

Som så ofta i kubanska hus är ljuset knepigt. Här är det visserligen ganska mjukt, men det hänger en rosa gardin för fönstret och väggarna är rosa. Ljuset kommer från solen som är på väg att gå ner. Jag ställde vitbalansen efter ljuset, men det blev ändå konstiga färger, så jag har petat lite på bilden efteråt för att få den lite bättre. Jag gillar min kompaktkamera; den ger faktiskt bra resultat till och med i sånt här ljus. Full glugg och en femtondels sekund vid ISO 400. Inte var det mycket ljus, men det funkar.