
Jag börjar få grepp om bildbehandlingen
Jag tog lite bilder i dag i det fina vädret, och blev väl inte helt nöjd med kamerans omvandling, så eftersom jag har råfilerna också, har jag pysslat lite mer med dem, för att plocka ut större omfång.
Kamerans jpeg återger ett dynamiskt omfång av 8 steg, medan ett solbelyst motiv ofta kommer upp till 12 stegs dynamik. Min kamera kan återge drygt tio steg, och skillnaden mellan kamerans åtta och de tio syns när det är hög kontrast i motivet. Här har jag tagit en bild i jpeg utan att redigera den och krympt till 800 pixlars höjd.
Vitbalansen står på solsken, och den är tagen ungefär mitt på dagen i sidoljus något lite bakifrån. Jag har justerat exponeringen för att inte fräta ur högdagrarna, och jag tycker att skuggorna blir alldeles för mörka på kamerans jpeg.
Jag tycker också att bilden har för blå ton, kanske det skulle funka bättre att ställa vitbalansen på öppen skugga.
Bildens Exif finns kvar här, men eftersom den är tagen med ett objektiv som kameran inte känner till står det 0 på bländare. Den är tagen på bländare 5,6 med Zeiss Planar 1,4/50.

När jag tar fram råfilen höjer jag vitbalansen från cirka 5600K till 6500K, för att få varmare hudtoner, och jag lyfter tonkurvan i bildens mörkare delar för att lätta skuggorna. Genom ändringen av tonkurvan får bilden hela omfånget som chipet har registrerat, cirka 10 steg, utan att högdagrarna blir urfrätta. Däremot blir kontrasten ganska låg i en del av de ljusaste delarna av bilden, men strukturen i jackan kommer ändå fram tillräckligt bra. I ett porträtt är ansiktet det viktigaste.

bra jobbat! Syns verkligen skillnad. :)

Råfilsomvandlaren har flera fördelar framför bildbehandlingsprogrammet, bland annat att man kan få markering av färgkanaler som klipper i båda ändarna av skalan. En stor fördel är att man arbetar med sexton bitar, så att man kan använda alla tolv bitarna som kameran lämnar ifrån sig, vilket leder till mindre risk för posterisering, trappstegsformade gradienter.
Man får använda verktygen med lite urskiljning. Känsligast för klippning är högdagrar, medan det ofta inte gör någonting alls om en färgkanal saknas helt någonstans där de andra två dominerar. Men också högdagrarna kan man tillåta att de fräts ur, om det inte finns någon viktig bildinformation där. Svartvitt är som jag ser det lite enklare än färg, eftersom en svartvit bild i regel ska ha helt svart och helt vitt någonstans i bilden. Färgbilden har tre kanaler, och ibland är det ganska mycket färg där en av dem har klippt. I den här bilden finns flera ställen i det gröna lövverket där den blå kanalen helt saknas.
Och viktig bildinformation är främst det bildmässiga, inte petighet. Bilden byggs av form, färg och kontrast. Mycket mörka partier kan vinna på att bli helt svarta, och mycket ljusa kan man ibland låta bli helt vita, för att det helt enkelt gör bilden bättre, bättre förmedlar det man vill framhäva. Det är inte ett självändamål att alla motivets toner ska finnas med i bilden; de ska finnas där om de är viktiga för bildens byggnad. Väldigt ofta behöver man återge ett större dynamiskt omfång än kamerans jpeg erbjuder, men det finns tillfällen när man vill göra tvärtom, och det är helt i sin ordning. Det finns inga absoluta lagar och regler för hur en fotografisk bild ska formas, men för att man som fotograf ska ha fria händer att forma bilden måste man öva på och känna till gränserna för vad som går att åstadkomma.
Zonsystemet är en bra början, eftersom det syftar till att visualisera hur den färdiga bilden ska se ut. Bildsinnet kan man sedan öva upp för att använda sitt medium så som man visualiserar bilden. Också en silhuettbild är ju en bild. Det är när man inte kan kontrollera mediet som resultatet blir oförutsägbart, så att man inte vet vad man gjorde för fel när bilden blev dålig, eller vad som gjorde att de fina bilderna blev så bra.