Vilken kamera är bäst för RAW?

Det här är fortsättningen på min tråd om RAW.

Vi får ju ofta frågan om olika kameror, och ingen av oss har väl så stor erfarenhet av olika digitalkameror att vi kan ge ett riktigt gott råd. Utvecklingen går ju också otroligt fort, så det som var rätt igår kan vara helt galet idag.

Inte lätt att ge råd

För att komplicera det hela är det inte heller enkelt att ge råd till en viss person, när man inte vet precis hur den personen kommer att använda sin kamera eller vad som passar bäst för personen. Det går att ta bra bilder med alla kameror, men ofta kommer frågor om vissa modeller, och i synnerhet gäller det systemkameror, där alla är bättre än vad de allra flesta kan tillgodogöra sig. Ändå finns skillnader mellan olika kameror, inte bara i hantering/ergonomi, utan uttalade tekniska skillnader, som i vissa avseenden gör den ena objektivt sett bättre än den andra, och i andra avseenden kanske gör en kamera mer prisvärd än en annan.

Personliga preferenser inte alltid bästa möjliga bildkvalité

Sedan kommer det personliga med i bilden. Jag är fullt medveten om att systemkameran som jag valde inte har de allra bästa egenskaperna som gick att få för de pengar jag lade ut då jag köpte den. Det fanns åtminstone en handfull kameror som vid köptillfället var mer prisvärda om man ser till vilken bildkvalité man får för pengarna; en del av dem var billigare, och andra kostade ungefär lika mycket, men hade flera egenskaper som objektivt sett är bättre. Jag valde ändå inte fel, eftersom mina kriterier inte var att söka optimal bildkvalité, utan ett för mig själv följsamt redskap att göra bilder.

Och den vanliga frågan gäller så klart "instegsmodellerna" av de två vanligaste märkena på marknaden.

Hur ska man kunna göra sig en bild av vad som är mest prisvärt och vad som kommer att ge bäst möjligheter att i framtiden få fina bilder. Man måste inse att de flesta som skaffar en "nybörarmodell" inte är inne på att slänga ut några tusenlappar till om ett par år för att "gradera upp", och att när man väl har köpt en kamera och skaffat ett par objektiv, så har man också låst sig till ett visst märke, eftersom bitarna inte passar från den ena märket till den andra.

Joker i leken

Man kan ju undra vad det här har med fotografering i RAW att göra, och hur det kopplar till den tidigare tråden. Det finns faktiskt en ganska klar sådan koppling, även om man inte kan se det av inledningen. De två stora, Nikon och Canon, är inte de enda kameror som är värda att fundera över. Det finns ett otal andra märken, och ett av dem utmärker sig positivt när man jämför med de två stora.

RAW-tråden handlar till stor del om dynamik, motivets omfång i ljushet, och hur det ska kunna registreras av kamerans sensor. Vi har ett antal publikationer på nätet där vi kan hämta data som andra har kommit fram till om kamerornas ISO, brus, dynamik och annat. En av de vanligare källorna är DPReview, en annan är DxOMarks, och en tredje, mindre känd, är Lumolab. Och så har vi i stort sett alla fototidningar.

De flesta "tester" utan större värde

Fototidningarna gör oftast sina "tester" på ett ganska enkelt sätt, och resultaten stämmer sällan med vad man själv kan få om man är en avancerad fotograf som kan bearbeta data som kommer direkt från sensorn. De kan tjäna som köpråd för den som egentligen inte vill veta särskilt mycket mer än att grejerna är bra, men för den som är ute efter ultimat bildkvalité är "tester" som de kommer i fototidningarna i stort sett utan värde. Också DPReview, som har ganska välgjorda tester lämnar mycket att önska; bland annat redogör de för dynamiken enbart med utgångspunkt från kamerans jpeg.

DxO är lite bättre, eftersom de faktiskt mäter sina data från vad de kan åstadkomma från chipet; deras data gäller vad man kan få fram via deras mjukvara, ett program som de säljer. Det är ett mycket bra program, men självklart kan det finnas program som drar fram bilderna bättre. Det har ändå fördelen att alla behandlas efter samma måttstock. DxOMarks är ganska pålitliga.

Var står Falk Lumo?

Och här kommer jag in på Falk Lumo. Han är märkestrogen, och sysslar praktiskt taget uteslutande med Pentax. Varför väljer en person med så stor kunskap bort de två stora? Varför väljer han det lite udda märket som ganska få funderar över?

Svaret är ganska uppenbart när man ser testerna, både hos DxO och de som Falk Lumo själv har gjort. Under mycket lång tid har Pentax varit märket som har haft bäst dynamik och mest "bang for the buck", med fördelar som vädertätning och inbyggd stabilisering som funkar med alla objektiv.

Vem gör sensorerna?

En del kamerafabrikanter gör sina egna sensorer, medan andra köper sina från andra tillverkare. Sony är en stor tillverkare av sensorer, likaså Panasonic och Kodak. Såväl Nikon som Pentax köper sensorer från Sony, och de använder delvis samma sensor. Praktiskt innebär det att man får samma sensor när man köper en Pentax som när man köper en Nikon för vissa modeller.

Och här är naturligtvis nöten när man kommer in på bildvalité. Man får precis samma chip om man köper en Pentax K-x som om man köper en Nikon D5000. Ett chip som har likvärdiga egenskaper med den kanske bästa av Nikons kameror, D90. Man kan därför inte med fog påstå att Nikon ger bättre resultat än Pentax, eftersom de använder exakt samma teknik, samma sensor, med samma antal pixlar och samma dynamik. De kan ha lite olika firmware, programmet som omvandlar de elektriska signalerna till data på olika sätt, men grundinformationen fångas med samma chip.

Vad betyder RAW-programmet?

Det finns små eller större skillnader mellan olika program för att omvandla RAW-filen till en bildfil. De kan ha olika inbyggda funktioner för att återvinna urfrätta högdagrar eller dämpa brus, eller för att korrigera optiska fel med hjälp av tabeller för optiken och data som finns i Exif. Det kan i teorin, och också i praktiken vara en skillnad mellan hur mycket högdagrar som kan restaureras i en RAW-omvandlare. Det beror på att alla tre kanalerna inte klipper samtidigt, utan att en klipper före de andra. Någon omvandlare kan fortsätta jobba med de data som finns utan korrektion, medan en annan tar färginformation från området innan en färg klippte och lägger till den i den restaurerade högdagern. Förutom att man kan vinna lite grann i omfång, kan bildresultatet bli bättre genom att man inte får de vanliga färgskiftningarna i närheten av urfrätt vita områden.

J. Andrzej Wrotniak har skrivit en artikel om hur högdagrar kan räddas med exempel. Wrotniak är också ganska märkestrogen och håller sig till Olympus. Hans artikel visar en vinnare bland programmen för omvandling, Raw Shooter Premium, även om det säkert finns möjlighet även med andra omvandlare att få bättre resultat än det som presenteras. Man ser ändå att det är ganska stor skillnad mellan olika RAW-framkallare, och att det kan ha betydelse vilken man använder. Två program som är närmast industristandard, Capture One och DxO ger han tummen ner. Precis som förr, när vi använde film, har det också stor betydelse vem som sitter bakom spakarna.

I det här första inlägget har jag avsiktligt undvikit att ta upp de allra bästa sensorerna, de i fullformat eller mellanformat. Jag tänker begränsa mig till det som de flesta användarna på forumet faktiskt kan tänka sig att köpa.

Min personliga uppfattning är att alla systemkameror på marknaden, utan undantag, och även några år bakåt, är tillräckligt bra för de flesta användare. Vi behöver inte jaga pixlar eller det yttersta tredjedels bländarsteget i dynamiken, men det kan vara bra att titta igenom siffrorna för den som verkligen vill ha det som ger allra bäst utgångsläge. Det finns skillnader, och en del av skillnaderna är mer än marginella.

Inkanyezi

2010-08-08 21:28

För att visa hur liten skillnad DxO ser på de här olika kamerorna lägger jag in en länk för jämförelse mellan Pentax K-x, Nikon D90 och D5000. Det går att välja en massa olika kameror av olika märken för att jämföra, men jag tar de här tre, eftersom de utmärker sig genom chipets höga dynamik.

Dynamiken är en av de mest avgörande faktorerna för att få fina bilder när man har svåra ljusförhållanden, dels när det är hög kontrast, men också när det är svagt ljus. När man klickar på knappen för dynamik, ser man också kurvorna, som visar att dynamiken faller nära nog linjärt ett steg för varje helt steg av ISO. Det är dynamiken som gör att vi kan ta fram skuggorna, som om det hade varit exponerat med högre ISO, fast kameran står på lågt ISO.

Högdagrarna däremot, när de väl har kommit upp till det högsta värde som kan registreras, går inte att plocka fram några detaljer från. Överexponerat är helt vitt, och kan dras ner till grått, men vi kan aldrig få fram struktur eller detaljer i ett överexponerat parti.

Det är här Ansel Adams gamla zonsystem kommer in i bilden. Som nybörjare tror man kanske att kameran exponerar "rätt", eller att den exponerar efter 18% grått, vilket kanske kan stämma, eftersom standard för ljusmätare mäter efter 12% grått och många kameror har tendens att överexponera. Men det är inte fullt så enkelt som att rikta en ljusmätare mot motivet och tro att det blir rätt exponering. Många kameror har extra inställningar för olika typer av motiv, som Olympus Gradation, eller Nikons Active D-Lighting, Canons HTP eller Sonys D-R, som alla syftar till att anpassa exponeringen till ett större dynamiskt omfång.

Digitalchipet kan analysera motivets kontrast, och bestämma en exponering som inte bränner ut högdagrarna. Man kan också själv göra en sådan inställning av exponeringen. Som exempel tar jag min kamera, som med kompensering +2 och spotmätning mot det ljusaste som inte får frätas ur, ger en perfekt exponering för att använda zonsystemet. +2 placerar det mätta området i zon VIII, och resten får falla där det faller. Kamerans jpeg omfattar 8 stegs dynamik, och om det räcker så blir bilden som kameran gör perfekt. Om det behövs högre dynamik måste man ta fram den ur råfilen.

Och här kommer de där kurvorna från DxO in. Dynamiken faller ett steg för varje steg man ökar ISO. Jag kan få ut tio stegs dynamik när ISO står på 160, och nio steg vid ISO 320 och när ISO står på 640 har jag åtta stegs dynamik. Om jag klarar mig med åtta steg kan jag använda ISO 640 och använda kamerans jpeg. Om jag behöver nio steg, måste jag sänka ISO till 320, och om jag behöver alla tio, måste jag använda ISO 160.

Den som har en Pentax K-x (eller Nikon D90 eller D5000) har ytterligare ett par steg dynamik att leka med över i stort sett hela registret, utan att behöva ta till HDR-teknik. Däremot kan det för många motiv som har så stort omfång vara bra att använda tonseparationen som man har vid HDR-foto (tone mapping), för att bilden inte ska bli alltför mjuk.

Inkanyezi

2010-08-09 13:28

Och som kanske framgick redan av det första inlägget; dynamiskt omfång är en av de allra viktigaste parametrarna för att kunna göra bra fotografier.

Som fotograf har man som varje konstnär frihet att välja hur man vill presentera det man har att säga, och det är inte ett absolut krav att en bild måste ha ett visst dynamiskt omfång, ett visst mått av skärpa eller en viss kontrast. Men för att man ska ha stor frihet att välja mellan alla dessa saker, måste kameran ha ett stort dynamiskt omfång; annars blir den begränsad till motiv som har mindre dynamiskt omfång.

Det dynamiska omfånget är i många fall viktigare än bruset och upplösningen, även om det också i viss mån hänger ihop med bruset. När man använder ett stort omfång får man också upp brus i bildens mörkare delar. När kameran gör en jpeg med mindre tonomfång, har den skurit bort det mörka som innehåller brus. När man höjer ISO minskar dynamiken, samtidigt som de mörkare delarna av bilden flyttar upp i tonskalan, så att mer och mer av bilden får synligt brus.

Det är inte generellt fel att ha urfrätta högdagrar. Det är bara fel när det inte är meningen att presentera högdagrarna urfrätt vita. På samma sätt är det inte heller fel att ha helt svarta skuggor, om man avser att ha svarta skuggor. Zonsystemet är till för att man redan när man tar bilden ska kunna bestämma var i tonskalan olika delar av bilden ska hamna. När Ansel Adams utvecklade systemet och tecknade ner det, var motivet att kunna visualisera hur den färdiga bilden ska se ut och anpassa exponering och framkallning så att man når det målet.

Digitalkameran skiljer sig fundamentalt på ett sätt i sin förmåga att registrera motivets olika toner, och det gör att zonsystemet måste anpassas efter andra kriterier. Svartvit film hade en gräns i den mörka änden, så att man var tvungen att exponera efter det mörkaste som man ville ha struktur i, medan den digitala bilden har en absolut gräns för ljushet, så att man måste exponera efter de ljusaste delarna i motivet där man vill ha teckning. Svartvit film kunde framkallas så att högdagrarna fick teckning; digitalbilden måste vi exponera så att högdagrarna får teckning.

Det dynamiska omfånget var också större på svartvit film, medan vi hos en digital bild har ett omfång som begränsas av två faktorer; dels tröskeln för brus i chipet tillsammans med den högsta spänning det kan registrera, dels antalet signifikanta bitar i A/D-omvandlaren. Gränsen för vad våra vanliga chip som arbetar med 12 bitar kan återge är ungefär tolv steg. Om chipet ska kunna återge fler steg, måste det ha fler bitar i A/D-omvandlaren, och det finns bara hos fullformat och mellanformat.

Och det är därför som DxOMarks är intressant att studera för den som är inne på att få fram mesta möjliga ur sin kamera. DxO redovisar ganska väl hur stor dynamik man kan få ut ur en viss kamera, och därmed var gränsen går för dess bildkvalité. Dynamiksiffran är mycket mer relevant än pixlarna, vilket är värdet som puffas mest för, och som de flesta går efter, när de skapar sig en idé om bildkvalitén. För nästan alla bilder räcker det med ett par megapixel för att få tillräcklig skärpa och upplösning; ett par megapixel täcker ungefär den största bildskärm som man använder på en dator. Men en bild som har otillräckligt dynamiskt omfång kan aldrig bli bättre, hur många megapixlar chipet än har. Den stora skillnaden mellan de mindre och de större formaten ligger inte i chipets Upplösning i megapixlar, utan i det dynamiska omfånget som kan utnyttjas. Den bättre skärpan hos de större formaten beror på att de har lägre krav på Upplösning än småformat.

En skillnad som inte syns när man tittar på siffrorna är att de stora formaten har betydligt mindre brus i de mörkare partierna. Inte heller redovisar DxO den högre dynamik och det lägre brus som man kan få från Phase One och Sinar genom att slå ihop pixlarna fyra och fyra; Sinar finns inte ens med.

Tekniken idag ger teoretiskt möjlighet till en dynamik på upp till fjorton steg, medan det praktiskt ligger på drygt tolv steg. I stort sett alla kameror för amatörer har tolv bitars digitalomvandling, medan proffskamerorna har sexton, varav fjorton används. Man väljer själv, när man köper kamera, om det är viktigt att ha högsta möjliga dynamik, eller om det är andra saker hos kameran som man ser som mer avgörande. Man kan inte bortse från ergonomin när man väljer kamera.

Mitt eget val var i viss mån idémässigt, eftersom jag ser spegelreflexen som en dinosaur. Jag valde för att få en kamera utan spegel och med bra sökare. Tyvärr är sökaren inte så bra som jag skulle vilja ha den, och det kan längre fram leda till att jag byter, men än så länge har jag lärt mig leva med det. Jag ser det som priset för att välja den första av en ny generation. Dynamiken är ungefär tio steg, och det är en begränsning som jag får leva med, men samtidigt är ergonomin väldigt bra, med lättanvända inställningar på alla viktiga punkter.

Jag tycker att när man väljer kamera med önskemål om högsta bildkvalité, bör man ta reda på vilken dynamik som är möjlig att fånga på kamerans chip. Om man väljer bara för att ha ett visst märke, så kan det senare straffa sig för att man missar just den där spetstekniken som kan ge en avgörande skillnad på bilderna. Men för den skull vill inte jag godta sämre ergonomi, och där finns också faktorer som är värda att ta i beaktande. Jag valde bort en kamera som jag kunde få praktiskt taget gratis, därför att den var tung, hade vad jag såg som dålig sökare, och för att vitbalansinställningen var krånglig, till förmån för en som har något sämre skärpa (med fler megapixlar) och mindre chip men som har en för mig ypperlig ergonomi och är lätt att bära på. Till en del hängde valet också på att jag kan använda mina gamla objektiv.

Och i likhet med de flesta som fotograferar, måste jag i en del fall, när dynamiken är avgörande, använda råfilen för att få ut det yttersta ur vad kameran kan ge, och när dynamiken kräver tio steg kan jag inte använda högre ISO än 160. Den som väljer en Pentax K-x, Nikon D90 eller D5000 kan få ut tio stegs dynamik vid ISO 800 och ännu mer vid lägre ISO.