Batch-rutan!

Det finns ett freeware som alternativ, som är mer resurssnålt. Qtpfsgui. (Be mig inte uttala det tack!)

Men det ska väl inte behövas mer än tre bilder?

HH

#2 Jag har den också men har inte provat den så mycket, utan fått för mig att Photomatix är den som är bäst och därför ville lära mig den.

#3 Det kanske inte behövs i de flesta fall, men det ska gå att använda upp till sju bilder, och det stör mig att jag inte ens kan testa eftersom jag inte fattar hur man gör

Tre bilder borde räcka för de största dynamiska omfång du kan ställas inför. Om du har fyra stegs skillnad mellan exponeringarna får du en dynamik på ungefär sexton steg, och det täcker att ha solen i bild och ett mörkt hål typ tunnel i samma bild. Man vinner egentligen inget på att ha fler bilder, utan spar snarare bearbetningstid och minne på att ha så få bilder som man kan.

Kamerans dynamik är ungefär åtta steg, så med fyra stegs skillnad mellan tagningarna har man en överlappning på nästan fyra steg. Jag skulle tro att det räcker med tre bilder med tre stegs skillnad för att få med dynamiken i nästan alla motiv.

Men om du vill prova med större dynamikomfång om du kan hitta det någonstans, så ta en serie med fler bilder, men i mindre format, så klarar programmet att jobba med dem, och du kan se hur det blir. Men med en modern systemkamera har man åtta stegs dynamik redan på chipet, så mindre skillnad mellan exponeringarna än ungefär fyra steg är onödigt.

Om kameran inte kan få fler steg än tre över och under automatiskt, men kanske kan ta fler exponeringar, så kan man ju göra en serie på fem och bara använda tre, de två yttersta och den i mitten. Men jag tror inte att man ska ha större skillnad än fyra steg mellan dem för att inte hamna i tån och skuldran på kurvan där man lägger ihop dem. Om du alltså kan ta fem bilder gafflat, så ställ gafflingen på två steg och använd bilderna -4, 0 och +4.

I senaste numret av Digital Foto fanns en hdr-guide där de tagit en bild på gamla tågvagnar, mycket snyggt. Där hade de använt 7 bilder, -3, -2, -1, 0 +,1, +2 och +3. Den är mer som en målad tavla än ett fotografi, och det är just detta jag är ute efter. Om man bara använder tre exponeringar kanske man inte kan få fram den effekten? Det dynamiska omfånget blir ju mindre med mindre antal bilder, iaf enligt tidningen. 

Man kan ladda hem tidningens foto, men de nämner inte vilket av fotona det är i filarkivet, så det är lite svårt att hitta bland alla bilder.

#2 Jag provade Qtpfsgui (idiotiskt namn) men där blev bilderna helt röda/rosa. Funkade inte, eller så gjorde jag något fel

Effekten du är ute efter tror jag inte har med antalet exponeringar att göra utan  hur hårt du dragit i spakarna. Kan räcka med en enda RAW bild som du sen överdriver i Tonemappingsdelen.

Dena bild är gjord av en enkel jpg i Photomatix plugin för Photoshop ( bara Tonemappningsdelen ). Praktiskt då man slipper öppna ett nytt program och kan testa på vilken bild som helst som är öppen i Photoshop.

#2 Hur uttalar du det?
Känns viktigt för mig att veta!

Nej, det är inte antalet bilder som avgör vad man kan göra. För att få ut det mesta måste bilden med stort dynamisk omfång, den med 32 bitar, vara hopbyggd av ett kontinuerligt tonomfång. Det kräver bara att gränserna mellan de olika exponeringarna ligger inom det område där tonkurvan är rak. Att ta många bilder med bara ett stegs skillnad är närmast dumt; då har de inte förstått hur HDR fungerar.

Man kan göra HDR-bilder med bara två exponeringar, men då gäller det att inte ha för stor skillnad i exponering. Om man har fyra stegs skillnad är man på den säkra sidan med i stort sett alla kameror, alltså två steg över och två steg under. Då passas bilderna ihop där tonkurvan är rak, och man får ett dynamiskt omfång som är sexton gånger så stort (4 steg mer) som en vanlig bild. Med systemkamera kan man sträcka sig till fem stegs skillnad och fortfarande ha en god chans att bygga ihop bilderna snyggt.

Alla effekter som sen kommer in har inte med det dynamiska omfånget att göra, utan de hänger på hur man hanterar tonseparationen. Genom att solarisera delar av tonkurvan kan man få fram såna dramatiska effekter som man ibland ser, och som ser ut nästan som om de är målade.  (Solarisering sker när tonkurvan vänder och blir inverterad en bit.)

Det svåraste är nog att kunna få fram en bild som inte solariseras någonstans, men som ändå i vårt lågdynamiska presentationsmedium visar hela tonomfånget som den högdynamiska bilden har. Det är den knepiga delen med HDR, och där gäller det att hålla tungan rätt i mun när man drar i spakarna.