snö lurar ofta…kameran…tänk på vitbalansen

Och kanske inte i bara vitbalansen, utan också exponeringen.

När snö täcker en stor del av motivet är det mycket ljust, och då kan man behöva kompensera med plus för att snön ska hamna rätt i tonskalan på bilden. Men det gäller ju främst när man vill att den ska vara vit, när man vill att bilden ska vara just så ljus som vi ser snön i dagsljus.

Det är alltid en fråga om vad bilden ska uttrycka. Om man vill ha en luguber stämning i bilden kanske man tonar ner den i "low key", även om det är snö, som vi erfarenhetsmässigt ser som vit. När skymningen faller blir snön mörkare, och om det är den stämningen man vill ha fram, så lyfter man inte snön till nästan vitt, utan man kan låta den få en mörkare ton, som antyder att det inte är ljust, utan halvskumt.

Och när man gör snön mörkare för att betona skymning kanske man vill ha den blåare än när man ser den i solsken, som är mer intensivt vitt, eller eftermiddagssol, som har en mer gulröd ton.

När jag ser den här bilden tänker jag på Tove Janssons berättelser om Mumindalen. Det är så jag föreställer mig att det är när Mårran har gått förbi. Och den framkallar minnen av gnistrande kalla vinterkvällar, när man hör sättningarna i isen med sin spöklikt sjungande ton.

Jag får rysningar av den här bilden. Skulle passa i vilken upplysningskampanj som helst i bekämpandet av våld, trafikolycker med mera.