Min kompis Martin skaffade sig några hyfsat billiga Hasselblad hus och lite objektiv på Tradera mfl sajter. Han blev så biten att han nu håller på at sätta ihop egna framkallningsvätskor ( för svart vitt då ).

Mamaya är et annat välkänt märke.

Crimson.se framkallar filmer och kan även lägga upp digitala versioner för nedladdning på nätet. kostar dock en del.

Kan rekommedera att gå nån fotokurs, tex gratis på nätet här … www.fotovaskan.se

Sen kan du läsa i princip valfritt inlägg här från Inkanyezi som skulle kunna samla ihop sina inlägg och göra en bok med fotografiska nyttigheter.

Eftersom mellanformat skiljer sig lite vad gäller brännvidder på objektiv, film och att det på de flesta ( vad jag förstår ) visar allt spegelvänt i sökaren kan det vara bra att försöka hitta lite resurser att läsa på , på nätet.

Oj, såg kust att Inkanyezi gjort ett inlägg då får du veta.

Utbudet av mellanformatskameror för film idag är inte stort, och under de senare femtio åren har egentligen ingen enklare kamera av den sorten gjorts, utan de är alla proffskameror, om än med lite olika filosofi. Men det går ju att hitta en eller annan begagnad.

I formatet 6x6 var Hasselblad först med idén att ha utbytbara bakstycken, och det skapade en typisk form, som har härmats av flera andra utan att de har gjort direkta plagiat. Rent plagiat är dock Kiev som gjordes i Sovjetunionen och är en kopia av Hasselblad 1000 F. Om man hittar en fungerande Kiev bör den vara mycket billig, men den ger ett bra resultat om den bara funkar…

Andra kameror enligt liknande koncept är Zenza Bronica, Mamiya 645 och Rollei SL66. Mamiya har ett lite mindre rektangulärt format, och Rollei har möjlighet att luta objektiven så att man kan sträcka ut skärpeplanet. Rollei SL66 är på det sättet den kamera i den här klassen som ger störst möjligheter. Konstruktionsfilosofierna har varit lite olika; Zenza Bronica tillåter objektivet att gå längre in genom att spegeln rör sig neråt, och fokuseringen sitter i kamerahuset på både Zenza Bronica och Rollei.

Så finns det tvåögda spegelreflexkameror också, Rolleiflex är väl den mest kända, men det gjordes mängder av kopior, Yashicamat är den vanligaste, men exempelvis Aires gjorde en väldigt bra kamera med Nikkor objektiv. Alla tvåögda, undantaget Mamiya, har fast optik. En spegelreflex med liknande koncept finns också, Fujita 6x6, med utbytbar optik, men man kan knappast vänta sig att hitta originalobjektiv. Ingen av de här är särskilt bra för närbilder.

Pentax 6x7 är en mellanformatskamera som ser ut som en förvuxen småbildskamera. Den har lite större bildformat, och den dyker upp begagnad ibland. Liknande kameror i 6x6 finns också, Pentacon 66 och Norita (B&H i USA). Alla dessa är systemkameror och det finns flera objektiv. De är dock inte lätta att hitta.

Och så finns det från Mamiya ett par kameror upbbyggda som Hasselblad, men med roterbara bakstycken, RB 67 och RZ 67. Likt deras tvåögda är fokuseringen en bälg i kamerahuset, så man kan använda dem också med andra objektiv än de som hör till, om man ordnar en adapter.

När det gäller bildkvalitén är det ingen större skillnad på kameror i samma format, men det är ganska stor skillnad på den mekaniska uppbyggnaden när man jämför billigare med dyrare kameror. Ett problem som man bör tänka på om man vill investera i en sån här pjäs är att det kan vara svårt att få service om någonting går sönder. Till de mer kända proffskamerorna finns reservdelar och verkstäder, så Hasselblad och Mamiya är ganska säkra kort. Båda tillverkas fortfarande i nya modeller, även om de flesta används med digitalbakstycke.

Ingen av mellanformatskamerorna idag är lågbudget, om du vill ha kvalité och om du vill ha närbildsmöjligheter. Många är mer eller mindre samlarobjekt även av de som skulle kunna vara billigare, och jag ser tillförlitligheten som ett reellt problem om man alls funderar på att investera i en mellanformatare. Går den sönder är det inte säkert alls att den kan lagas.

Jag förstår inte helt din tanke med att välja att fotografera med film, någonting som blir allt dyrare och svårare att skaffa material till. Man kan vänta sig att det kommer att gå ur marknaden inom överskådlig tid.

Billigare än mellanformat är så klart att hitta en småbildskamera, det finns mängder, och priserna är överkomliga. Dessutom är tillgången på film lite bättre.

Men digitaltekniken erbjuder större möjligheter, och om man väljer en systemkamera kan kvalitén på slutresultatet jämföras med mellanformatet. Det finns ett par mellanformatskameror att få tag på nya som erbjuder båda möjligheterna, Hasselblad och Mamiya. De är inte lågbudgetkameror, de riktar sig främst till folk som har inkomst av fotograferandet och därigenom kan försvara en större investering.

Oh nä Pelle, inte en bok direkt, öven om jag håller på med en i ett helt annat ämne…

Tack båda! Vilken lyx att få så långa och utförliga svar. Också fint med länkarna.

Jag siktar på en begagnad och har själv, genom att bara läsa på nätet, fastnat lite grann för just Mamiya. Bl.a. därför att jag gillar det mer rektangulära formatet. Lyckas dock inte förstå skillnaden mellan Mamiya 7, 7 II, 6 och 645 PRO. En vän till mig skrev också och tipsade om Mamiya M7. Undrar om det är samma sak som 7.

Rollei SL66 kände jag inte till. Vad innebär det att fokuseringen sitter i kamerahuset? Var sitter den annars? I objektivet?

Anledningen till att jag vill fota med film är främst för att jag tycker om att jobba med hantverk. Alltså med händerna. Jag vill också gärna lära mig mörkerrumsarbete. Sen har jag kanske nån sån romantisk bild av just film. Jag vill dessutom kunna ta väldigt stora bilder med bra kvalitet, typ konstfoto, och då gissar jag att digitalkamerorna är för dyra.

Tror du verkligen att fotografering med film kommer att försvinna inom överskådlig tid? Jag tänker att det ändå används mycket på t.ex. fotohögskolor och de flesta fotokonstnärer jag vet jobbar främst med film, även om de också använder sig av digitalt.

#1 PS. Länken till fotokursen verkar inte funka, kanske nåt som är felstavat.

#4 Nej, inte felstavat, men "död länk". Den verkar ha försvunnit från cyberspace.

#3 Ja, jag tror på fullt allvar att filmen är på väg ut, av det enkla skälet att den inte kan konkurrera med digitaltekniken rent ekonomiskt. Färre och färre användare, också bland proffs, konstnärer och skolor.

Jag har själv jobbat med foto ganska länge, och framkallat och kopierat både svartvitt och färg. Det är en tidsödande teknik, med giftiga vätskor som måste hanteras försiktigt, och det mesta måste göras i mörker. Förr kunde man känna igen en fotograf på samma sätt som en storrökare, de gula fingrarna. Lukten skilde; fotovätskorna har en annan lukt. Man hade ständigt den där lukten i näsan…

Digitaltekniken är mycket lättare att arbeta med. Man kan ta hur många exponeringar som helst utan att behöva tänka på kostnaden, och därigenom är det lättare att lära sig tekniken och att experimentera med nya grejer. Man behöver inte sitta i mörker och jobba, och man slipper slabbet. Dessutom har en hel del nya möjligheter öppnats, som HDR-foto och att montera flera tagningar till en stor och annat som är mycket enklare digitalt än när man jobbar med den äldre tekniken.

Jag har inte satt mig in i alla modeller som har tillverkats, och det är nästan trettio år sedan jag slutade med professionell fotografering och fyrtio år sedan jag jobbade med att köpa och sälja begagnad fotoutrustning. Så jag vet inte vad som skiljer olika modeller av Mamiya 645. Den enda Mamiya jag har haft var en RB67, och den var mycket bra, men ganska tung och besvärlig att hantera. Definitivt inte för frihandstagning, även om det är möjligt. Jag saknade också mycket att kameran inte hade möjlighet att luta objektivet i förhållande till filmplanet. Med större format har man mindre skärpedjup, och det är väldigt värdefullt att kunna lägga skärpan där man vill ha den. Jag har jobbat med Sinar P en del, och den är helt suverän med förställningsmöjligheter just genom att den är asymmetriskt upphängd. Man ställer bara in skärpan på en punkt vid vridningsaxeln och så vrider man tills man har skärpan där man vill ha den.

Den enda av mellanformatarna som har den förställningen är Rollei SL66 och den tillverkas inte längre. Finns ibland begagnad, men aldrig billig. Jag känner en yrkesfotograf som skaffade en och digitalbakstycke från Phase One. Det finns två småbildskameror som har objektiv som ger samma möjlighet, kanske till och med lite smidigare, eftersom objektivet kan roteras så att man kan lägga lutningsaxeln hur man vill, oberoende av hur bilden är orienterad, och det är Canon och Nikon. En sådan kamera i "fullformat" är kvalitetsmässigt helt jämförbar med en mellanformatskamera, men priset är troligen högre än för en begagnad mellanformatare.

Och det var ju det där med "handhållet" som begränsar urvalet till de här typerna; jag har också fotograferat med Graflex och Bertram och Linhof, som är handkameror i större format med vissa förställningsmöjligheter. Man kan inte använda förställningen vid tagning på fri hand med dem, men när man har bakstycket låst har alla de kamerorna mätsökare. Också Mamiya gjorde en kamera i format 6x9 enligt samma koncept, mätsökare och utbytbar optik, modellen såldes också under märket Polaroid, med polaroidbakstycke. Men det går inte att komma väldigt nära.

Jag har en Norita med några objektiv till. Den tar 120 och 220-film, och den har varit med om en hel del. Jag använde den rätt mycket för omkring trettio år sedan, och sedan dess har den mest legat i ett skåp och bara blivit äldre… Här samlar den bara damm, så om du är intresserad kanske vi kan komma överens. Jag vet inte om alla grejer funkar till den fortfarande, men den gav rätt bra resultat. Jag apterade ett Makro Kilar så att det kan sättas på, och det kan man komma ganska nära med. Men om du vill ha kvalité tror jag mer på en Hasselblad eller Mamiya.

Jag tycker du gör rätt som ger dig in på mellanformat med film. Det är roligt och resultatet blir annorlunda mot digital. Jag kör både digital och mellanformat. Pentax och Mamiya. Det finns också ett tilt och shift system som fungerar bra för mellanformat som heter Zörk.

Nu tror jag att film kommer att finnas kvar ganska länge. Det är massor av proffesionella fotografer som använder film, fortfarande så godkänns inte digitala foton som bevis i rättegångar i många länder men det största är att dom flesta flimer och TV program fortfarande görs med film och det kommer att ta lång tid innan det ändras. Ett negativ håller i hundra år om du förvarar det bra men än så länge har vi ingen långtidsförvaring för digitalfoton som är säkert.

Så jag tror det blir lite som när dom sa att målningar skulle försvinna när kameran blev populär eller att svartvit skulle försvinna när färgfilm anlände eller att vi skulle använda mycket mindre papper när datorerna kom. Film kommer att finnas kvar ganska länge.

Jag tror att det kan stämma, jämförelsen med målningar. En trend som vi redan har sett är att filmen har blivit dyrare, och det påskyndar ju utvecklingen mot att filmen blir svårare att få tag på, och så är det ju en ond cirkel. Kanske mingdie har rätt, kanske filmen kommer att finnas kvar länge, men den kommer också med säkerhet att vara knepigare att hitta.

Kanske bra att veta att man kan långtidsförvara film långt efter utgångsdatum om man lägger den i frysen. För ett mindre lager som man använder ska den ligga i kylen, men den måste vara tempererad när man öppnar förpackningen för att man inte ska få kondens. Såvitt jag vet är all film förpackad hermetiskt med torr inertgas. Så köp inte en rulle i taget, köp så många som du tycker att du har råd med, och lägg dem kallt. Film med olika emulsionsnummer kan ha en del olikheter, så det är en fördel att ha alla rullar ur samma produktion.

Du kommer att behöva en bra ljusmätare också. Lunasix, Calculight, Sekonic L28 och Weston Master är trogna arbetshästar för infallande ljus. Pentax Spotmeter och Minoltas nyare spotmätare är luminansmätare av bra kvalité som är nödvändigt om man jobbar med zonsystemet. Eftersom man inte kan se resultatet direkt är det mycket viktigt att lära sig hur man exponerar rätt och att ha utrustning som gör att man kan bestämma exponeringen så att man får resultatet man vill ha. Man kan också använda en digitalkamera med manuella inställningar för att kontrollera ljus och exponering.

• Och det där med fokuseringen i kamerahuset, det gör att man inte behöver objektiv med inställningssnäcka, och alltså kan man sätta på i stort sett vilket objektiv som helst, bara man gör en adapter till. Då kan man till exempel ta ett förstoringsobjektiv och använda det till närbilder. Bara Mamiya kräver att det finns slutare i objektivet, Rollei och Zenza Bronica har ridåslutare.

Skönt att höra, mingdie.

Jag har kollat en del på priserna på ebay och där ligger Mamiya kring några tusen. Lägre än vad många nya pocketkameror digital kostar.

Finns det fler såna nödvändiga tillbehör, utöver ljusmätare (det är detsamma som luminansmätare?), som jag borde räkna in i kostnadsberäkningen? Objektiv så klart. Jag tänkte börja med bara ett och lära mig det. Blixt.

Kanske förtydliga de två olika typerna av ljusmätare. Den ena mäter det ljus som faller in mot motivet, illuminansen. Man går alltså fram till motivet och riktar mätarens mätglob mot kameran. Många såna mätare kan också mäta luminansen, alltså ljuset som kommer från motivet, men inom filmen har man av tradition oftast mätt det infallande ljuset. Sekonic L28 är kanske den mest typiska av de mätarna.

Den andra typen av mätning, när man mäter luminansen, görs från det håll där man har kameran; man behöver alltså inte gå fram till motivet. Man mäter då ljusheten i olika delar av motivet och bestämmer sig för vilken ljushet man vill att de ska representera i bilden. Ansel Adams utvecklade ett system av zoner, zonsystemet, där han ganska klart definierade hur man skulle exponera vid olika tonomfång och också hur man skulle framkalla. Zonsystemet är enklast att använda när man har bladfilm, där varje exponering framkallas för sig. Men det funkar med rullfilm också, bara man tänker på att inte lägga alltför skilda motiv på samma rulle. Man ser alltså till att ta hela rullen med motiv som har samma tonomfång. Vid större tonomfång får man framkalla mindre och behandla filmen som om den hade lägre känslighet, eller snarare exponera efter de mörkaste partierna. Vid mindre tonomfång kan man framkalla hårdare och exponera efter de ljusaste partierna.

Av de två systemen är mätning av infallande ljus, illuminans, det som är lättast att hantera. Risken för fel är större när man mäter luminansen i motivet, alltså när man mäter från kamerapositionen. Man får helt enkelt lära sig hur man ska göra, och att använda en manuellt inställd digitalkamera är ett enkelt sätt att hitta rätt. Förr användes ofta polaroidfilm för att kontrollera ljus och exponering, det är skälet till att många fotografer hade polaroidbakstycke till sina kameror, Mamiya, Hasselblad, Graflex eller Sinar och andra storformatskameror.

Och det där med blixt…

Det är mycket svårare att kontrollera exponeringen med blixt, men det finns blixtljusmätare, den jag brukade använda och som jag sålde tillsammans med min RB67 är CalcuFlash från Quantum Instruments. Den är en mycket pålitlig blixtljusmätare. Men grundtipset är ändå att i början strunta i blixt och använda lampor för studiotagning. Man har ofta bättre kontroll över belysningen då. Om man har studioblixtar är det värdefullt om inställningsljuset är proportionellt mot blixtstyrkan.