F.d. TV station.
Jag fortsätter med kvarteret där TV stationen Manar fanns, samt Hizbollahs skola för föräldralösa barn och ålderdomshem. Vi var nu alldeles i närheten av Murabba och vår guide hade försvunnit för att ordna tillträde till just Murabba. Jag är ju van att röra mej bland främlingar och även om många tittade lite misstänksamt, så vet jag hur man bryter isen. Man bara går på som om man inte fattar bättre, ler och hälsar på alla. Det funkar till 99,9% och man känner på sig när det är dags att springa.

Vilket kaos, måste finnas många som är olyckliga där hos er.
Hälsningar
Robert
Kanske inte bara olyckliga, men också sörjande, traumatiserade, frustrerade, oroliga, osv……… Och dom finns fysiskt mycket närmare mej än dej.
bosse
Robban, jag tänkte på din kommentar om många olyckliga. Denhär sekvensen visas ibland på TV och den har påverkat många bl.a. min hustru, därför att för oss som har barn är det så lätt att sätta sig in denhär mannens situation.
Jag tror att det var nere i Bint Jbeil nära gränsen till Israel. Denhär mannen skulle gå iväg till affären för att köpa vatten, för det bombades inte så mycket just då. Hans 7 - åriga dotter ville gå med, men han sa att det var för farligt och att det var säkrare att hon stannade hemma. I affären hörde han att en bomb gick av nånstans i närheten av hans hus en bit bort. På väg hem mötte han en granne, som berättade att hans hus träffats. När han kom hem, så fanns ingenting kvar av huset - helt bort blåst från jordens yta. Ni kan försöka se framför er denne man berätta och hans sorg, när han ställer sig frågan, varför han inte hade låtit henne gå med - då hade åtminstone haft en medlem av sin familj kvar i livet. Nu är han helt ensam. Detta är verklighet för många. Varför? Varför? Varför?

#11, olyckligt, saknar ord. Hoppas ni orkar.
Hälsningar
Robert