Wow det där är häftigt :)

Suddiga är bakgrunden för att skärpan är på tösen? inget långt skärpedjup

Åldern. 😉Jag tycker de ser fantastiska ut med tanke på hur gamla de är. Färgfoton med många år på nacken kan se mer eller mindre bra ut. Vissa märken håller bättre än andra och sen gäller det att förvara dem rätt. Mina äldsta är inte mer än 70-80 år gamla. Under kristiden var det svårt att få tag i bra färgfilm.

#1 Men är det troligt att skärpedjupet är så extremt kort?

Intressant! Vad gäller bakgrundsoskärpan, så är bilderna högst antagligen tagna med storformatskamera. Normalobjektiv för sådana kameror har väldigt lång brännvidd, gissningsvis uppemot 200-300mm, och det ger förstås i kombination med en hyfsat stor bländare - som behövdes för att hålla nere slutartiderna på film som knappast var speciellt ljusstark - väldigt kort skärpedjup och kraftig bakgrundsoskärpa. Det kan också vara fråga om lite mindre film, typ 6x7cm och ännu ljusstarkare objektiv, men jag tror ändå mer på storformat.

Faktum är att autochromplåtarna, som tillverkades av Agfa, har mycket gemensamt med våra digitala sensorer. Färgfiltren var visserligen betydligt mer slumpmässiga, eftersom det var en blandning av röda, gröna och blå stärkelsekorn som smetades på plåten, precis samma additiva färger som vi nu har på filtret framför de flesta digitalsensorerna.

Plåten omvändningsframkallades sedan. I grunden är det en svartvit bild, men med färgfilter framför en massa punkter, som bara har tagit emot just den additiva färgen. Färgfiltren sitter kvar efter framkallningen, som ger en positiv bild, och därigenom kan man se färgerna när plåten bakgrundsbelyses.

Omvändningsframkallning går till så att man först framkallar negativet och sedan bleker bort allt silver. Efter att silvret har blekts bort finns oframkallad silverbromid kvar där plåten inte har träffats av ljus, och den belyser man och framkallar igen, och på så vis får man ett diapositiv. Genom stärkelsekornen som filtrerar de olika färgerna är bilden i färg, och den har egentligen inte någon släktskap med de färgfilmer som kom senare. Bara Polaroid gjorde under sjuttiotalet en additiv film enligt samma princip, med filtren lagda som strimlor på längden i filmbasen, och med liknande framkallning.

Autochrom gav avsevärt bättre färgåtergivning än de första färgfilmerna.

Och känsligheten på de plåtarna var låg, så de måste även i dagsljus exponeras lång tid, särskilt som objektiven inte var överdrivet ljusstarka. Men de långa brännvidderna som användes för det stora bildformatet ger ändå ganska kort skärpedjup.

Handfärgade japanfoton från 1860-70-talen. Korgsäljaren är imponerande, hur vet han att någon vill köpa hans aningen olika korgar?