Ovanstående fråga med alla sina varianter förekommer ofta på iFokus och frågan är helt omöjlig att besvara.

Ofta fyller skribenten i med att jag fotograferar mest hästar alternativt mina marsvin eller mina kompisar eller närbilder och ibland min hund.Och då blir det ännu mer komplicerat att svara. Hästar och marsvin skiljer sig åt en hel del i storlek och kompisarna hamnar någonstans däremellan.

 Jag vill försöka ge en bild av vad fotografering innebär och vad det kräver av personen bakom kameran.Enligt statistiken så ökar systemkamerorna på bekostnad av kompaktkamerorna och detta anser jag lite märkligt.

Jag skall beskriva ett konkret fall för att åskådliggöra vad det innebär att fotografera seriöst.
Att fotografera hästar kan ha många olika infall. Att ta en bild på älsklingshästen i stallet eller på stallbacken ställer väl inga större krav på vare sig kamera, fotograf eller häst. Att ta en bild på kompisen på hästen kan öka kraven på så sätt att jag kan behöva en trappstege för att komma upp i samma nivå som ekipaget. Möjligen kan ridhjälmen skugga ryttaren så att jag behöver en reflexskärm men då får jag ta det lugnt så hästen inte sätter i sken utan ryttaren.

 Men då till det mer konkreta.
Under några år fotograferade jag för en hästsporttidning vid hopptävlingar och jag skall försöka jämföra då och nu och att ge min syn på vad som krävs för att fotografera hoppande hästar seriöst.

Det finns långt innan fototillfället en del att ta reda på.
Hur ser väderprognosen ut?
Pekar vädret på hällregn så måste jag dels ha lämpliga kläder men framförallt ha en kamera som tål regn. Alltså en vädertätad med vädertätade objektiv.

Var står solen under tiden tävlingen pågår?
Vilket är det bästa eller viktigaste hindret?
Vilka är de viktigaste eller intressantaste ryttarna och när startar de?
Kan jag få tillstånd att stå inne på banan eller är jag hänvisad till utanför staketet?

Allt ovanstående påverkar mina behov av objektiv och i viss mån också kamerainställningar.

På den analoga tiden var det rätt enkelt. Välj film, och det var då endast svart-vitt i tidningarna så det blev en 400 ASA (numera ISO). 2 kamerahus med motor som presterade 3 bilder per sekund med total blindhet mellan bilderna. 4 objektiv, 35, 90, 250 och 400. Och det oftast använda var 90 med 35 på andra plats.

Numera är det betydligt mer komplicerat och enkelt. Enkelt ur det perspektivet att zoomobjektiv är billigare och vanligare. Svårare ur perspektivet att nu krävs det färgbilder.

Jag måste ha klart för mig de bildstilar min kamera hanterar och vilken jag är mest nöjd med. Den kanske viktigaste frågan är J-peg eller RAW.

Och då måste jag titta på det med bilder/sek. Om jag väljer formatet RAW så kan jag i efterhand justera mycket mer på bilderna men priset blir en lägre motorhastighet eller rättare sagt blir kameran slöare.
Kameran har en buffert som efter ett tag måste tömmas till minneskortet.
Och under tiden  kameran är upptagen med det  går det inte att ta några bilder. Ett snabbt minneskort är nödvändigt men det är inte hela sanningen för kameran har sin hastighet för att överföra bilderna. Och allt detta måste jag kunna hantera för att inte stå med en oanvändbar kamera när den bäst behövs.

ISO, hur gör jag med det? Auto eller en fast inställning?
Vitbalansen kan jag strunta i om jag väljer RAW men om jag måste välja J-peg för bildhastighetens skull hur ställer jag då?

Det gäller också att fånga bilden i rätt ögonblick och det har sina sidor.
Jag måste lära mig hur lång tid det tar från att jag trycker på avtryckaren tills kameran verkligen tar en bild, och det måste sitta i ryggmärgen.
Fokuseringen tar något ögonblick, sen skall spegeln upp och kameran skall förverkliga min dröm om den perfekta bilden.

 När jag då äntligen efter en tuff dag sitter med alla mina bilder i datorn så måste jag få fram bilder som duger eller helst är i toppklass.
RAW, tja då är det en del att jobba med. J-peg, ja då är det kanske ännu mer att jobba med.

Skall jag lägga ut på webben så måste det anpassas till det. Skall jag skicka till tävlingsarrangören eller hästägare och ryttare så blir det annat att dona med och skall jag ta fram pappersbilder så kommer det nya hänsyn.

Först måste jag ha en kalibrerad skärm för att veta hur bilderna verkligen ser ut vid utskrift. Skall jag skriva ut på egna skrivaren så måste den också vara kalibrerad och nu pratar vi pengar långt utöver en veckopeng.

 Det här blev ett typfall som säkert inte går att applicera på vare sig alla bilder eller fotografer. Jag valde hästhoppning eftersom det är ett mycket förutsägbart motiv. Hade jag valt modellfoto eller naturfoto så hade variablerna varit mångdubbelt fler. Men jag försökte ge en bild av den övertro på systemkameror som finns idag. Att köpa en systemkamera löser sällan några fotografiska problem däremot ger det fotografen bakom kameran en mängd möjligheter förutsatt djupgående kunskaper. Det finns ingen genväg för att bli en duktig fotograf. En dyrare eller nyare kamera löser inga kunskapsbrister.

Sen erkänner jag villigt att jag hellre körde en Koenigsegg än en Volvo hur korkat det valet än är.