Annons:
Etikettövrigt
Läst 1511 ggr
felixhaljeskog
7/8/13, 4:41 PM

Ta bort mig själv i ögon

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Jag har sökt väldigt mycket på google men hittar verkligen inget svar.

Finns det något bra smidigt sett att klona bort sin egen spegelbild från ögon? Stör mig riktigt mycket på att man själv hamnar med i bilden och förstör den helt och hållet.

Någon som har tips? är inte den bästa med kloning.

Jag ser också helst att ingen redigerar den, för jag vill själv vara den som gör jobbet om ni förstår?

Annons:
[Jens]
7/8/13, 4:47 PM
#1

Vad har du för bildredigeringsprogram? Det är väldigt många sådana program som har kloningsverktyg.

felixhaljeskog
7/8/13, 4:48 PM
#2

Använder mig av Lightroom och Photoshop, gillar dock inte lightrooms fläckborttagning för dom större uppgifterna.

[Jens]
7/8/13, 4:55 PM
#3

I photoshop har du ett bra kloningspgrogram och det du ska göra är att ta lite i taget. Att jag länkar till sidan är inte att du ska göra som personen beskriver utan mera att du ser vilka verktyg personen använder sig av.

http://blog.lorrifreedman.com/index.php/2009/01/18/cloning-trick-clone-in-a-good-eye-using-photoshop/

Din bild är fin och stor så det ska gå bra med det ögat. Vad är det för djur om man får fråga? Om det är ett djur för annars gör jag bort mig helt! 🙂

felixhaljeskog
7/8/13, 5:01 PM
#4

#3 Asså jag vet hur man gör med kloning, är bara inte bra när det finns så många detaljer som kan förstöras 😉
Har provat i ps, men när jag kommer in på området runt pupillen de e då det blir väldigt fel, ser bara kladdigt ut.
Jag har hört förut att folk gör annorlunda när dom klonar istället för att använda kloningsverktyget, tänkte ifall det finns något sett som någon kanske använder när det gäller just ögon, för ögon e väldigt svåra.

Det är en Hund, American Staffordshire Terrier (Amstaff) :)

Schnauzertik
7/8/13, 5:11 PM
#5

I PS kan frekvensseparering i kombination med kloning  kanske vara en möjlighet.

Värd för Pensionärer

felixhaljeskog
7/8/13, 5:12 PM
#6

#5 Får ta och prova det!

Annons:
Inkanyezi
7/8/13, 7:16 PM
#7

Jag skulle använda en helt annan metod, men det är vid tagningen av bilden. Det handlar om ljussättning och vad som reflekteras i ögat. Om man ser till att omgivningen runt kameran är mörk, och att belysningen ligger så att den inte ger så kraftig bild i ögat, så blir spegelbilden omärklig.

Jag hade en gång det omvända problemet, när jag ville spegla in en hund i en människas öga. Det visade sig att det inte funkade med en riktig hund, eftersom den dels måste vara mycket nära, vilket ger perspektiv från nära håll, dvs stor näsa. Ögat är ju väldigt konvext, bukigt, och det blir väldigt liten bild om man tar den på längre håll. Lösningen blev att använda en bild och spegla in i ögat, och det funkade. Sedan finns en kul historia kring det som jag ska dra en annan gång.

Men man kan ju utnyttja just ögats konvexa form också för att få den här speglingen mycket mindre, genom att ta på längre avstånd. Alltså mörka kläder, mörk bakgrund från ögat sett och relativt stort avstånd, med längre brännvidd, och vips är det nästan omöjligt att hitta någon spegling.

felixhaljeskog
7/8/13, 8:12 PM
#8

#7 Tack för tipset! vet att det har mycket med ljussättningen att göra, det här var dock bara en spontan bild så använde mig bara av en extern blixt lite snabbt. Hade även på ett close up filter, som inte passar på telezoomen, men jag får klicka fler bilder och använda mig av olika ljussättningar och se hur resultatet blir.

Ja det där med att reflektera ett djur i ögon har du ju rätt i, fast såg man inte att det var en bild då?

Men ska testa med mörkare bakgrund och bättre ljussättning, så får jag se hur det blir! Tack!

Inkanyezi
7/8/13, 8:59 PM
#9

Nej, det syntes inte att det var en bild. Det var före digitalfotot, så det handlade om fotokemi och ljussättning enligt den gamla skolan.

Idén kom när jag jobbade med ledarhundar, och jag ville ha en symbolbild av en hund inne i ögats pupill, där man tydligt ser hunden, att det är en hund. Alltså att hunden bildmässigt tittar ut ur ögat.

Idén skulle vara mycket lättare att förverkliga digitalt, eftersom man kan göra i stort sett vad som helst, lika väl som man kan måla en sån bild, men jag ville alltså göra den som fotografi, och jag provade först med hunden, men den blev först för liten, för att den var för långt bort, och när jag tog den närmre blev det bara en stor nos, som skymde resten av hunden. Speglingen i ögat funkar ju som ett vidvinkelobjektiv genom den konvexa formen, mer som den där kameran som tar hela himlen och ser ut som en filmkamera riktad ner mot något som liknar en navkapsel.

Så i stället gjorde jag en stor kopia av hunden som jag ville ha den, ansiktet på hunden, och höll den framför ögat och riktade blixten mot bilden, så att belysningen kom från bilden som speglades in i ögat. Det funkade.

Och så hände det som kanske till en början inte alls var särskilt kul.

Jag använde en mycket kraftig blixt, på mycket nära håll, och det var ett isolationsfel i synkkabeln, så när jag satte upp det för att ta en bild till, brändes blixten av rakt in i mitt öga. På mycket nära håll. Jag blinkade till ett par gånger, och såg inte ett dugg, ingenting alls. Jag var helt blind.

Det här hände under perioden då jag tränade ledarhundar för synskadade. Jag tyckte att det var en märklig ödets ironi att jag själv skulle behöva en, och jag hade en hund hemma som var i stort sett klar, och som jag redan hade testat med förbundna ögon.

Jag blev lite deppig, vilket kanske är lätt att förstå. Efter en kvart eller så, vet inte riktigt, för jag hade ingen klocka som jag kunde läsa av, så tog jag mig i kragen och ringde först sjukvårdsupplysningen för att fråga vad jag borde göra. Damen som tog emot samtalet undrade om hon skulle skicka någon att hjälpa mig, men jag svarade kaxigt att jag nog kunde reda mig till morgondagen när jag skulle till ögonmottagningen.

Sedan selade jag på hunden och gick ut. Jag gick en lång promenad, från Gåshaga där jag bodde, Södra kungsvägen bort till Brevik, och sedan tillbaka en annan väg. Det gick bra. Misan, som min schäfer hette, skötte sig exemplariskt. Av olika skäl kom hon aldrig senare till någon blind förare, men den promenaden vi gjorde den dagen återställde mitt lugn. Jag visste att jag skulle klara mig också med förlorad syn.

Dagen efter tog jag en taxi till Sabbatsberg där ögonakuten låg då. Jag hade då fått tillbaka en del synintryck, men inte tillräckligt för att orientera mig med synen. Jag kunde dock se ljus, det blev som ett violett skimmer. Inne på sjukhuset sa den som satt i receptionen att jag skulle följa den gula linjen. En linje i golvet. Hurdå? Jag såg den inte. Hon ledde mig då bort till hörnet och pekade ut riktningen till väntrummet. Vänligt.

Ögonläkaren kunde inte se något fel med mina ögon, men jag misstänker att det inte syns att man inte kan se. Han sa att man inte får permanent skada av en blixt, men att det händer att man blir temporärt blind, kortare eller lite längre tid, och att det oskadade ögat kan sympatisera, så att man inte ser med det heller. Jag hade ju slagit blixten bara i vänster öga. Och han sade att synen oftast kommer tillbaka, och så fick jag åka hem igen. Åter frågan om jag behövde hjälp. Nej tack, jag klarar mig - jag har en ledarhund hemma…

Det var besvärligt att fixa te, eftersom jag inte visste precis hur mycket vatten jag slog upp, men jag hade en vattenkokare som satt över diskbänken, som hade en kran man tog vattnet ur. När det rann över drog jag åt kranen. Och så tog jag en vända till med hunden.

På eftermiddagen hade hag fått tillbaka lite mer av synen, så att jag kunde se fönstren i lägenheten, och så att jag kunde skönja de vita strecken som begränsade körbanan utanför. Jag gick fortfarande med ledarhund, men jag fick tillbaka lite synintryck successivt.

Morgonen efter var jag fortfarande besvärad av att se dåligt, men jag såg hunden. Jag såg faktiskt allting omkring mig, även om det var i ett violett skimmer. Synen var på väg tillbaka. Förklaringen jag har fått är att det sitter i hjärnan, att det är psykiskt, att man blev så himla rädd, att man tappade synen för att man tror att man blir blind av blixten. Det finns inga registrerade fall av permanent blindhet efter exponering för en stark blixt. Åtminstone sa doktorn så.

Det violetta skimret avtog gradvis, och jag hade fått en återbesökstid efter några dagar. Då såg jag helt bra.

felixhaljeskog
7/8/13, 9:18 PM
#10

Okej då förstår jag! Ja idag går väl nästan vad som helst, men det är nog roligare om man gör på det sättet du gjorde.

Vilken historia! skönt att du fick tillbaka synen (började undra ett tag hur du tar så bra bilder om du skulle vara blind).
Nu lärde jag mig också något nytt när det gäller exponering av blixt, iallafall om man ska lita på vad läkaren sa (men dom brukar ju ha rätt).

Tack för en intressant läsning, ska sätta mig ner sen med hunden och testa lite mer med att fota ögonen på han!

Inkanyezi
7/8/13, 9:30 PM
#11

Det är väl det som gäller när man har en idé om en bild. Man provar, och om det inte går första gången, så provar man igen och använder sin fantasi för att se hur man skulle kunna göra. Men jag tror att den digitala metoden kan vara bättre.

Jag skulle gissa att du blir väldig liten i ögat om du är bara några decimeter längre bort, så att lösningen kanske är att använda lite längre brännvidd, eller kanske vara noga med skärpan och ta på lite längre håll, men delförstora. Att ha mörka kläder och dämpa allt runtomkring, inte vit skjorta (eller reflexvästen jag har när jag cyklar). Svarta vantar, svart skynke, ljuset på rätt ställe. Det blir åtminstone mindre att klona bort om man får spegelbilden mindre och mörkare, och den blir fort mindre i en så starkt buktig yta.

Upp till toppen
Annons: