# lära sig en ny kamera? Author: A.Persson Har en litendum fråga kanske, men med tanke på hur många fotointresserade här är s¨undrar jag: Har ni något tips på hur man lär sig en (ny)systemkamera på bästa sätt? Har blivti ägare till en Sony a230, men har inte haft tid att sätta mig in i den riktigt. Vad tipsar ni mig att göra? Hur har ni själva gjort när ni har köpt nya kameror? Eller det är bara till att fota, fota, fota, fota.... ## Comment 1 Author: DesK Läs bruksanvisningen! ![Glad](http://foto.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") Testa alla inställningar efter det, kolla resultatet! ![Glad](http://foto.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 2 Author: Inkanyezi Det hänger så klart väldigt mycket på vad man har för bakgrund när det gåller foto. Om man har grunder från tidigare, så finns det ju ett bestämt antal saker att leta reda på, som hör till själva kameran, som rör skillnaderna mellan den och vad man har haft förut. Om man å andra sidan är helt novis på fotografering, så blir det en helt annan inlärning, där man också måste lära sig själva begreppen, och då bruksanvisningen säkert kommer att se ganska otydlig ut på många punkter. Så lite beror det på vad du kan om foto, även om tipset att läsa bruksanvisningen så klart håller, eftersom det är nödvändigt för att alls få något hum om vad knapparna på kameran gör när man trycker på dem. När jag tittar i bruksanvisningen till min Panasonic, så är min tanke närmast att det skulle vara helt förödande för inlärningen att börja i den änden. Där finns begrepp som inte alls brukar användas när det gäller bilder, eftersom översättaren inte verkar ha någon aning om vilken terminologi man använder när det gäller foton. Så för den som är alldeles ny med fotografering kanske det är bättre idé att faktiskt gå en kurs, och att kanske läsa sig till en del via nätet och den lektyr som i alla fall finns, och det går säkert att hitta en eller annan bok som också förklarar grundläggande begrepp, så att man kan få lite hum om hur det går till att ta bilder med tekniken vi använder nu. I grunden är det ofta enkelt, man läser bruksanvisningen för att få en idé om hur tillverkaren tänker sig att man ska använda kameran. Alla kameror numera har automatik för precis allting, och det finns ett grönt läge som är alldeles automatiskt. För den som har skaffat en systemkamera framstår det inte som optimalt att vara låst till det gröna läget. Man vill kunna bestämma lite mer själv över grejerna, och då måste man vara klar över vad det är man ska bestämma. Så välkommen i gänget. Om du ställer mer specifika frågor kan det vara lättare att få bra svar, och var inte rädd för att beskriva det du vill fråga om så bra du kan med ord som kanske inte framstår som initierade. Vi har alla varit nybörjare någon gång, och det finns ganska många fler grejer på en modern digital systemkamera än på ett spett. Man får ta sig an uppgiften en bit i taget, och om allting är nytt, så finns det mycket att upptäcka. En fråga som du vill ha svar på kan knappast vara dum, men om du berättar lite mer om dig själv och din kamera och sådant som du undrar över, så kan du säkert få svar på många frågor. ## Comment 3 Author: A.Persson Tack för era svar! Ja, jag är inte helt novis, men inte proffs iheller ![Glad](http://foto.ifokus.se/js/lib/tiny_mce/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad"). Men jag vill lära mig bemästra kameran  så bra jag kan och jag har läst bruksanvisningen och tycker jag  hittar bra i den. Det jag efterlyser är, ska man testa typ att ändra bländare och slutar tid en dag, fotografera manuellt en dag, bara fota svart och vitt en dag, testa olika autofokus ngn dag... Förstår ni hur jag tänker? Tänkte att det kanske inte var helt dumt att testa att göra så. Jag vill ju inte låsa mig vid autoläget, men förstår helt klart att jag bör testa det ändå? ## Comment 4 Author: Inkanyezi Jag tror att man behöver gå igenom på ett teoretiskt plan vad olika inställningar verkligen gör rent tekniskt, om man inte redan vet det. Det finns ett antal inställningar som automatiken gör, och som man kan göra själv. I grunden är det en handfull olika faktorer som påverkar resultatet när man fotograferar. De kan ställas upp rätt enkelt, och var och en av dem kräver lite övning för att man ska förstå dem bättre. Om man inte kan något alls om grunderna i fotografering måste man prova de olika sakerna som man kan göra och se vilket resultat de ger. Jag lägger upp de viktiga parametrarna som en tabell här, utan någon direkt inbördes prioritetsordning: * **Exponeringstiden** bestämmer hur länge kameran tar in ljus för att skapa bilden. Den måste vara kort för att man ska kunna ta på fri hand och för att man ska kunna fånga rörliga objekt med skärpa. När man vill ha rörelseoskärpa väljer man lång tid. \- * **Bländaren** är hålet som släpper in ljus inne i objektivet. När den är större kommer det in mer ljus, och när den är mindre kommer mindre ljus in. Värdena på bländarens öppning är nämnaren i ett bråk, så siffran blir större när bländaren är mindre. \- * **Känsligheten** hos en digitalkamera kan man ställa in, och den mäts i **ISO**. Högre ISO betyder att man kan använda kortare tid eller mindre bländare eller att man klarar att fotografera i svagare ljus. \- \-        De tre faktorerna här ovanför är de som berör exponeringen, \-        dvs. hur ljus eller mörk bilden blir. \- * **Skärpan** ställs in med objektivets avståndsinställning, och moderna kameror gör det automatiskt och mycket fortare och ofta säkrare än man kan göra det själv. Det finns olika metoder för inställningen av skärpan, där man kan välja vilken punkt den ska ställas efter, eller om kameran ska ställa den efter program som tar hänsyn till olika faktorer i motivet, som ansiktsigenkänning eller att fokus ska följa något rörligt objekt som man riktar kameran mot. Man kan också ställa skärpa manuellt på en systemkamera, men hjälpmedlen för manuell inställning är ofta inte bra. \- Skärpan påverkas också av bländare och slutare, så att en mindre bländare ger större skärpedjup, dvs.att både sånt som är nära och långt bort kan vara skarpt samtidigt, eller att man kan ställa en stor bländare som gör att man bara får det som man har ställt in skärpan emot skarpt. \- Slutaren påverkar skärpan så att lång tid ökar risken för skakoskärpa eller att motivet rör sig medan man exponerar, och en kort tid kan frysa rörelse och minskar risken att man skakar kameran för mycket under exponeringen. \- Man kan oftast ta på fri hand med slutartider som är korta, omkring en hundradels sekund eller mindre, men det beror också lite på hur lång brännvidd objektivet har, så att längre telen kräver kortare tid. Det finns också ofta hjälp att få bilden skarp, genom att optiken eller kamerans sensor kan ha stabilisering, som möjliggör lite längre slutartider än om man inte har stabilisering. \- * **Färgen** på ljus kan variera, och det är inte samma färg på glödlampor som på dagsljus, men man kan korrigera kamerans uppfattning om färg genom att justera **vitbalans**. Kameran kan mäta vitbalansen hos en ljuskälla, eller man kan använda någon av de fasta förprogrammerade inställeningarna eller ställa efter färgtemperaturen hos ljuskällan. När man mäter vitbalansen behöver man en referens, som ett gråkort eller liknande med neutral reflektion av alla färger eller ett lock med neutral genomsläpplighet för färger. \- Kameror har också automatisk vitbalans, AWB, men den fungerar sällan helt bra. På många kameror är det bättre att använda något av de fasta lägena. De här fem sakerna som är markerade i punktlistan är de man har att jobba med, och som man behöver lära sig hantera med kameran som man har. Jag har medvetet undvikit det mesta som har med olika objektiv att göra, eftersom det inte berör tekniken för att ta bilder, utan mer handlar om den kreativa biten, hur man komponerar sina bilder, eller vilken slags bilder man ska ta. ## Comment 5 Author: JazzBass Jag tycker det är jätteviktigt att ge sig tid att experimentera fritt med bländare, slutartid, isotal, exponeringskompensation, vitbalans, ljusmätningsmetod, fokuseringsmetod och alla andra viktiga inställningar så man förstår hur de funkar. Prova alla exponeringslägen (M, A, S, P) och kolla vad som passar dig bäst, men tänk på att ett enda läge sällan är optimalt för varje enskild situation. Själv använder jag A och M mest, passar mitt sätt att tänka och fotografera. Det tar lite tid att lära sig använda en systemkamera fullt ut och förstå sig på alla viktiga inställningar, men inlärningsprocessen går snabbare om man tar tid på sig att experimentera friskt, med en sak i taget. Det kallas övning. :-) ## Comment 6 Author: Ketang Du har säkert fått jätte mycket bra tips och råd. Men när jag köpte min första systemkamera hade jag INGEN som helst erfarenhet av att ställa in olika saker osv. Jag hade en gammal kompakt kamera som jag i princip bara tryckte av på ;-) I början körde jag mycket på det automatiska läget, men det blev snabbt tråkigt. Så jag började prova mig fram och tog nog flera bilder varje dag. Jag har aldrig läst en instruktionsbok i hela mitt liv! Nu har jag min andra systemkamera och jag tycker att jag har lärt mig otroligt mycket på att prova mig fram själv. Personligen så tycker jag att det är lättare att både förstå och komma ihåg när man gör saker praktiskt. Läsa är inte min grej;-) ## Comment 7 Author: JazzBass Ketang #4 - visst ligger det mycket i det du säger, mitt främsta råd i #3 var ju också att experimentera fritt med alla inställningar. Men det är ingen orsak att inte läsa bruksanvisningen. Det finns mycket inställningar som man kanske aldrig ens upptäcker om man inte läser bruksanvisningen, och det finns mycket information i dem om fotografering rent generellt också. Men nu till en sak jag inte tror står i bruksanvisningen: För att lära sig manuell fotografering (M-läget) och förstå sig på hur de automatiska exponeringslägena funkar tycker jag det är väldigt viktigt att lära sig följande skala: ...1 - 1,4 - 2 - 2,8 - 4 - 5,6 - 8 - 11 - 16 - 22 - 32 - 45... Det här är bländarskalan. Ett hopp från ett tal till nästa till höger sänker ljusinsläppet med hälften (ett steg), och förlänger skärpedjupet med hälften. (Två steg till höger fördubblar skärpedjupet). Förlusten i ljusmängd som man släpper in i kameran måste man kompensera för med antingen längre slutartid (ett steg = dubbelt längre), högre isotal (ett steg = dubbelt högre), eller en kombination av båda, om man vill ha en lika ljus bild i båda fallen. Jag skriver detta då det är vanligt att man justerar bländaren (och slutartiden också) i tredjedelssteg, och som ny kameraanvändare är det kanske inte så uppenbart att tre snäpp på bländaren motsvarar ett helt steg. Jag minns att det tog ett tag för mig innan jag förstod mig på bländaren i kameran och kunde använda M-läget effektivt. M-läget är inte på något vis "bättre" än de övriga lägena, men ibland är det väldigt användbart, t.ex. på konserter där ljusmätningen ofta blir lurad av de höga kontrasterna. A-läget använder jag själv mest. ## Comment 8 Author: Inkanyezi Det finns en liten grunka också, som inte är så lätt att förstå utan att åtminstone fundera över vad den kan göra, och det är kompensation. Men kompensation tog jag inte upp i listan i #4. Kompensationen är den lilla finess som gör att man kan använda automatiken men ändå ha fullständig manuell kontroll. Automatiken jobbar med kamerans inbyggda ljusmätare, men den kan ju inte veta om mitt motiv ska vara ljust eller mörkt; den strävar efter att ge alla motiv ungefär samma genomsnittliga ljushet, som ligger någonstans mittemellan. Vilket automatiskt läge man än använder utom Auto på grönt, kan man kompensera för motivets ljushet. De flesta av lägena **PASM** är inte manuella, utan automatiska; bara läget **M** är helt manuellt. P. A och S är automatiska på lite olika sätt. Men när man kompenserar kan man få samma resultat som när man tar med helt manuell inställning men ändå ha hjälp av automatiken, så att man egentligen bara behöver fundera över hur ljus eller mörk bilden ska bli. Läget P är det mest automatiska, eftersom det ställer både bländare och slutare efter hur mycket ljus som kommer in. Slutare och bländare ställs efter ett program, därav P. Man kan också avvika från programmets värden utan att ändra exponeringen, så att man inom möjliga värden kan styra slutartid eller bländare, eller snarare både ock, så att när man använder kontrollen ökar bländaren samtidigt som slutaren minskar eller vice versa. Läget som är enklast att komma underfund med, och ofta enklast att använda, särskilt när man vill kompensera för motivets ljushet är A. När man använder läget A, som är automatiskt, så ställer kameran in slutartiden efter ljusmätaren. Med kompensation kan man bestämma om man vill ha bilden ljusare eller mörkare, och man har koll på slutaren eftersom kameran också visar vilken slutartid den väljer. Om man vill att slutartiden ska bli kortare, kan man justera det med samma exponering, genom att ändra känsligheten, ISO. När man använder läget A, så har man alltså lika full manuell kontroll som när man kör på läget M, men kameran ser till att bilden blir rätt exponerad, bara man ser till att ställa in lagom mycket kompensation åt rätt håll om motivet ska visas ljusare eller mörkare. Det är skälet till att väldigt många av oss nästan alltid använder läget A. Vi får samma resultat som när vi använder helt manuell kontroll, men med mycket mindre besvär. När man använder läget A, behöver man ha alla tre bollarna i luften, slutare, bländare och känslighet, men man behöver inte skruva på mer än en av dem åt gången. Man väljer alltså först bländare, oftast med tanke på skärpedjupet, och sedan tittar man efter om slutartiden är rimlig för att till exempel ta på fri hand eller ta ett rörligt motiv. Om man vill ha kortare tid, så höjer man ISO. Man kompenserar också om motivets ljushet avviker från medelljust, så att till exempel snömotiv får ett steg plus eller en mörk häst får ett steg minus. När man kompenserar med minus blir tiden kortare, så man kanske inte behöver höja ISO. Och omvänt, när man kompenserar med plus, så blir tiden längre, men oftast är det så ljust att det inte spelar någon roll för ISO och bländare. Man lär sig med tiden vilken bländaröppning som man tycker funkar bäst för olika motiv. Det som kan vara knepigt är att man hela tiden har tre bollar i luften. Man måste bestämma alla tre faktorerna, och de är avhängiga av varann. Om man inte har det i blodet sedan tidigare måste man lära sig det för att behärska tekniken. Att erfarna fotografer ofta hellre använder A än P och S, beror på att det alltid går att hitta en slutartid som passar till en viss bländaröppning, och därför är det enklare att först bestämma hur stor öppning man vill ha och sedan justera ISO om tiden inte blir vad man tycker att man behöver. Det blir då egentligen bara en kontroll att krana på utöver kompensationen, som man bara använder för att justera ljusheten i bilden efter motivet. Man ställer alltså bländare för skärpan man vill ha, och ställer ISO för att få slutartiden som man behöver för att endera slippa rörelseoskärpa, eller i något fall för att få rörelseoskärpa. Och också när man tar med helt manuell kontroll, kan man använda kamerans ljusmätare för att få rätt exponering. Den justerar man till mittläget med hjälp av de tre kontrollerna, slutare, bländare och ISO. Om man vill ha ljusare justerar man inte till nolläget utan till plus, och om man vill ha mörkare så justerar man den till minus. Men när man tar manuellt är det vettigt att prova regeln ["Sunny 16",](http://foto.ifokus.se/articles/4d71367ab9cb46222d04e1f6-exponera-ratt-sunny-16#threadlist-state) för att få hum om vilka slutartider och bländare som är rimligt att räkna med i olika ljusförhållanden i dagsljus.