# Dynamiskt omfång Author: Robert Vad menas med ett dynamiskt omfång? ## Comment 1 Author: Robert [Rätt svar!](http://www.fotoord.se/modules/dictionary/detail.php?id=16 "http://www.fotoord.se/modules/dictionary/detail.php?id=16") Vad är omfånget på en digital kamera? Hälsningar Robert ## Comment 2 Author: Robert De som har varit med på FotoiFokus ett tag verkar ha klart för sig vad Dynamiska omfånget är för något. Hälsningar Robert ## Comment 3 Author: Niklas #1: Varierar det dynamiska omfånget mycket med olika digitalkameror? Vänliga hälsningar Niklas ## Comment 4 Author: Niklas Jag fick svar påmin fråga i ordboken. Svaret är ja. :-) Var kan man se vilket omfång ens egen kamera har? Vänliga hälsningar Niklas ## Comment 5 Author: Robert #3, jag skulle faktiskt inte tro det. Jag har läst från olika källor att det dynamiska omfånget för en digital kamera motsvarar dia-film, dvs rätt tajt, c:a 5 stop/bländarsteg. #4, du kan ju själv testa, mät ljuset exempelvis mot en himmel, sedan mot exempelvis under ett träd där det finns skugga, din kamera kan aldrig registrera båda partierna. Hälsningar Robert ## Comment 6 Author: Niklas #5 Det står i länken ovan att det finns professionella digitala systemkameror som klarar mer än tio exponeringssteg. Det är ett ganska stort spann. Därför vore det intressant att veta var på skalan kameran ligger. Vänliga hälsningar Niklas ## Comment 7 Author: Robert Svartvit film klarar av 7 steg och det är max vad en film klarar av.  Hälsningar Robert ## Comment 8 Author: Robert Det som ligger utanför vad kameran klarar av blir antingen helt svart eller helt vitt. Lättaste sättet att checka att man har fått med allt är att kolla in histogrammet på kamerans lcd-skärm, klipper det inte på någon sida så har man fått med allt. Men är histogrammet draget åt en dera sida så har man delar i bild som är helt vitt (höger) eller helt svart (vänster). Hälsningar Robert ## Comment 9 Author: Inkanyezi Jag lyfter upp den här gamla tråden från Roberts tid och dammar av den. Det dynamiska omfånget kan man ha ganska mycket idéer om, men först när man utvärderar det på något sätt kommer man att få ett gångbart svar. Det säger egentligen väldigt lite att jämföra med en diafilm, men ändå är det dynamiska omfånget en av de viktigaste parametrarna att ta hänsyn till när vi tar fotografier. Nästan alla digitalkameror kan återge ungefär 8 stegs dynamik när man spar bilden som jpeg. Eftersom ett papper inte har så stort omfång, så pressas det ihop lite grann till de cirka 6 steg som kan visas på papperet, från helt svart till den vita pappersbasen. Men ibland händer det ju att vårt motiv har ett större omfång, vilket vi kan se om vi provar som Robert föreslår, att rikta ljusmätaren mot himlen och sedan mot skuggan under ett träd. Det kan skilja på kanske tretton bländarsteg, och det kan ingen digitalkamera klara med bara en exponering. Där får man ta till trick, som HDR-teknik, där man kombinerar flera olika exponeringar och sedan bearbetar tonomfånget för att pressa in det på de futtiga sex stegen som kan återges på papper. Tekniken att komprimera tonomfånget är inte ny. Målare har använt den i sekler, främst mästare som _Jan van Eyck_ och _Rembrandt_, även om det finns många fler. Ett av de mest kända exemplen på en stil som mycket nära liknar ett HDR-foto är [Jan van Eycks bild av Giovanni Arnolfini och hans fru](http://www.nationalgallery.org.uk/paintings/jan-van-eyck-the-arnolfini-portrait). Van Eyck har mycket detaljerat, och med mästerligt utnyttjande av sitt mediums dynamik återgett scenen, vars tonomfång är mycket större än vad en kamera skulle kunna avbilda i en enda tagning. Det är alltså vad HDR-foto strävar mot, att åstadkomma en tonåtergivning som inte ser konstig ut, trots att det dynamiska omfånget är mycket stort. Och här är jag tillbaka vid en av frågorna som har dykt upp i tråden: Hur stort dynamiskt omfång har en digitalkamera? Digitalchipet har i regel lite större omfång än de cirka åtta steg som jpeg-bilden återger; i regel handlar det om ungefär tio steg. Det behövs, för att man ska kunna ställa in vitbalans, eftersom olika sorters ljus kan kräva att man förskjuter de tre färgerna i chipet i förhållande till varandra. Bättre chip kan ha ett dynamiskt omfång på något mer än tolv steg, men där verkar gränsen gå med dagens teknik; försöker man gå längre blir det för mycket brus i de mörkare delarna av bilden. Billigare kameror kan inte sträcka ut dynamiken över tolv steg, eftersom deras omvandling till digital bild inte har fler än tolv bitar. Det finns några kameror som har sexton bitars A/D, och där är de digitala möjligheterna större, men gränsen sätts ändå av bruset. De bästa chipen idag har lite drygt tolv stegs dynamik, medan de flesta har omkring tio steg. När man ska ta en HDR-bild är det bra att ha koll på dynamiken, för att göra jobbet snabbare och lättare. Ofta säger bruksanvisningen till programmet att man ska ta tre bilder med två stegs skillnad i exponering. Då måste datorn ladda in tre bilder för att lägga ihop, men med två stegs skillnad är det ju bara fyra steg mellan den ljusaste och den mörkaste, och om en jpeg har åtta steg, så är det ju fortfarande fyra stegs överlappning mellan den mörkaste och den ljusaste. Mittenbilden, den "rätt" exponerade, för inte till någonting, utan den tar bara upp minne och processorkraft och gör att det tar längre tid att bearbeta bilden. Om man ska täcka ett större omfång behöver man inte väldigt många bilder. Två exponeringar täcker tolv steg och tre exponertingar täcker sexton steg. Mer behöver man aldrig, även om den verkliga världen innehåller ungefär 23 steg från "helt svart" till solskivan. Men mer intressant är kanske vad man kan få ut från en råfil, RAW. Eftersom de bästa chipen har tolv stegs dynamik, kan man göra HDR-bilder också med bara en enda tagning om man har en sån kamera. Vissa har kallat det "fusk-HDR", men det är inte fusk alls. Man framkallar alltså en bild som är exponerad för att inte blockera högdagrarna, så att man också får med skuggpartierna och bearbetar dess toner, tonseparerar (tone mapping) på samma sätt som andra HDR-bilder, och kan på så sätt ta HDR med bara en tagning. Kameror som har tolv stegs dynamik är exempelvis Pentax K-x, Nikon D5000 och D90, liksom alla hel- och mellanformatskameror. En del kameror har elva stegs omfång, och andra kameror har mindre  omfång, men man kan ändå i regel få ut tio steg när man utgår ifrån RAW. Och det viktiga med det dynamiska omfånget är, att det är helt avgörande för bildkvalitén när motivets dynamiska omfång är stort. Det dynamiska omfånget är vad som gör att man kan få vacker rendering av toner i bilden, och det är till stor del vad fotografi går ut på. Vi vill kunna få lika fina toner som Jan van Eyck en gång målade. ## Comment 10 Author: pellepiano Dynamiskt omfång är väl hur många nivåer mellan svart och vitt, inte hur ljust det vita kan vara eller hur mörkt det svarta kan vara, för det är väl kontrastförhållanden? Och handlar väl mer om vilket medium man betraktar bilden i/på. ## Comment 11 Author: Inkanyezi Jo, det är komplext och kanske inte så lätt att visualisera. Vi hanterar ju två skilda dynamiska omfång, dels motivets, som kan vara flera tusen gånger, dels mediet där vi betraktar bilden, som har betydligt mindre omfång, omkring trettio gånger. Chipets dynamiska omfång gäller motivets omfång; betraktningsmediet får vi hantera med hjälp av kurvor och tonkontroll med diverse knep för att få in omfånget. Vare sig vi gör bilder på papper eller tittar på dem på skärm, så har de mindre omfång än vad vi ser ute i naturen. En väldigt stor del av tekniken när vi gör bilder handlar om hur vi kan tränga ihop det stora dynamiska omfånget i vårt motiv i ett mycket mindre dynamiskt omfång för att kunna betrakta det. Det enklaste är inbyggt i alla kameror, den S-formade kontrastkurvan, som planar ut både i det mörkaste och i det ljusaste. Sedan finns mer eller mindre sofistikerade metoder att tänja än mer på möjligheterna, de enklaste är vidare bearbetning av tonkurvan, och de mer komplicerade är tekniken som man använder vid HDR-fotografi. Ansel Adams beskrev i boken _The Luminous Landscape_ hur han hanterade motivets dynamiska omfång genom att exponera efter skuggorna och framkalla efter högdagrarna. Våra digitala chip kan man inte hantera på samma sätt, men tekniken kan anpassas så att man utnyttjar hela chipets omfång, genom att man exponerar efter högdagrarna, som man placerar i den zon där man vill ha dem. Gränserna är lite olika för hur långt man kan pressa de olika medierna. Svartvit film klarar upp till 13 steg, men fångar man ett så stort dynamiskt omfång får man ta till selektiva metoder i kopieringen för att bilden inte ska bli onjutbart mjuk. Samma gäller så klart när vi tar bilderna med digitalteknik. Om vi bara använder kurvorna för att få in tolv stegs dynamik på de sex som skärmen eller papperet kan visa, så blir bilden lätt alldeles för kontrastlös. Det är då vi tar till "tone mapping" för att bibehålla lokal kontrast men sänka den globala, vilket ger det resultat som Jan van Eyck behärskade så väl.