# Zone-System Author: Robert När du fotograferar tänker du på Ansel Adams zonesystem när du exponerar dina bilder? Jag har börjat tillämpa metoden och systemet är väldigt tillämpart vid svåra ljusförhållanden. Vad har du för erfarenheter. Hälsningar Robert ## Comment 1 Author: Fotord Inga! Kan du förklara på ett enkelt sätt så till och med jag förstår så hade jag varit väldigt tacksam. zonsystemet har dykt upp några gånger i min fotovärld som en slags vålnad lite då och då men jag har aldrig lagt någon vikt vid det. Om det finns något att vinna även om man är digital så kanske man borde anamma det och växa som amatörfotograf. ## Comment 2 Author: BMJ Zonsystemet går knappt att förklara kort. Det är ett sätt att maximalt utnyttja filmen och fotopapprets egenskaper. Genom en väl vald exopneringstid och en filmframkallning som är anpassad till exponerningstiden får du dett tonomfång du vill ha på den färdiga bilden. Jag provade på den metoden för många år sedan. Det var mycket tester och ett hårt jobb innan man kom fram till något bra resultat. För min del var det alldeles för mycket teknik. Det spontana i fotograferandet försvann. Resultatet av zonsystemet blir dock mycket bra. Titta på Ansel Adams bilder de är helt fantastiska. Jag hiitade en introduktion till zonsystemet [här](http://photography.cicada.com/zs/intro/ "http://photography.cicada.com/zs/intro/ ") . Jag har svårt att tänka mig att zonsystemet är använbart vid digitalfotografering, men möjligheten finns kanske. /Benny ## Comment 3 Author: Fotord Tack BMJ. Det var kanske därför jag ignorerat det tidigare... ## Comment 4 Author: Robert Zonsystemet går mycket väl att tillämpa i den digitala världen. Systemet bygger på reflekterat ljus. Antag att du läser av solbelyst snö med din kamera. Din kamera kommer att läsa av det som 18% grå, vilket är zon 5. Men enligt systemet ligger solbelyst snö i zon 8, dvs 3 zoner över. Har du den informationen så vet du också att du ska överexponera med 3 stop. Vid framkallning av dina RAW-bilder så går det att tillämpa samma system. Hälsningar Robert ## Comment 5 Author: BMJ #4. Att kamerans ljusmätare är inställd på 18% reflektion är inget som egentligen hör ihop med zonsystemet. Zonsystemet är inte enbart ett sätt att mäta ljuset och kontrasten utan det kopplas till filmframkallningen för att nå önskat resultat. Man exponerar och  framkallar filmen på olika sätt för att kontrollera processen och ge det tonomfång man vill ha på den slutliga bilden. Man kan väl kalla ditt sätt att dela tonskalan i zoner för ett zonsystem men det är bara en del av Ansela Adams zonsystem. Jag förmodar zonerna i ditt exempel är samma som bländarsteg. Att solbelyst snö ligger 3 bländarsteg, 8x så mycket ljus, över normalvärdet 18% reflektion. Jag skulle i så fall hellre kalla det för bländarsteg eftersom det, tillsammans med tiden, är det vanliga sättet beskriva ljusinflödet i kameran. ## Comment 6 Author: Fotord Här finns det kanske lite trix man kan ta till sig dock... Jag vet sedan tidigare att man skall kompensera när man fotograferar snö men har kört det lite "på känn" hittills. Jag skall alltså spotmäta mot snön och sedan kompensera tre steg, alternativt (på ett foto med mycket snö) använda matrismätning och exponeringskompensera +3? Finns det andra situationer man kan utnyttja liknande riktvärden? (under förutsättning att jag förstått detta rätt) ## Comment 7 Author: Robert Ansel Adams kategoriserade olika objekt i en 9 gradig gråskala. Nu går det givetvis alldeles utmärkt att använda en gråskala även man fotograferar i svartvitt. Ljusmätning är densamma för färg och svartvitt. 0 är absolut vitt till 9 som är absolut svart, (0 till 255 i ett histogram), medelvärdet är 18% grått, värde 5 i en gråskala (128). När du mäter det reflekterade ljuset från solbelyst snö så läser din kamera av att den är 18% grå. Din kamera vet faktiskt inte att du har riktat kameran mot snön, såvida du inte har någon modell från framtiden som kan se det du riktar kameran mot. Har du klart för dig att i vilken zon snön ligger i så kan du kompensera med rätt värde. Solbelyst snö ligger i Ansel Adams skala i zon 9, ett snäpp till utöver det jag nämnde här ovan. I gårdagens vetenskapliga undersökning var det bättre att placera snön i zon 8. Zon 8 ligger 3 snäpp över zon 5, då vet jag att jag kan överexponera snön med 3 stopp på min bländare för att få den rätt exponerad. Jag hade tänkt att skriva mer om det här. Varför det tidigare har varit svårt att applicera Ansel Adams teknik till en 35 mm systemkamera är att filmen kunde inte framkallas individuellt ruta för ruta. Ansel använde en kamera (fullformat) där varje exponerad film kunde framkallas var för sig. Hans systemteori använder man både i framkallning och i exponering. Nu funderar jag bara på hur man kan dela in gråskalan i ett histogram. 3 zoner har jag ju klara 0/128/255, men var ligger värdena för de övriga zonerna? Det är något som jag självklart kan dela in med kalkylering, men jag tänkte om det fanns "färdiga" värden. Nu gick min fråga i #0, mer ut i att diskutera om min teori är rätt eller fel och inte i om tekniken användes av dig idag. Hälsningar Robert ## Comment 8 Author: Inkanyezi Jag lyfter upp den här tråden som har vilat ett tag. Lite saknar jag Robert ibland, och den här tråden är faktiskt ett av hans bästa bidrat i Foto i Fokus. Jag hoppas att snart kunna göra en vettig presentation av ett zonsystem som ska vara lätt att tillämpa med digitalkamera. Många av våra kameror har ju spotmätare, vilket möjliggör mätning av ganska väl definierade områden i motivet. Tråden sneade till lite med det där om 18% och olika framkallning, men analogin när vi fotograferar digitalt är ju framkallningen av råfilen till något bildformat, och det gäller väl främst att veta vilket omfång vårt medium har, vilket säger oss hur många zoner vi har tillgängliga. För digitalfotografen handlar det kanske främst om att inte fräta ur de högdagrar där vi fortfarande vill ha teckning. Som exempel kan man nämna snö, eller en himmel, endera molntäckt med varierande täthet, eller en vanlig blå himmel med lätta moln. Verktygen vi har, förutom kameran och ljusmätaren, är kurvverktygen i RAW-konverteraren och i bildbehandlingen, vilka svarar mot framkallningen för film och pappersvalet vid kopieringen. Exponeringsomfånget hos det digitala mediet är lite större än för de flesta diafilmer, men mindre än för de svartvita filmer som Ansel Adams jobbade med. Jag tror att Roberts förslag med att lägga den vita snön tre steg ifrån zon V, alltså uppe i zon VIII, kan vara för högt, men man får prova sig fram till vad som är rätt. Dett beror på hur mycket textur man vill ha i snön och hur viktigt det eventuellt är med teckning i mörkare delar av motivet. Man har lite mer att jobba med när man utgår ifrån en råfil (RAW) än när man har spart i jpeg, där i det senare fallet redan kurvor har tillämpats på ett standardsätt i kamerans firmware. Men själva grunden är tämligen enkel. Man ställer in sin kamera på spotmätning, och så ställer man en plus-faktor på kompenseringen, efter den zon där man vill placera högdagrarna. Så riktar man mätpunkten mot det i motivet som ska vara nästan vitt i bilden och låser exponeringen. Vilken plusfaktor man ska ställa in beror på hur stort omfång man kan hantera, och i vilken zon man vill placera det ljusa som man mäter. Om det ska in i zon VII ställer man kompensering till +2. I praktiska situationer kan det vara en enkel arbetsmetod för att få ett bra resultat, och om man behöver kunna ställa in kompensering ända upp till tre steg, så måste den möjligheten också finnas i kameran. Dessvärre går det inte på alla kameror. Lösningen blir så klart att man kan göra precis samma operation manuellt, och att det inte alls är svårt. Man riktar då mätfläcken mot det ljusaste där man vill ha teckning, och så läser man av mätaren och öppnar upp så många steg som man avser att avvika från zon V. Om mätaren visar exempelvis 1/250 f22, så ställer man in bländare 8 för att exponera tre steg mer. Och jag kämpar vidare för att kunna åstadkomme en introduktion till [zonsystemet](http://en.wikipedia.org/wiki/Zone_system) som ska kunna användas också av dem som ännu inte riktigt förstår vad det handlar om och vilken nytta man kan ha av att kunna det. För den som är nyfiken och vill fördjupa sig redan nu är det [förenklade zonsystemet](http://www.normankoren.com/zonesystem.html) som Norman Koren presenterar en bra utgångspunkt. ## Comment 9 Author: Inkanyezi Och jag fortsätter min lilla monolog här och hoppas att jag inte virrar till det för mycket och gör alltför många stavfel för ordpoliserna... Idén med zonsystemet är att man ska kunna visualisera bilden innan man tar den, och bestämma hur stor ljushet i den färdiga bilden som toner man mäter i motivet ska få. Ansel Adams utvecklade det för svartvit film först, men det funkar med alla slags medier som används för att fotografera, också färgfilm, diafilm och våra elektroniska bildchip. Det som skiljer de olika medierna är omfånget som de kan registrera, där svartvit negativfilm har störst omfång. Det stora tonomfånget hos den svartvita filmen kunde utnyttjas för att tänja ut det motivomfång som man kan fånga, men varken diafilm eller digitala sensorer har lika stort omfång. Digitala sensorer klipper högdagrar abrupt och producerar brus i de mörkaste områdena. Där den svartvita filmen kunde framkallas efter högdagrarna när man exponerade efter de mörkaste partierna, måste man med det digitala mediet exponera efter högdagrarna och låta skuggpartierna hamna där de hamnar. När man använder zonsystemet mäter man alltså motivområden som man väljer ut, och de områdena placerar man i zoner i den färdiga bilden. Man har alltså delat upp motivets ljushet i zoner och man delar på samma sätt upp tonerna i bilden i samma zoner. Innan man kan behärska tekniken måste man ta reda på hur många zoner som kan utnyttjas i kameran som man har. Och en viktig zon är den där man fortfarande har teckning i mycket ljusa partier. Kamerans ljusmätare är normalt kalibrerad efter zon V i zonsystemet, och med svartvit film normalt framkallad kunde man använda zoner upp till zon VIII och få med detaljer. Den digitala sensorn orkar kanske inte ända dit, min gissning är att man ska sikta på zon VII, vilket i praktiken innebär att man ställer kamerans kompensering på +2 eller kanske något högre och siktar med spotmätningen på det som är allra ljusast i motivet, men där man fortfarande vill kunna se struktur. Man siktar alltså på det ljusa med kompensation och låser exponeringen. Sedan ställer man skärpan genom att trycka ner till hälften och komponerar bilden och trycker av. Man spar bilden i RAW, för att kunna göra så mycket korrigeringar som möjligt. Om man har gjort rätt ska de ljusaste partierna i bilden ha god teckning, så att man kan se struktur där, och de mörkare delarna hamnar där de hamnar. Om det är för hög kontrast i motivet kan det inte hjälpas på annat sätt än att ta med HDR-teknik, men normal eller liten kontrast kan alltid hanteras i RAW-konverteringen. Men grunden i det hela är att man måste ta reda på hur stort omfång man kan hantera med den aktuella kameran; om man kan använda zon VIII, eller om man måste gå lägre för att inte högdagrarna ska klippas. Mer om det senare. Den bifogade bilden är en schematisk bild av tonerna, som de kan återges på skärmen eller en bild. Adams' elfte zon, X, var papperets vita, och zon 0 helt svart. Zon V är den medelgrå som ljusmätaren är kalibrerad för. Man använde de nio tonerna I till IX praktiskt, men med digitalkameran kanske man inte kan använda fullt lika många. Jag återkommer med hur man kan kalibrera sin mätning med kameran. ![](http://www.ifokus.se/ShowUserFile.aspx?BinaryId=2a806036-fd99-4ce6-b29d-ae4a8515b287) ## Comment 10 Author: Martin Det här låter som en bit över min nivå - men samtidigt mycket intressant. Kommer att följa tråden framöver och hoppas kunna lära mig något. ## Comment 11 Author: Inkanyezi Allt nytt och annorlunda är lite knepigt i början, men så småningom blir det enklare, eftersom själva tillämpningen oftast inte är svår med digitalkameror. Alla fotografer som lyckas med exponeringen gång på gång har någon idé om hur det ska funka, och vägen dit är lite olika. Det är också lite olika vilka instrument man har att arbeta med. På en del kameror är det mycket lätt, med rätt hjälpmedel. Canons kompakter, när man kompletterar dem med [CHDK](http://chdk.wikia.com/wiki/CHDK), kan visa histogram i realtid, och man kan också komplettera histogrammet med högdagervarning. De verktygen är utmärkt hjälp för att förenkla användningen av zonsystemet med digitalkamera. När man har CHDK laddat i en PowerShot, kan man få ett histogram som tydligt visar om exponeringen "slår i taket", genom att man får en liten röd pil till höger när det finns urfrätta partier i bilden. Dessutom kan man ställa in något som kallas Zebra Mode, som tydligt visar i bilden vilket parti som ligger för högt för att det ska kunna ha någon teckning. Gränsen för zebravisning kan man själv ställa in, så att varningen kan visas redan vid 252 eller 253 om det för den aktuelle fotografen funkar bättre än 254. Det är alltså vettigt att använda CHDK även om man inte spar i råformat. Enda nackdelen är att kameran drar lite mer ström. De flesta systemkamerorna har inte realtidshistogram, så där får man i regel titta på en bild man har tagit innan man får histogram och högdagervarning. Men det är sedan samma sak; när man har högdagervarning får man minska exponeringen, tills högdagervarningen visas bara i de partier som man vill låta komma upp till den alllra ljusaste vita. Man behöver alltså inte bolla med alla zonerna hela tiden; det räcker i regel att hålla reda på den för digitalkameran viktiga högdagerzonen. Om man har ställt in exponeringen så att högdagerzonen är OK, så kan man nästan alltid låta allt annat hamna där det hamnar och korrigera med kurvor när man redigerar bilden. I knepigare fall, där omfånget är för stort för att komma med helt, kan det vara lämpligt att göra gafflade exponeringar, så att man har en bild där man kan offra högdagrarna om det behövs för att viktiga delar av bilden ska bli bra. ## Comment 12 Author: Inkanyezi Jag håller på och jobbar med en artikel om zonsystemet, som jag hoppas ska kunna bli tillräckligt lättbegriplig för att fler ska kunna lära sig tekniken. Jag inser att det inte är alldeles enkelt, och att man kanske till en början inte förstår meningen med det hela. När Ansel Adams gjorde sitt zonsystem var det för att få bättre kontroll över den fotografiska processen, från att man ser motivet och bestämmer sig för att ta en bild, till den färdiga bilden. Det är ett par saker som man verkligen måste förstå för att kunna tillgodogöra sig det han arbetade fram, och den som jag ser som kanske viktigast att ta in, är att det vi gör är en bild, det är inte verkligheten. Vi kan aldrig få en fotografisk bild att återge precis det som vi ser, och innan vi förstår det är det mycket svårt att visualisera, att föreställa sig, hur man kan gestalta det man ser på en fotografisk bild. Vi måste lära känna svagheterna och styrkorna i metoden som vi använder för att skapa bilder, på liknande sätt som den som målar måste lära sig sin teknik. Enklast är att utgå från den färdiga bilden, och då kan vi börja med att titta på andras bilder som vi tycker är bra. I det här fallet kan vi i viss mån bortse från själva motivet, kompositionen och andra saker hos bilden som gör den bildmässig utöver det rent tekniska. En perfekt bild ska **i regel** ha toner över hela det register som kan återges, från det djupaste svarta, till det klaraste vita. Om det inte finns djupaste svärta någonstans i en bild, så är den ljusare än den borde vara i sin mörkaste del, _såvitt man inte strävar efter att återge motivet i "high key", med stor ljushet och utan mörka toner_. På samma sätt är det med det ljusaste i bilden. Om det inte når upp till papperets vita när man gör en kopia, så är den "grådassig" och skulle behöva mindre exponering av kopian eller hårdare papper. Och det gäller svartvitt, för färg kan man tänka en aning annorlunda, men grundidén håller ändå; man strävar alltid efter att utnyttja tonomfånget nos presentationsmediet i största möjliga mån. Det gäller vare sig vi visar det på en skärm eller gör en bild på papper. Zonsystemet för svartvit film, där man exponerar efter de mörkaste partierna där man vill se detaljer eller struktur, och sedan framkallar efter de ljusaste delarna där man likaledes vill se detaljer, är ett sätt att få negativet att kunna kopieras på papper med hela papperets tonomfång, från det djupaste svarta till det vitaste vita. Färg är lite annorlunda, även om principen fortfarande kan användas. Ett mycket ljust objekt, kan ju fortfarande ha färg, och därför kan högdagrar inte alltid exponeras lika kraftigt när man tar i färg. Omfånget hos medier som ger positiva bilder tillåter inte heller att man tar ut färginformation där tätheten är låg. Därför måste diafilm eller digitalfoto exponeras så att man har kvar tillräckligt mycket information i de ljusaste partierna där man fortfarande vill ha teckning, och det inkluderar färginformation. Jag lägger in en bild här, som lite grann demonstrerar det; den har mycket information i det som är ljusast i huvudmotivet, och det måste hamna närmre mitten av tonskalan för att färginformation inte ska förloras. Man kan se det om man tittar på histogrammen för de olika färgerna, där den blå bara finns med i liten grad, dvs ligger långt till vänster i histogrammet, med en spik i det allra ljusaste. Det finns lite himmel som lyser igenom lövverken i bakgrunden, och där har jag låtit det bli helt urfrätt, eftersom ingen intressant bildinformation finns där. Men det huvudsakligen gula lövverket och det gula ljuset som silar igenom trädkronorna får färga trädstammarna, så som jag uppfattar det här motivet. Helt klart är det som alltid en subjektiv tolkning; vi kan aldrig återge det som det verkligen är. Det här är en bild där man klarar sig utmärkt utan zonsystemet; om man bara knäpper rakt av med automatiken blir resultatet ändå hyggligt, bara man inte låter kameran ställa automatisk vitbalans, vilket är förödande för ett motiv med en så dominerande färg som det här. Automatisk vitbalans skulle rendera det alldeles för blått, genom att lyfta det blåa till en nivå där det inte kan korrigeras om man inte har råfilen. När man tittar på histogrammen och när man ser motivet, kan det vara bra att hålla i minnet att gult inte finns i den digitala processen, det är en blandning av rött och grönt. Den tredje färgen är blå, och en dominant gul som här kommer att visa avsaknad av blå (histogram med toppen till vänster), medan rött och grönt har "balanserade" histogram. ## Comment 13 Author: Inkanyezi För den som har fotograferat med film tidigare och lärt sig zonsystemet på det gamla sättet finns en ny sak i digitalteknien som man måste lära sig. Den som inte har använt film måste naturligtvis också förstå det, men för en äldre fotograf är det något som ska läras om, gammal kunskap som inte stämmer längre och som behöver revideras. Det har att göra med sensorns sätt att registrera ljus, vilket skiljer sig totalt från hur en fotografisk film återger olika ljushet i motivet. Sensorn räknar fotoner; den har ett helt linjärt svar på ljuset som faller in emot den, och det innebär att man alltid har betydligt färre bitar som registrerar data i motivets mörkare delar. Det är redovisat av Bruce Fraser i ett [vitpapper som kan hämtas hos Adobe](www.adobe.com/digitalimag/pdfs/linear_gamma.pdf). Det praktiska resultatet är att för att ha så mycket bildinformation som möjligt att jobba med och för att minska brus och artifakter i motivets mörka delar, ska man hålla exponeringen så långt mot det ljusaste som möjligt utan att klippa viktiga delar av det ljusaste. Gisle Hannemyr har gjort en ordrik sammanfattning av tekniken i "[Exposing for the highlights](http://dpanswers.com/tech_zonesystem.html)". Båda de här dokumenten är på engelska. Det handlar alltså om att hitta en teknik där man kan få högdagrarna att så långt som möjligt närma sig gränsen för vad sensorn kan registrera innan den helt fräter ut dem i vitt, för att mellantonerna ska ha tillräckligt spelrum för att återges bra, och för att man inte ska få för mycket brus i de mörka partierna. För att nå det resultatet måste man ta reda på mediets gränser och kalibrera sin ljusmätning, så att man kan hitta punkten där man inte fräter ut högdagrarna men inte heller offrar alltför mycket av skuggpartierna. Och precis som när man jobbade med film, måste man testa sitt medium och ta reda på var gränserna ligger. Vi kan kanske inte tänja på omfånget som man kunde med filmen, men vi kan utnyttja det bättre om vi känner dess gränser. ## Comment 14 Author: Inkanyezi När man går vidare för att pröva gränserna och kalibrera sin utrustning är det bra att från början ha ett par begrepp klara för sig. De handlar om ISO, slutartid och bländare. Man behöver inte djupdyka i formler, utan man måste bara känna till hur de samverkar och vad de olika stegen innebär. Vi uttrycker nästan alltid till en skillnad i exponering som en skillnad i _bländarsteg_, vare sig den skillnaden görs med bländaröppningen eller slutartiden. Ett bländarsteg innebär en fördubbling eller halvering av ljusinsläppet. Om man öppnar bländaren från 11 till 8 så släpper man in dubbelt så mycket ljus. Eller om man öppnar från 5,6 till 4. Ett sånt steg på skalan är alltid en fördubbling. Omvänt är det en halvering. Minskar jag bländaren från 11 till 16 så släpper jag in hälften så mycket ljus. Det kan kännas lite bakvänt i början att man minskar med ett högre tal, men det handlar om att man minskar hålet som släpper in ljus. Så om vi ökar tiden från 1/250 till 1/125 sä har vi ökat exponeringen ett bländarsteg, eller kortare uttryckt, ett steg. Och nu ska vi ta reda på hur stort omfång i sådana steg som vår sensor har, så att vi kan utnyttja dess omfång på bästa möjliga sätt. Ansel Adams' nio zoner var vad man utnyttjade i den svartvita processen, och varje zon var vid normal framkallning ett steg, dvs en fördubbling eller halvering av ljuset mellan två zoner. Nio zoner var då praktiskt användbara med svartvit film. Vi kommer troligen att finna färre användbara zoner med digitalkameran, kanske åtta, sju eller sex. ## Comment 15 Author: Inkanyezi Nu kommer vi in på _sensitometri._ Vi ska undersöka känsligheten hos vår sensor och kalibrera ljusmätningen efter den. Det har ingen betydelse alls om mätaren är kalibrerad efter 12% eller 18%, för vårt syfte med den här mätningen är bara att jämföra vår egen mätning med sensorns respons för ljuset. Vi vill finna det mörkaste som kan återges med struktur och det ljusaste som kan återges med struktur, för att känna till gränserna för vad vi kan återge i ljushet. Det är nödvändigt att veta hur brett omfång sensorn har, och det är nödvändigt att veta precis var gränsen går för att den fortfarande ska kunna visa struktur i motivet. När vi exponerar mer än den högsta exponering som återger struktur blir det helt utfrätt, och när vi exponerar mindre än den minsta exponering som återger struktur återstår bara brus (på bilden ska det helst vara helt svart). För undersökningen behöver vi en jämnt belyst yta med struktur. Färgen bör helst vara neutral, men det spelar ingen roll om ytan är vit eller någon nyans av grå. Det enda som intresserar oss vid den här mätningen är var gränserna går för att strukturen i materialet ska återges. Därför väljer vi ett föremål med struktur för provet, till exempel en handduk. Det är viktigt att indexera exponeringarna som man gör och ange hur många steg man har avvikit från "normal" exponering (som ska ge medelgrått resultat). Jag gör det genom att nåla upp en lapp med antalet steg i hörnet av handduken, och för de låga värdena sätter jag en liten spotbelysning på lappen, så att det även när handduken är svart på bilden ska gå att läsa hur den är exponerad. På så sätt behöver jag inte föra bok på något annat sätt än vad som framgår av bilderna. Första gången som man gör den här serien exponeringar kan det vara lämpligt att tänka sig att det finns elva zoner, även om vi är ganska säkra på att det kommer att bli färre. Vi ska alltså göra elva exponeringar av den jämnt belysta handduken, och jag väljer att börja med zon 0 som ska ha minus fem hela steg jämfört med vad mätaren visar. Sedan, med en bild i taget jobbar jag mig upp till zon X, som ska ha fem hela steg _över_ vad ljusmätaren visar. Om allt stämmer ska bilden i zon 0 vara helt svart (sånär som på hörnet med lappen), och zon X ska vara helt utfrätt vit. Det gäller sedan att bland de här bilderna hitta den första i vardera änden som åteger något av strukturen i handduken. De två bilderna ger oss en grov bild av kamerans exponeringsomfång. Vi kan fintona det med ett prov till, där vi justerar i tredjedels steg omkring de tidigare värdena för den mörkaste och den ljusaste zonen som återgav struktur, och på så sätt kan vi få ett exakt värde för vad kameran klarar av att återge i tonomfång. Om man spar i både jpeg och RAW när man gör det här, så kommer råfilerna att ge mer data än jpeg-filerna, och man får ett lite större omfång, lite mer åt vardera änden ifrån sina råfiler. Det kan vara bra att känna till gränserna för båda. Om man kan passa in sitt motiv så att det ryms i omfånget för jpeg, och om man också kan ställa in vitbalansen rätt, kan man med hjälp av att man känner till gränserna för jpeg-bilden åstadkomma perfekt exponerade bilder som innehåller hela tonskalan. Om motivet inte ryms i en jpeg, kan man tänja gränserna lite med RAW. Om det ändå inte ryms, så måste man bestämma sig för vad man ska offra, och ofta är det bäst att offra i skuggpartierna, men för vissa bilder kan det vara bättre att offra högdagrar som inte innehåller intressant bildinformation. Den här mätningen är specifik för varje kamera, om man ska vara noga, kanske den ska göras för varje ISO-inställning, men för tillfället hoppar jag över det. Syftet med mätningen är att få grepp om vilket tonomfång min kamera har, så att jag exempelvis kan använda spotmätning och kompensering för att snabbt få rätt exponering. ## Comment 16 Author: Inkanyezi Själva provet går till så att man ser till att belysa föremålet som man provar med så jämnt man kan, och så spotmäter man på mitten. Då får man ett värde som man kan använda som utgångspunkt för de elva exponeringarna. När jag använder bländare 8 och ISO 100 och belyser med lampor brukar jag komma till 1/20 sekund. Om man gissar att kamerans mätare ska vara kalibrerad för zon V, så betyder det att man ska börja serien fem steg därifrån och ändra ett bländarsteg för varje bild i serien tills man har elva bilder, där idealiskt sett den som är exponerad för zon 0 ska vara helt svart, och den som är exponerad för zon X ska vara helt vit. Zon I ska vara mycket mörkt grå, och zon IX ska vara ljust ljust grå. Så blir det naturligtvis inte. De tre kameror som jag har använt och testat med har alla haft svag teckning på bilden som är exponerad efter zon 0. Ingen av dem har visat någon teckning på zon VIII, så de tre översta zonerna, VIII, IX och X har varit blanka. Två slutsatser kan jag dra: 1. Jag har åtta användbara zoner, 0 till VII 2. Mätarens kalibrering lägger inte zon V i mitten Om man fritt kunde kalibrera om mätaren skulle man lätt kunna placera zon V i mitten, men det går inte att ställa om ljusmätaren, och det är enkelt att jobba med zonsystemet när man känner till var gränsen går. Jag kan alltså varken med Canon EOS 10 D eller Panasonic Lumix G1 eller Canon PowerShot G7 använda zon VIII eller däröver för högdagrar. För den solbelysta snön kan jag inte kompensera med mer än +2 för att kunna behålla någon struktur. Kompensering med +3 leder alltså till att området jag mäter kommer att bli helt urfrätt på bilden. Min exponeringsserie för samma bländarvärde ser alltså ut så här: 1. zon 0,  1/640 sek, svag teckning på gränsen, struktur syns 2. zon I,   1/320 sek, tydlig teckning i tyget 3. zon II,  1/160 sek 4. zon III, 1/80 sek 5. zon IV, 1/40 sek, bilden nära mitten på gråskalan 6. zon V,  1/20 sek, vad mätaren visar, bilden ljusare än medelgrå 7. zon VI, 1/10 sek 8. zon VII, 1/5 sek, sista bilden som visar teckning i tyget 9. zon VIII, 0.4 sek, bilden helt utbränd 10. zon IX,   0,8 sek, helt utbränd 11. zon X,    1,6 sek, helt utbränd Naturligtvis kunde det vara intressant att se vad som händer om man exponerar för zonen minus ett (-I) på 1/1280 sekund, eftersom min bild för zon 0 inte var alldeles svart. Min bedömning är att jag inte behöver göra det för att kunna använda resultaten jag har fått rent praktiskt. Det syns på bilden för zon 0 att man inte kan komma längre, den ligger på gränsen, för den är brusig. Om jag exponerar mindre kommer det att bli för mycket brus. Jag har alltså åtta användbara zoner, och den medelgrå 18% reflektion som ofta nämns ligger mellan zon III och zon IV. I stället för att göra krångliga omräkningar för att kalla den punkten i gråskalan zon V, bestämmer jag mig för att mitt zonsystem går mellan zonerna -I till VIII, med användbara zoner från 0 till VII. Om jag vill placera någonting i mitten, det som Ansel Adams kallade zon V, så ska det ligga mellan zon III och IV. Egentligen var det tur att jag inte kom högre än zon VII, för kompenseringen på min Canon PowerShot G7 kan inte ställas till mer än två steg över. Praktiskt kan jag alltså ställa kompenseringen på +2 i alla kamerorna och mäta det ljusaste där jag vill ha teckning och låta alla andra zoner hamna där de hamnar, och jag kommer att få exponeringar som har teckning ända upp i det ljusaste ljusa. Om omfånget är för stort, kommer jag i så fall att tappa i de djupaste skuggorna. Med det jag vet om olika motiv, kan jag nu använda spotmätningen och få det resultat jag förväntar mig. Snö i sol kan jag alltså mäta direkt med +2, ska jag ta en vit katt, hund eller kanin, så kompenserar jag +1, och ska jag ta en svart hund, så kompenserar jag med något mer än -2, eftersom min mittzon ligger vid kompensering på något mer än -1. När jag gör så, så kommer vita djur att bli vita med teckning i pälsen och svarta djur blir svarta, också med teckning i pälsen. Det gäller så klart när jag använder spotmätning och mäter på djurets päls. ## Comment 17 Author: Inkanyezi Och åter till vad som händer om jag försöker utöka zonerna ner i det mörkaste. Om jag tar med 1/1280 eller kortare tid, så blir det änså inte helt svart i den mörkaste zonen. Det hänger ihop med det digitala mediets svar på ljus, dess linjära karakteristik, och det visar oss varför bruset alltid blir starkare när vi ökar ISO. I själva verket kan vi inte ändra känsligheten för svagt ljus på chipet. Det vi ändrar är förstärkningen. Den där mörkaste bilden hade brus. Om vi förskjuter hela schemat till ISO 200, kommer bruset vi ser där att flytta upp en zon. Strängt taget finns ljusintryck nästan hur långt ner i exponering vi går, men till sist kommer det knappt att synas över bruset. Gränsen för ett chips känslighet bestäms av bruströskeln. Varje zon, om vi räknar från den ljusaste och bakåt, tar hälften av de bilddata som finns tillgängliga. Det betyder att om zon VII är den sista användbara zonen, så ligger hälften av alla data där (före kurvjustering), och i zon VI ligger en fjärdedel, hälften av återstoden. Zon V har då en åttondel av alla bilddata, zon IV en sextondel, zon III får 1/32, zon II får 1/64 och zon I får 1/128 och 1/256 av alla de möjliga data som fångas ligger i zon 0. Ju längre ner vi kommer, ju mer gör sig bruset gällande, och ökning av ISO ökar bruset lika mycket som bilddata i det lägre registret, medan det så att såga petar de ljusare delarna över kanten, över gränsen för vad som kan digitaliseras. Det är lätt att förstå, att lägsta ISO möjliggör högst bildkvalité, och att extrem höjning av ISO ökar bruset och flyttar det högre upp mot de ljusare zonerna. Och den där zonen som är allra mörkast i min serie, den kan aldrig bli helt svart, och om man försöker öka ISO för mycket kommer den bara att innehålla brus och ingen användbar bildinformation alls. Bruce Fraser beskriver bildchipets linjära karakteristik och fördelningen av tonerna i sitt [vitpapper som finns att hämta hos Adobe](http://www.adobe.com/digitalimag/pdfs/linear_gamma.pdf). Och det är upp till oss när vi fotograferar, att göra det bästa av de åtta zoner vi har när vi tar våra bilder. I de många fall är det så enkelt som att välja ut det som ska vara allra ljusast i bilden och placera det i zon VII, så kommer alla andra bitar att hamna på plats av sig själva. ## Comment 18 Author: Inkanyezi Jag antar att den som har tillräckligt intresse och som har orkat igenom allt det här, också klarar att göra kalibreringen för sin kamera och förstå vad systemet är och vad det är till för. Alla framgångsrika fotografer har på något sätt förstått själva grunden för zonsystemet, även om det inte praktiseras på samma sätt. Det handlar om att kunna utnyttja mediets uttrycksmedel optimalt, att kunna få ut det mesta ur sitt presentationsmedium, skärm eller papper, så att bilden får ett tonomfång som täcker vad mediet kan återge, men utan att man förlorar mer detaljer än nödvändigt. För tillämpningen tänker man i svartvitt, men det funkar lika bra för färg. Det är efter att man har kalibrerat sin exponering, dvs lärt sig hur spotmätaren kan användas för att få med mesta möjliga tonomfång i bilden, som man får störst nytta av systemet, först då vet man var gränserna går för mediets återgivning. Förutom att undersöka kamerans omfång, måste man också kalibrera sin bildskärm och sitt system för utskrift. Där ingår hanteringen av råfilskonvertering och bildbehandling med kurvor och korrektion av färgbalans. Zonsystemet löser inte alla problem, men det är en stadig grund att stå på för att få kontroll över sin exponering, och en nödvändig del av arbetsflödet för att göra fotografier på optimalt sätt. I slutändan förenklar man arbetsrutinen, så att man till exempel bara använder matrismätning för det mesta, kompletterat med varning för högdagrar, men kontrollerar högdagrarna ibland med spotmätning. Det underlättar om kameran har högdagervarning i realtid och om man lätt kan ställa om mellan olika metoder att mäta ljuset. Man kan också konsekvent gå in för att mäta motivets ljusaste del och exponera efter den, och särskilt vid landskap använda HDR-teknik för att utöka omfånget när det behövs. När man har lärt sig zonsystemet får man bättre kontroll också över HDR-tekniken, eftersom man slipper ta onödigt många exponeringar; det behövs sällan fler än två. ## Comment 19 Author: Martin Det här var för min del väldigt mycket nytt och ganska tung teori. Får Men mycket intressant. Skall läsa igenom det igen och sen blir det väl ut och testa :o) ## Comment 20 Author: Inkanyezi Det är lite olika hur man upplever att man kan använda de mörkaste zonerna, man kanske ska begränsa sig till sju zoner, från I till VII, och om mätaren är lika inställd på kameran man har som på de tre som jag har provat betyder det en ganska enkel process vid mätningen. Om zonerna I till VII är de användbara, så flyttar mitten ner till zon IV, och man kan punktmäta för zon VII, och det torde gälla många kameror med spotmätning. Den svåra biten, innan man har fått upp snitsen, är kanske just visualiseringen, att bedöma vad som är den ljusaste tonen i motivet som man vill ska återges med god teckning. Det kompliceras lite av att det är färg, men man har i alla fall en punkt att utgå ifrån. Jag skulle ändå råda till att undersöka kamerans omfång på sättet som jag har beskrivit här ovan, eftersom det kan finnas olikheter hos kameror och ljusmätare, så att skalan kanske förskjuts åt ena eller andra hållet. Och man behöver inte använda spotmätningen för alla motiv; för många motiv kan histogrammet, tillsammans med högdagervarning, vara smidigare. Man måste då vara klar över att det inte är verkligheten vi ska skildra i sin helhet, utan vi ska skapa en bild, och den kommer alltid att ha svagheter jämfört med verkligheten. När omfånget inte räcker till, när högdagervarningen visar att någonting kommer att frätas ur, så handlar det om omdöme. Ibland får man helt enkelt låta det ljusaste lösas upp i intet, när kanske det mörkare i bilden är viktigare att få med. Så det som äldre fotografer måste lära om är satsen "exponera för skuggorna och framkalla för högdagrarna", till digitalfotografens "exponera för högdagrarna och plocka fram så mycket skuggor som är rimligt med kurvor i bildbehandlingen". ## Comment 21 Author: HellviHumle Tack för en rad intressanta inlägg. Mycket lärdom på en gång. Jag har själv hållit på med svart-vitt för en massa år sedan och nu börjat med digitalt sedan i mars. Och visst är det en helt annan sak. Ska försöka köra ett gäng kalibreringsbilder närmaste tiden. "exponera för högdagrarna och plocka fram så mycket skuggor som är rimligt med kurvor i bildbehandlingen" låter som en bra tumregel. Ska försöka få in den i bakhuvudet. HH ## Comment 22 Author: [Borttaget] Tänk bara på att om du exponerar för högdager och drar fram detaljerna i bildbehandlingsprogram så förlorar du alltid lite detaljer i dom mörka partierna och bruset kan också öka. Det bästa är att bestämma från början om det är högdagrarna eller dom mörka partierna som du vill framhäva. Exponera sedan efter det. Du har naturligtvis lite att spela på med kurvor i bildbehandlingen men när du gör det så försämras kvaliten lite på bilden. ## Comment 23 Author: Inkanyezi #22 Jag håller på och läser igenom den här nu för att publicera den först på min blogg, och sedan möjligen lägga det som artikel. Det slår mig att du kanske tänker fel när du säger som du gör i första stycket i inlägg #22. Vi drar alltså inte ner högdagrarna här, utan när vi exponerar för högdagrarna kompenserar vi dem med åtminstone +2. Det är alltså en exponering som ligger mycket nära vad man får om man använder mätare för infallande ljus. I själva verket kan det röra sig om en kraftigare exponering än om man gör en matrismätning, och vi tappar alltså inte alls i skuggorna; det handlar om att mäta högdagrarna och lägga dem i zon VII och sedan låta resten falla där det faller, vilket i regel ger bra resultat. Om man har väldigt lite såna högdagrar är det risk att de blir överexponerade om man gör matrismätning, och om en stor del av bilden är ljus, t.ex. snömotiv, blir bilden underexponerad med matrismätning och ännu mer av de mörka partierna förloras i brus. Det är alltså ett lite annat sätt att tänka vid exponeringsmätningen. Att exponera för högdagrarna betyder inte att rikta en vanlig ljusmätare eller kamerans spotmätning mot högdager och låsa exponeringen vid 0 där, utan att man riktar den mot det ljusa och kompenserar med så mycket plus (+) som man har kommit fram till vid kalibreringen. På ett Phase One bakstycke är det +3 upp till ISO 1600 och minskar ungefär ett halvt steg till ISO 6400 om man slår ihop pixlarna fyra och fyra. För de flesta av våra mindre sensorer handlar det om +2 upp till ISO 800 för systemkameror och upp till ISO 400 för kompakter. Hur mycket dynamik man kan få med beror i stort sett på pixlarnas storlek. Så man måste alltså bestämma sig för vad som är viktigt att få fram i bilden, och om de djupare skuggorna är viktiga också, måste man ta till HDR-teknik om man inte ska tappa högdagrarna i helt utfrätt. Sedan kan man ju rent praktiskt tillämpa det här mycket enklare, genom att använda matrismätningen och kompensationen och helt enkelt chimpa bilden med högdagervarning. Då ser man om det som har tappats i högdagrarna kräver att man tar om med kompensation, eller om man kan öka exponeringen för att få med mer i skuggorna. Ett par provexponeringar visar hur man ska ställa kompensationen för det aktuella motivet.