Annons:
Etiketterfotoskolaartiklar
Läst 27817 ggr
Inkanyezi
2/28/14, 1:03 AM

Rätt exponering

Den här artikeln handlar om exponering, hur man får sin kamera att exponera rätt. Den är värd att läsa även för den som har en kompaktkamera, också av enklare modell. I nästan alla kameror kan man styra exponeringen, så att bilden blir som man vill ha den.

Vad betyder exponering?


Ordet kommer från latinet och betyder helt enkelt belysning. Det handlar om hur mycket ljus man släpper in till sin sensor när man tar bilden, eller till filmen om man fotograferar med film. Det finns två medel i kameran som påverkar exponeringen, slutaren, som bestämmer hur lång tid vi belyser det ljuskänsliga materialet, och bländaren, som bestämmer hur fort ljuset ska komma in.
För att man ska kunna släppa in lagom mycket ljus för att få en rätt exponerad bild, har kameran en ljusmätare som är kopplad till slutare och bländare. Med hjälp av ljusmätaren kan dessa styras, endera helt automatiskt, eller med någon slags hjälp från fotografen.
Ljusmätarens visning och kamerans automatik missuppfattas ofta av nybörjare som att de ger ”rätt” exponering, och ofta är både reklam för kameror och bruksanvisningarna missvisande om hur väl kameran förmår exponera. Reklamen innehåller överord, och bruksanvisningen luras ofta ganska rejält, genom att påstå att medlen som kameran har vid automatik skulle ge perfekt exponering i olika situationer.
Visst kan kameran ibland exponera perfekt alldeles själv, men väldigt ofta gör den inte det. Bilder blir för mörka eller för ljusa, och ibland blir färgerna helt åt skogen. Här ska jag inte gå in på färgerna, men jag ska visa hur man gör för att få bilderna lagom ljusa när kameran inte klarar att exponera rätt.

Kameran är inte intelligent

I bruksanvisningen till den första digitala systemkameran jag köpte stod att den hade ”intelligent exponering”. Den påstods också ha intelligent ISO, inställning av den virtuella känsligheten. Det är naturligtvis bara prat, det finns ingen kamera som är intelligent, åtminstone inte än på ett bra tag. Kameran är en förprogrammerad dator för att göra bilder, där användaren kan ställa in ett fåtal parametrar till kamerans inbyggda program, för att styra bland annat exponeringen.

Kompensation

När kameran gör bilden för ljus eller för mörk, kan man använda kompensation för att ändra exponeringen, så att bilden blir lagom ljus. Exponeringskompensation finns inte bara i avancerade kameror, utan det finns också i nästan alla kompaktkameror. Det är ofta en knapp för att ställa in kompensationen, men i kameror som har färre knappar kan den vara gömd i menyerna.

Kompensationen har ofta en symbol som är lika på alla kameror, det är ett kvadratiskt fält som är delat diagonalt i två fält, svart på den ena sidan och vitt på den andra, och med tecknen minus respektive plus i de två fälten. En del mer avancerade kameror har inte någon knapp eller symbol, utan man når kompensationen direkt med en ratt. Men alla avancerade kameror har funktionen.

Varför ska man kompensera?

Jag har nog redan antytt det. Man ska kompensera för att kameran ibland underexponerar, så att bilden blir för mörk, eller överexponerar så att den blir för ljus. Det beror på att kameran inte är intelligent, och att den inte kan veta vad vi riktar den emot. Ljusmätaren är inställd för att se allt som är framför den som ”medelgrått”. Om vi riktar kameran mot ett snöfält i solsken, så blir det underexponerat och grådaskigt, eftersom kameran vill ha det medelgrått. Riktar vi den mot ett strandmotiv händer samma sak. Den vita sanden blir mörk och skuggorna blir helt svarta. 
Om man å andra sidan vill ta ett motiv som är huvudsakligen mörkt, som en häst med mörkt hårlag mot en bakgrund av granar, som ju är ganska mörka, så blir den överexponerad, eftersom kameran inte vet att bilden borde bli mörk. Den ”medelgrå” mätningen gör att kameran släpper in mer ljus än den ska.
Och de här problemen löser man ganska enkelt med kompensation.
Man använder alltså inte plus- och minusknappen för att överexponera eller underexponera, som en del tror, utan man använder den för att exponera rätt, när kameran annars exponerar fel.

Hur exponerar kameran när man inte kompenserar?

Svart, grå och vit bakgrund

Jag skaffade tre kartongbakgrunder, en svart, en grå och en vit, för att visa hur ljusmätaren i kameran fungerar.

Bilderna jag har lagt upp är jpeg direkt ur kameran som bara är krympta och har fått grundskärpa pålagd. Jag har inte gjort någon ytterligare bearbetning, som kurvor eller svart- och vitpunkt. Bilderna är som de kommer ur kameran.

På bilden där alla tre bakgrunderna finns med är genomsnittet ungefär medelgrått, och det betyder att det stämmer med kamerans ljusmätare. Bilden blir "rätt" exponerad, men den kan behöva justeras med svart- och vitpunkt för att få rätt kontrast.

Svart bakgrund

Svart bakgrund utan kompensering

Nästa bild har jag tagit med den svarta bakgrunden utan att kompensera. Det är vad kameran gör om jag inte ställer in den för att göra bakgrunden svart. Kameran ser den som medelgrå, och gör den medelgrå, vilket får till följd att den lilla statyn har blivit alldeles för ljus. Den kan förbättras genom att justera svartpunkten, men om det hade varit mer kontrast, hade det ljusaste blivit helt urfrätt. Jag har tagit i mitt rumsljus, som är ganska mjukt. 

Grå bakgrund

Grå bakgrund

Den tredje bilden är tagen med den grå bakgrunden, och kameran har mycket riktigt exponerat den som medelgrå, vilket betyder "rätt" exponering. Den lilla statyetten har blivit rätt exponerad, så att dess färger och toner kommer fram och skuggorna är lagom mörka. Bilden innehåller användbara data över hela ytan. Den grå bakgrunden har fått nästan samma ton som den svarta ovanför, och den lilla statyetten har exponerats ungefär likadant som i den första bilden. .

Vit bakgrund

Vit bakgrund utan kompensering

Den fjärde bilden har vit bakgrund, men jag har inte kompenserat, och den är ganska mörk. Den kanske kan ljusas upp i efterbehandlingen, men det blir till priset av att man får mer brus, eftersom man måste lyfta de mörka partierna så att de hamnar mer mitt i tonskalan. Jag tycker att den ser ganska underexponerad ut. Det här är resultatet man får när man vill fotografera någon i ett snölandskap. 

Den vita bakgrunden har blivit ungefär lika grå som de övriga i serien. 

Och hur exponerar kameran när man kompenserar?

Svart bakgrund kompenserad -1

Svart bakgrund 

Jag har tagit ytterligare två bilder, en där bakgrunden är svart, och där jag har kompenserat med minus för att få den mörkare än medelgrå. Jag kompenserade med minus ett, men man kan få prova sig fram och titta på histogrammet för att se om exponeringen är rimlig. I den kompenserade bilden finns användbara data över hela ytan. 

Vit bakgrund

Vit bakgrund kompenserad +1

Och sist den vita bakgrunden, där jag har kompenserat med plus ett för att den ska bli ljusare än medelgrå. Också här har bilden blivit bättre av kompensationen, men man kan behöva lägga på lite mer kompensation. Man får prova sig fram till vad som är bra. För snömotiv kan det behövas ända upp till en och två tredjedels steg. 

Olika mätsystem

Alla bilderna här ovan har tagits med kamerans automatik ställd på A och centrumvägd mätning, som är den mest förutsägbara. Kameran har också något som kallas flerfältsmätning eller evaluerande mätning, men det är mycket svårt att gissa sig till hur den kommer att verka. Det är olika på olika kameror. På en del kameror är det helt enkelt att hela ytan används, men på exempelvis min kamera mäter den ansikten som den känner igen, och det kan bli lite vad som helst. 

Ett tredje sätt är punktmätning och det är mycket användbart om man förstår grunderna i Zonsystemet. Då mäter man olika delar av motivet för att göra sig en uppfattning om tonomfånget, och placerar de viktiga tonerna i zoner som man bestämmer själv. Ett enkelt sätt att tillämpa det är att mäta ljusaste högdagern där man vill ha teckning och kompensera +2. Det brukar alltid fungera.

Hjälpmedlen i kameran för att se att man har exponerat rätt är histogram och varning för högdager eller igensotade skuggor. Alla kameror har inte de här hjälpmedlen, men de finns på de flesta systemkameror. En del har inte markering av igensotade skuggor, men histogram och högdagervarning finns alltid. 

Histogrammet är väldigt ofta missförstått, så jag ska göra en artikel om hur man kan läsa histogrammet också för att ha nytta av det.

Annons:
Inkanyezi
2/28/14, 3:11 PM
#1

Någon kanske undrar varför jag inte har nämnt ISO mer än i förbifarten, och varför jag inte nämner kontrollen "exponering", som kan finnas i råfilsomvandlaren. Det är mycket enkelt, för ingen av dem har med exponering att göra, inte ett smack.

När man blandar ihop de tre variablerna blir det förvirrande, och jag tycker att det är bättre att hålla isär den virtuella känsligheten från de två övriga, eftersom det är lättare att hålla två bollar i luften än tre. Tids nog lär man sig hantera den tredje, och de enklaste kompaktkamerorna har inte ens någon inställning av ISO. Därför bortser jag från ISO i genomgången av exponeringen.

Exponering är det som sker i kameran, när man trycker på knappen, och det kan inte ändras efteråt med någon mjukvara. Exponeringen är mängden ljus vi har släppt in till sensorn, men vi brukar hoppa över det när vi talar om exponering, och vi brukar bara nämna vilken slutartid och bländaröppning som vi har använt.

Så vad gör ISO? Påverkar det inte exponeringen?

Inställningen ISO gör bilden ljusare när vi ökar värdet. ISO ökar sensorns förstärkning, så att alla mörka toner flyttar upp lite grann i tonskalan. De ljusaste kan då petas över kanten och bli helt urfrätta, men de allra mörkaste kommer upp mot mellanton och mellantonerna hamnar i den ljusaste delen av tonskalan. Om vi ökar ISO väldigt mycket, kan det bli nästan bara brus i det allra mörkaste av bilden.

I det mörkaste som sensorn förmår registrera är bruset mer synligt, och därför får man en brusigare bild när man höjer ISO. Man minskar också sensorns dynamiska omfång, och eftersom allting blir ljusare, måste man minska exponeringen jämfört med lägre ISO, för att bilden inte ska bli för ljus. Man höjer oftast ISO för att kunna minska exponeringen, ofta när man vill kunna använda kortare slutartid.

Att dra på "exponering" i mjukvaran gör någonting liknande. Det är nästan samma sak som att ändra ISO, bara att man gör det digitalt. Om man har en bild exponerad med ISO 200, men exponeringen man gav den skulle ha varit rätt för ISO 1600, kan man mycket lätt ändra ISO i bildbehandlingen. Det är bara att krumma kurvan uppåt lite grann, och ofta kan man dra vitpunkten åt vänster, så blir det samma bild som om man hade ställt kameran på ISO 1600, åtminstone när man jobbar från råfilen. Man ändrar alltså ISO, men man ändrar inte exponeringen med det reglaget.

JazzBass
2/28/14, 3:37 PM
#2

Bra artikel!

Undrade precis det som du misstänker i inlägg #1, men jag resonerade likadant om det som du beskriver.

En sak vill jag lyfta fram som en fjärde "parameter": Det befintliga ljuset, eller egentligen den befintliga ljusmängden. Det är kanske en självklarhet, men många verkar inte tänka på ljuset som en mängdenhet, troligtvis på grund av att ögonen är så bra på att anpassa sig till olika ljusförhållanden. Vi ser skillnad på dag och natt förstås, men skillnaden i ljusmängd mellan en solig dag och en mulen dag uppfattar vi inte som alls så stor som den är. Den kan vara uppemot tre bländarsteg, men vi tycker inte det är 8 gånger ljusare eftersom våra ögons bländare, pupillerna, anpassar sig så bra. Att det för det mesta är ännu mycket mörkare inomhus än utomhus reagerar vi inte heller jättekraftigt på förutom då vi flyttar oss mellan olika ljusa ställen. Det är egentligen först när man börjat fotografera och börjar förstå sig på exponeringsparametrarna som man börjar skönja hur stor skillnaden i ljushet faktiskt är mellan olika miljöer.

Finns det lite ljus tillhands måste man exponera kraftigt för att få rättexponerade bilder, och vice versa.

Medarbetare på foto, sång och matlust iFokus

[norrpojk65]
3/1/14, 6:04 PM
#3

Mycket Bra inlägg.

Lägger detta i minnet för framtiden.

leemland
3/2/14, 3:34 PM
#4

Denna bokmärker vi 🙂

/ J 
"So complicated, Look how we all make it, Filled with so much hatred, Such a tired game"         Sajtvärd för aupair.ifokus.se/    &  bakverk.ifokus.se/

JazzBass
3/5/14, 3:42 PM
#5

På tal om exponeringskompensation så är det just det jag saknar mest i kameran i min iPhone (4S). Jag brukar lösa det genom att rikta kameran mot nåt ljusare än det jag tänkt fota och låsa exponeringen, om jag vill få samma effekt som att kompensera mot minus, och vice versa. Det är dock inte optimalt så hoppas de tar med den här funktionen i framtida uppdateringar av kameran i telefonen. Finns ju tydligen inte ens andra appar att styra kameran med, som har exponeringskompensation. I alla fall har inte jag hittat nån sån.

Medarbetare på foto, sång och matlust iFokus

Martin
3/5/14, 8:29 PM
#6

Du har Procam där man kan ställa Vitbalans och exponering, dock inte helt säker på att den funkar till 4s (jag har 5s).

Annars kör jag rätt ofta på samma sätt som dig, riktar och riktar om.

mvh Martin

Annons:
JazzBass
3/5/14, 8:53 PM
#7

#6 - Tack! Får kolla upp den. :-)

Medarbetare på foto, sång och matlust iFokus

MonisN
3/6/14, 1:09 PM
#8

Bra artikel! Extra plus för bild"bevis"!

Den som ställer många frågor ökar mångas visdom!

Medarbetare på foto.ifokus.


Inkanyezi
4/20/14, 6:48 AM
#9

Ljusmätaren är färgblind.

Jag fyller på den här tråden lite grann med en sak som jag inte har nämnt tidigare, och som kanske för väldigt många är överkurs. Men för den som sysslar seriöst med digitalfoto är det en sak som man inte bör gå förbi, och det hänger ihop med färgen. Ofta när man tar motiv med väldigt starkt mättad färg tappar man detaljer och struktur i den starka färgen. Exempelvis ett fält med vallmo kan ha den lysande röda som vi uppfattar när vi tittar på ett sådant fält, men när vi tittar närmare så kan det se ut som om blommorna är oskarpa, eller att färgen är ”platt”. Det röda saknar nyanser, och om vi tittar på histogrammet, så finns en rejäl topp i det röda, allra längst ut till höger. Rött har frätts ut, utan att de andra två färgerna finns i någon nämnvärd grad.

Ljusmätaren är färgblind, alla färger ser den lika, men hur kan det bli så här? Googla gärna på ”vallmo” så kommer du att se att det är som jag säger. De flesta bilder på vallmo som man hittar saknar nyanser i vallmons röda kronblad.

Den färgblinda mätaren visar rätt när den får lika mycket av alla färger, så att alla toner av grått, från svart till vitt, kommer att registreras rätt vid mätningen. Men vårt digitalchip, det som tar bilden, har tre olika sorters ljusbrunnar, känsliga för varsin färg. En mättad färg innebär att de två andra färgerna saknas. Filtren framför ljusbrunnarna är blått, grönt och rött. Om det bara finns rött, men blått och grönt saknas, så kommer ljusmätaren att se bara en tredjedel av det ljus som strålas ut av det röda, eftersom den också får två delar svart, det som i en neutral ton skulle ha innehållit blått och grönt.

Mättat rött innehåller två delar svart

Ljusmätaren är alltså färgblind, men sensorn är det inte. Ljusmätaren förväntar sig ”grått”, dvs en blandning av de tre färgerna, och många motiv har tillräckligt balanserad blandning av färgerna, men om det finns mättade färger, särskilt sådana som är rent mättade grundfärger av sensorns tre, så saknas balansen och mätaren kommer att visa fel. Mättat rött är en del ljus och två delar svart, och då visar mätaren för lite, ungefär ett och ett halvt bländarsteg.

Följden av att mätaren visar ett för lågt värde är att man överexponerar det röda, så att det tappar alla nyanser och detaljer och blir helt urfrätt – inte vitt, eftersom blått och grönt saknas, men rött utan nyanser, och vallmon blir bara en röd blaffa.

När man har lärt sig hantera zonerna för ljushet som beskrivs i zonsystemet, och vill placera den röda vallmon i den högsta zonen med spotmätning, men enbart för röd färg, måste man ta hänsyn till att de två andra färgerna saknas. En vit yta som ska ligga allra högst i tonskalan kanske ska exponeras med kompensation +2, men här har vi en röd yta, med två delar svart, för blått och grönt. Den får inte pluskompenseras så mycket, utan kanske bara ska ha +0,3 för att nå zon VIII till IX för enbart rött.

Inkanyezi
4/21/14, 5:14 PM
#10
Dags att slänga in handduken?

Jag lägger in ett litet tips till, som är ganska praktiskt när man tar bilder i studio, både när man ska ta föremål och när man tar människor eller djur. Det är till hjälp när man sätter ljus, för att man inte ska behöva besvära sin modell med det allra mest grundläggande, att se till att exponeringen stämmer när man börjar. Tillbehöret till den här regndansen är en vanlig enkel vit frottéhandduk, och när man gör så här behöver man inte någon svindyr blixtljusmätare. Det funkar både med blixt och med fast ljus.

Tipset är beskrivet på Chuck Gardners websida:
http://super.nova.org/DPR/WhiteTowelRatios/

Metoden är enkel. Man sätter sin vita frottéhandduk, och kanske också en färgkarta och en neutral vitbalansreferens, på modellens plats och provexponerar. När man har kommit precis till att det inte blir någon överexponeringsvarning någonstans i den vita frottéhandduken har man hittat rätt exponering, som ger god teckning i vit textil.

Chuck Gardner gör också tvärtom mot vad många andra gör när han sätter fyllnadsljus. Fyllnaden läggs alltid från samma håll som kameran, för att inte ge några skuggor som splittrar intrycket från huvudljuset. Den ska bara lätta skuggorna. Man använder precis samma metod med den vita handduken, men med bländaren öppnad så många steg som man vill ha i skillnad mellan huvudljuset och fyllnaden. Om man ska ta med f/8 för huvudljuset och två stegs mindre fyllnad, så ställer man in styrkan på fyllnadsblixten med f/4 tills man får antydan till klippning någonstans i handduken. Om man ska ha bara ett steg mindre fyllnad så ställer man in ljusstyrkan med f/5,6. Fyllnaden ställs in först, utan något huvudljus.

När man sedan ställer in huvudljuset så sätter man sin valda bländaröppning (f/8) och ställer in styrkan på huvudljuset tills man kommer till en antydan av klippning i kamerans jpeg-fil. Det ska liksom bara glimra lite om det fåtal av frotténs öglor som det klipper i. Om man spar RAW kan man låsa exponeringen där, men om man vill använda kamerans jpeg är det lämpligt att minska exponeringen ett tredjedels steg till f/9.

Allt det här kan och bör vara förberett innan modellen har kommit in i studion. Om man sedan ändrar huvudljusets placering - lättningen står alltid från kamerans håll - så behöver man bara se till att avståndet mellan huvudljuset och modellen hela tiden är samma. Man kan alltså flytta huvudljuset längs en cirkelbåge med medelpunkt hos modellen.

Om man har ställt in exponeringen med hjälp av en vit handduk så funkar det också för mättade färger, något som annars ibland är problem om man inte har kalibrerat noga för sin blixtljusmätare - om man nu har någon. Precis på samma sätt som mättade färger kan ge problem när man tar utomhus, kan de strula och ställa till det när man tar i studio. Men det är ovanligt att en mättad färg lyser starkare än en vit som börjar klippa. Det händer bara när man har fluorescerande färger, som är ett kapitel för sig. Men till skillnad från blixtljusmätaren, fungerar den här metoden också med fluorescerande färger. Då får man sätta upp någonting med den fluorescerande färgen och kontrollera att den inte klipper.

Bakgrundsljuset kan man också förbereda på liknande sätt innan man har modellen i studion, och i regel lägger man grunden till vinjettering med bakgrundsljuset. Man belyser då så att bakgrunden blir ljusast bakom modellen och mörkare ut mot hörnen av bilden.

Chuck Gardner har en hel del idéer om hur man ska sätta ljus och hur man ska exponera sina bilder. Jag är inte överens med honom när det gäller bildstil för porträtt, eftersom jag faktiskt älskar Rembrandt-ljuset och tycker att det ger väldigt fina porträtt för det mesta, medan han är mer inne på att porträtt ska vara "smickrande för modellen", vilket för mig är en stil som är opersonlig, en stil där man inte gör bilden för sin egen skull, utan mer med tanke på vilka önskemål någon annan förmodas ha.

Men alltför många Rembrandt kan också bli stereotypt om man inte förmår göra andra bilder. Jag tror att det ändå är en bra grund, eftersom porträtten blir mer dynamiska än de mer jämnt belysta "smickrande" stilarna.

Om man tar modellbilder kan det vara bra att köra efter Chuck Gardners recept om man är en aning osäker på bildstil, men jag tycker att man gärna kan ta lite yvigare svängar. En annan amerikansk idé, som jag inte heller är helt överens med är att se till att modellens käklinje kommer fram. Det är också en av idéerna för att göra bilden smickrande, men det blir väldigt lätt stereotypt och opersonligt. Men som övning är det bra, för att få grepp om vad man kan göra, och det passar en del modeller väldigt bra.

De här bitarna passar väl rätt bra för modellfoto också, eftersom ljussättning och porträtt är bland de viktiga bitarna att behärska, vid sidan om posering och komposition såväl form- som färgmässigt.

Inkanyezi
5/9/14, 12:48 PM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#11

Det råder ytterligt stor förvirring om vad som menas med begreppet att exponera åt höger. Detta framkom ganska tydligt nyligen på forumet Cambridge in Colour, i tråden http://www.cambridgeincolour.com/forums/thread37685.htm

Jag har alltid uppfattat det som ett sätt att skydda högdagrar från att frätas ur, genom att se till att de landar precis så högt som de kan komma, utan att klippa, där "klippning" betyder att tonen egentligen skulle ha ett högre värde än det högsta som D/A-omvandlaren kan att återge numeriskt. Om man i stället utgår från artikeln där uttrycket först myntades, ser det mer ut som att man ska exponera så att merparten av pixlarna som representeras ska hamna långt åt höger i histogrammet.

Jag ser gärna att hela motivets omfång hamnar inom vad sensorn klarar att återge, men ibland måste man kompromissa. Jag ser inte heller brus som ett problem, och när man exponerar så att högdagrarna sparas kommer bruset från en modern sensor inte att vara besvärande så länge man inte ljusar upp de mörkaste partierna för mycket eller använder en ISO-förstärkning som ger väldigt litet dynamiskt omfång.

Jag ska visa ett exempel här, nerifrån bäckfåran där jag hittade snokarna. Platsen där den stora honan kryper in för att svälja sitt byte är, som jag ser det visuellt när jag tittar ner i hålan, i stort sett helt svart. Jag vill ha den väldigt mörk, ner mot svart, i bilden, men jag vill inte fräta ur högdagrarna utöver reflexerna i ormens blöta fjäll och fisken. För att mitt dynamiska omfång inte ska krympa för mycket väljer jag ISO 400, som ger mig nio stegs omfång eftersom jag också vill ha en slutartid som går att använda på fri hand utan skakningsoskärpa. Det blir ändå så lång tid som 1/20 sekund. För att bilden inte ska bli för ljus, kompenserar jag minus ett och ett tredjedels steg.

http://uploads.ifokus.se/uploads/f39/f399be6c8ced86302a4ce875d825d7c3/snok-003.jpg

Histogrammet för den här bilden visar att i stort sett inga pixlar når riktigt ner till becksvart, och att enstaka pixlar klipper på den högra sidan. Den större mängden av pixlar ligger i den mörka regionen, klart till vänster, med en rejäl topp långt åt vänster.

Enligt min uppfattning är den här bilden "exponerad åt höger".
Histogrammet ser ut så här:

Upp till toppen
Annons: