Nästa bild är tagen med "normalbrännvidd" 25 mm, som svarar mot 50 mm på småbild/fullformat och ca 35 mm på APS-sensor. Det är fortfarande markant skillnad på vinkeln man ser de olika urtagen i, men perspektivet är närmre normalt när man tittar på lagom avstånd. Det är fortfarande en viss överdrift i perspektivet, om man inte tittar på lite närmre håll.

Den tredje bilden är tagen med längsta brännvidden på kitobjektivet. Det här är den vanliga "porträttbrännvidden", och den ger naturligt perspektiv vid ett "normalt" betraktningsavstånd. Den här brännvidden är den som är mest användbar för porträtt, och den passar också ganska bra för produktfoto, även om perspektivet fortfarande är någon mer uttalat än normalt perspektiv, när man tittar på ett lagom betraktningsavstånd.

Nästa bild i serien är tagen med ett tele som är längre än kitobjektivet. Brännvidden är 85 mm, vilket svarar mot 170 mm på småbild/fullformat, och lite drygt 100 mm på en APS-sensor. Ungefär det här perspektivet får man med de vanligaste makroobjektiven på systemkamerorna, och det är ett närmast perfekt perspektiv för produktfoto. Vid vanligt betraktningsavstånd för en ganska liten bild upplever man ingen perspektivförvrängning, men om man tittar nära på bilden är det som om det bortre hörnet "lyfts".

När jag ökar brännvidden till 135 mm och flyttar ännu längre bort, så blir det mer tydligt att objektet plattas ihop. När man tittar på nära håll är det bortre hörnet mer tydligt "lyft" och man har överhuvudtaget inte mycket känsla av perspektiv kvar.

Brännvidden svarar mot knappt 200 mm på APS.

Och den sista bilden i den här serien är tagen från ännu längre håll, med 200 mm brännvidd, så att när man tittar på den vid normalt betraktningsavstånd blir perspektivet "omvänt" jämfört med vidvinkelbilden. Alla eluttagen syns nu i i stort sett samma vinkel, en avsevärd skillnad mot den första bilden. Brännvidden svarar mot ungefär 300 mm på en APS-sensor.

Den här bilden kan man se med normalt perspektiv om man tittar på den från tillräckligt långt håll. Om man tar upp den i full storlek på skärmen och ser den från ett par meters håll, så är det inte någon perspektivförvrängning, men eftersom man kanske tittar på den på mycket närmre håll upplevs perspektivet som sammanpressat och det bortre hörnet är mer utpräglat "lyft" än i de andra bilderna, medan det närmre är "tryckt bortåt", precis motsatt mot vidvinkelbilden som har hörnet närmast "utdraget".

Jag fyller på den här tråden med ett par bilder till.

Den här bilden har jag tagit från ungefär fem meters håll med 400 mm brännvidd. Perspektivet skiljer sig inte väldigt mycket från det som togs från lite närmre håll med 200 mm. Det som händer när man går ännu längre bort är att avståndet till alla punkter av motivet är ungefär lika långt, så att perspektivet närmar sig vad man kallar isometriskt. Här är de bakre kanterna av dosan ungefär lika långa som de främre, och alla fyra uttagen är i stort sett lika stora på bilden.

Och den här bilden är tagen med vidvinkeltillsatsen på min kompaktkamera, som ger en brännvidd av 3 mm, vilket svarar mot ungefär 12 mm på en kamera med APS-sensor. Det närmaste hörnet är lite mörkare, vilket beror på att det är så nära frontlinsen att det blir skuggat av objektivet. Här är perspektivet nästan så överdrivet som man kan få det. Nästa steg är att använda Fisheye, om man kan komma tillräckligt nära, men de flesta extrema vidvinklar begränsas när det gäller näravstånd av att man till sist slår i frontlinsen.

De här sista två bilderna visar i stort sett de extrema ändpunkterna för hur man kan manipulera perspektivet.

Lysande beskrivet och ett mycket bra exempel med kontakten som gör det hela mycket tydligt.

mvh/gurin

Jag puttar upp tråden igen med ett par bilder till.

Filmhuset är väl inte den vackraste arkitekturen i Stockholm, men eftersom det är ganska öppet framför lämpar det sig ganska bra för att visa hur perspektivet trycks ihop när man tar med tele från långt håll. Här har jag använt 135 mm från några hundra meters håll.

Sen gick jag lite närmre och tog med 14 mm.

Vidvinkeln är alltså bra för att accentuera formen, eller rentav överdriva den. Med vidvinkel kryper man närmre, och den ger mer närvarokänsla än teleobjektivet. Det märks särskilt när man tar mindre saker än hela hus; vidvinkeln gör att det som är nära blir oproportionerligt stort jämfört med sådant som är längre bort. Så om man vill göra en liten sak stor på bilden, då går man riktigt nära och använder vidvinkel.

Jag fyller på lite till här, för att visa hur man kanske använder olika brännvidd i praktiken för att gestalta bilden på olika sätt och visa olika aspekter på samma sak.

När man tar närbilder, vill man ofta visa ganska små saker på ett sätt som gör att man ser mer än vad som syns när man tittar på dem med blotta ögat. Man vill se föremålet förstorat, för att se finare detaljer, som man bara kan se om man tittar genom ett förstoringsglas. När man tittar så på en mycket liten sak, så tar den ändå bara upp en liten del av synfältet; man ser den inom en smal vinkel, och teleobjektivet, den långa brännvidden, ger ett perspektiv som inte förefaller hopplattat, eftersom det är så vi förväntar oss att se det lilla.

Makroobjektivet och teleobjektivet använder man för att isolera det man fotograferar från sin omgivning och därigenom visa det som man fokuserar på tydligare. Där har man hjälp av både den smala vinkeln och det korta skärpedjupet för att koncentrera bilden till det man ser som väsentligt.

Här är en närbild på en blomma, tagen med lång brännvidd på nära håll. Makroobjektiv har ofta ungefär den här bildvinkeln, och det är en ganska bra vinkel för att göra detaljbilder av små saker. Det är därför de flesta objektiven för makro har brännvidder kring 100 mm.

Om vi å andra sidan vill visa det lilla i sin omgivning, men ändå ta på nära håll, så kommer vidvinkeln till användning. En egenskap hos den korta brännvidden är att det kan bli mycket stort skärpedjup, så att man kan ta en närbild på något som är litet och fyller en del av bilden, och samtidigt få skärpa på det som är längre bort, så att man kan visa miljön runtomkring det lilla. Vidvinkeln är bra för att kunna komma nära och visa små saker i sin miljö.

Här har jag krupit nära inpå de närmaste blommorna och samtidigt tagit med en större del av gräsmattan där de står, så att man ser hur de ser ut där i gräset samtidigt som man ser de närmaste blommorna ganska detaljerat. Det blir en närbild av en helt annan typ än makrobilden.

Med vidvinkel kan man alltså ta det som man har alldeles framför tårna och få det stort på bilden, samtidigt som man har med landskapet runtomkring med skärpa över alltihop.