Annons:
Etikettmänniskor-ej-kritik
Läst 7797 ggr
Inkanyezi
2011-02-10 11:48

Att spara vardagen

Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.

Jag håller på att rigga en anordning så att jag kan digitalisera en massa gamla negativ som jag har i album, och som jag aldrig har gjort bilder av. Någonstans i allt stök som är livet blev det inte av. Den digitala tekniken har fört bilderna närmre och gjort dem mer lättillgängliga; man kan titta på dem direkt och se hur de blev.

Alla är så klart inte bra, och jag måste nog jobba en del på att trimma in tekniken, men det är roligare att ha dem i datorn så att jag kan titta på dem än att bara ha dem i ett negativalbum. Många har tekniska brister, och det som slår mig är att det är inte oskärpan eller kornet som man tittar på när man ser bilden, utan det är vad bilden berättar.

Det har gått drygt trettio år, och Elsa har egna barn nu. Bilden är en liten del av en vardag vi delade då, när hon var två år och ville göra allt som vi andra gjorde. Hon diskar. Det är ett av etagen i en stapel som vi groddade bönor och alfalfa i. För mig är den här bilden ett litet dokument av en tid som har gått, den berättar något som betyder någonting för mig.

Annons:
gurin
2011-02-10 12:41
#1

Det här är för mig en av anledningarna till varför jag fotograferar. Livet, det som händer hela tiden.

Det som slår mig är tanken på om du tagit ett sådant där porträtt som är så inne nu, med bara handen som diskar i fokus eller bara ena ögat i fokus. Hur mycket hade det fotot satt igång dina tankar och minnen?

Inte i lika hög grad kan jag tänka. Du ser en hel del av inredningen i ert gamla hem inte bara Elsa. Dina tankar gick till det som hon håller i handen och säkert också till andra saker. Större skärpedjup åt folket!Glad

mvh/gurin

MonisN
2011-02-10 13:08
#2

Det är underbart med dessa gamla foton som berättar hur livet var där och då. Så många minnen dyker upp och man får faktiskt känslan att åter vara där. Det är också en resa i tiden där man ser hur utvecklingen gått framåt i välfärden. Vår generation har hunnit uppleva så mycket som dagens unga generation inte kommer att göra på samma sätt. Ta bara en sån sak att alla har tillgång till varmvatten. Mina först fem år hade vi dass på gården och kallvatten på svalen.

Ditt foto förmedlar verkligen en känsla, ett dokumet ur livet som man blir glad av. Att där finns oskärpa tänker man inte ens på. En mycket talande bild för mig. Tack att du visade den.

Den som ställer många frågor ökar mångas visdom!

Medarbetare på foto.ifokus.


Kalle-B
2011-02-10 13:50
#3

Önskar jag hade fler vardagbilder. Bilder på barnen under semestrar och andra speciella miljöer vimlar det av - men vardagbilderna blev liksom aldrig av att ta. Och dom hade varit väldigt värdefullt att ha idag. Saknar dom bilder jag aldrig tog…

Inkanyezi
2011-02-10 14:15
#4

Jo, det är massor av minnen som kommer tillbaka. Små detaljer, som en främmande betraktare inte tänker på, men det är just de där vardagssakerna, som tefiltren som hänger, det ena på röret från blandaren, det andra på övre våningen av diskstället. Och stengodsskålarna, jag kan känna dem i handen när jag ser traven av skålar i diskstället.

Elsa drog själv fram stolen, för att hon skulle kunna klättra upp och diska. Hon var så liten, mindre än många andra barn, men hon ville lära sig allt - fort. Det är ljusa minnen som lockas tillbaka, en annan tid.

Inkanyezi
2011-02-10 14:44
#5

Det här är en annan vardagsbild. Jag jobbade en tid på sjuttiotalet med att träna ledarhundar för synskadade.

Gunnar Petterson hade ledarhunden Dana, en labbetik. Hon var en underbar hund, och mycket följsam, men när Gunnar skulle till jobbet och kom fram till tunnelbanan, så hade han ett rent litet helsike ibland att få upp hissen. Han visste inte var hissknappen satt, och de gånger han bad om hjälp var det någon som tryckte på knappen, men han lyckades inte lista ut hur han skulle kunna hitta den själv varje gång han kom till hissen. Dana ledde honom raka vägen fram till dörren, men det var två hissar, och ibland var det den ena, och ibland var det den andra dörren, och det var ingen skillnad på det som var till höger och till vänster oavsett vilken hissdörr. Men knappen satt mitt emellan dörrarna.

Han ringde mej och frågade om jag kunde hjälpa honom med det, och rustad med lite leverpastej åkte jag hem till honom och vi gick ut och tränade. Tanken var att när Gunnar kom in på stationen skulle Dana gå raka spåret till knappen och visa var den var. Sedan gav det sig ju vilken av hissarna som kom upp.

Jag smetade lite leverpastej på hissknappen och när Gunnar och Dana kom dit så lockade jag Dana att kolla vad det var på knappen. Ett par gånger åkte vi hiss, ner och upp, och när vi var klara så visste Dana vad vi ville. Sedan gick hon alltid fram till knappen och markerade den när de kom till en hiss.

Inkanyezi
2011-02-10 15:09
#6

Jag tränade en gång en Keeshond till ledarhund. Hunden hette Teddy, och jag hade gjort upp med Norges Blindeforbunds Førerhundskole om att leverera hunden där när den var klar.

Det var Boris Lamby på Ingarö som hade tipsat mig om hunden, och det var en ras som han tyckte mycket om. Han ville gärna ha den hunden, men jag visste inte om den skulle vara lämplig för honom, och eftersom SRF:s konsulent hade lovat honom en annan hund, så var det meningen att Teddy skulle gå till Norge.

Ett par dagar innan jag skulle åka till Norge med hunden ringde Boris mig och sa att han hade blivit lurad på hund, att det inte fanns någon ledarhund till honom, och att den hund han hade haft som fodervärd en tid hade blivit sökhund för narkotika hos polisen. Han undrade om jag hade skickat Teddy till Norge än eller om han kunde få prova honom.

Jag vågade så klart inte satsa allt på ett kort, om Teddy inte skulle passa Boris, så jag tog kontakt med den norska hundskolan och vi gjorde upp om att om Teddy inte funkade med Boris, så skulle jag få en annan hund i byte. Så när jag visste att jag kunde prova ekipaget utan risk för att Boris skulle bli lurad en gång till, åkte jag samma kväll ut till Boris och lämnade över Teddy.

Det blev ett av de bästa ekipage jag har sett. Boris gick i skogen, och han gick ibland ner till bryggan för att sola en stund. Boris var ganska svårt skadad av sin diabetes, som hade gjort honom blind. Han hade nästan ingen känsel i fötterna, och inte heller så mycket i händerna. Det var en smal stig ner till bryggan, och sista biten ut till bryggan var en smal spång, tre plankor bred. Jag beundrar hans mod och envishet, som säkert höll honom kvar i livet flera år längre än om han hade givit upp. Att ramla ner från den där spången skulle vara fullständigt livsfarligt, men Boris litade på sin hund.

Annons:
nicro
2011-02-10 18:47
#7

Kul att se och läsa historierna från förr. Har du någon bild på arrangemanget för att fota av negativen?

Inkanyezi
2011-02-11 20:18
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#8

Jag har inte byggt färdigt ännu, utan det är än så länge bara provisoriskt. Jag har monterat kameran på förstoringsapparatens stativ och satt på objektivet med en trave mellanringar. Så har jag lagt en lampa inunder och en diffus vit skiva över lampan och där har jag lagt förstoringsapparatens negativhållare.

Sedan skruvar jag upp och ner för att få skärpan rätt, och för utsnittet väljer jag hur många mellanringar jag ska skruva på. Jag använder EL Nikkor 80/5,6. Det objektivet funkar ganska fint att ta makro med också. Jag har en Schneider Kreuznach Componon 50 mm också, men det är lite för kort brännvidd för att jobba bekvämt med mindre storlekar än 6x7.

Här är den inställd för att plåta av negativ från Olympus Pen F med formatet 18x24 mm.

Jag ska göra en ljuslåda med negativhållare för att få det enklare.

Inkanyezi
2011-02-11 20:31
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#9

Och här är en bild på min kompis Bosse från någon gång i mitten på sextiotalet. Bilden är tagen med Pen F, troligen med 60 mm 1,5. Det är ganska knepigt att få till tonkurvan när man fotograferar av negativ, de har rätt låg kontrast och man får pyssla en del med kurvan. Men jag tror att jag kommer att få in snitsen så att jag kan göra det lite mer på löpande band på några tusen negativ.

Inkanyezi
2011-02-11 21:22
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#10

Och det här är väl närmast gatufotografi. Bilden är tagen i Farsta Centrum sommaren 1961, och jag missade väl egentligen det som jag tyckte var intressant när jag knäppte den. De två små flickorna plaskade lite i vattnet i fontänen efter att de hade ställt ifrån sig sina dockvagnar borta i hörnet. Jag har ingen aning om vilka de är, och nu borde de vara i 55-årsåldern.

Kameran jag hade då var en Aires Reflex, en enögd spegelreflex med Nikkor 50 mm 2,8 som jag hade fått av pappa. Det var inte en systemkamera, utan den hade fast optik med centralslutare, och spegeln stannade uppe när man hade knäppt. Man såg inget i sökaren förrän filmen var framdragen.

majlar
2011-02-12 09:58
#11

Nostalgi på hög nivå. Det jag gillar är ju att det mest är svartvita från grunden. Det blir så härligt mjukt och fint ljus.

Den blinda farbrorn med hunden, skulle ha vunnit pris idag.

Tack för att du visar.

HellviHumle
2011-02-12 10:59
#12

Vad tror du om att använda en diaduplikator?

HH

Inkanyezi
2011-02-12 11:17
#13

Helt säkert funkar en diaduplikator, men jag har negativ av många olika storlekar, och den diaduplikator jag har hittat är inte för mitt sensorformat, så jag skulle inte få med hela negativet ens från halvformatet 18x24 mm. Med den här kan jag ta valfri storlek på negativ, jag har ganska många 6x9, 6x7, 6x6 och andra format från rullfilm förutom de från småbildsfilm.

Annons:
HellviHumle
2011-02-12 13:29
#14

#13 Jag har både bälg och diaduplikator men har inte testat än. Har för mig att den bara tar 24*36. För min del är det inget problem då jag bara har så'na. Måste testa snarast!

HH

Inkanyezi
2011-02-15 12:16
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#15

Ibland gör ungarna roliga saker. Då gäller det att vara kvick med kameran om man ska få det där ögonblicket. Min äldsta son brukade gömma sig på de mest märkliga ställen. Han var ganska liten, och rätt medveten om att han just därför kunde hitta ställen som var i stort sett omöjliga för andra.

Bland de mest spektakulära tycker jag att konsumkassen var. Han kunde faktiskt krypa ner så långt i den att han inte syntes.

Inkanyezi
2011-02-15 12:41
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#16

Strängt taget är barn bland det finaste som finns, och det händer att de kommer på fullkomligt fantastiska idéer. De har inte alla hämningar som vi så småningom bygger upp, så när en idé dyker upp, så kan den prövas, hur galen den än kan verka för någon som inte är barn.

Barn är ett folk, och dom bor i ett främmande land…

Lynxx
2011-02-15 15:37
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#17

He-He.

---

När ja var liten fick man inte leka med maten - "tänk på barnen i Biafra" - som det hette på den tiden.

---

Undertecknad, sommaren 1965 - i famnen ligger Mirran.

Ack ja - "Those were the days"

/L

Lynxx
2011-02-15 16:01
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#18

Samma vy ngr månader senare - mars 1966. Obs! - Detta är Gävle - inte Treriksröset!

Undertecknad vill förstås ta åt sig äran.

Om man kollar på reg.skylten & betänker att jag e född 15/6 -55. Hepp!

I amerikat har man ju annan ordning på datumföljden 6 15 55. How about that!?

1955: Einstein dog & ja föddes.

/L

yann
2011-03-15 14:59
#19

Jag måste säga att det är underbart att se dessa bilder och läsa berättelserna som hör till. Och även om jag inte skrivit mitt namn som mina syskon i just #16, anar jag en form som föreställer en bordskniv på min kant. Glad

Upp till toppen
Annons: